Mismatch

Sagt och gjort! Jag vill säga att de hade gjort så fint, men ska jag vara helt ärlig hade jag själv ett finger med i dukningen kvällen innan. Kontrollbehovet är det sista som lämnar människan. 

Efter lite telefonsamtal och fix gav jag mig ut på en kort, kvav och otroligt svettig löptur innan vi skulle iväg. Dagens lågvattenmärke. Jag eftersvettades i säkert två timmar. Men det var väl skönt att ha det gjort, antar jag. 

Lunchutflykten gick till Skanör och Badhytten, där jag serverades bubbel och poke bowl. Två av mina favoriter. 

Alla mina människofavoriter serverade mig också den finaste födelsedagspresenten - ett litet diamanthalsband att ha på sig… alltid. 

Såhär fint!

Sedan badade vi och det var ungefär då mina eftersvettningar upphörde. En försmak på klimakteriet kanske. Jag är ju ett år närmare och så vidare. 

Väl hemma svidade jag om och drack bubbel. Försökte få till en bra bild i trädgården, men det visade sig vara omöjligt. Alice tog bilderna underifrån på grund av sin längd och Erik hade bara tålamod nog att ta en bild. Så det blev som det blev, men var på det hela taget en mycket härlig födelsedag. Nu är jag redo för allt vad 38 har att erbjuda. 

På Mölle hade vi fått upp ångan trots att det kanske inte var årets varmaste dag. Det var härligt nere vid den ljumna barnpoolen, men på väg till hamnen och en efterlängtad lunch kom en kortvarig, men ovälkommen storm. Möllestruten fick alltså vila till nästa besök. Den som väntar på något gott…

Jag var lycklig när sommaren var här på riktigt och jag fick återse mitt kära Beddinge - förra årets flitigast besökta strand. Vår lilla oas till strandremsa. 

Här började vi bli rutinerade strandbesökare och har även fått upp ångan med UV-tältet. En fiffig och bara lite komplicerad pryl som är guld värd med en solkänslig bebis. 

Även barnen uppskattade den näst intill folktomma stranden och det långgrunda vattnet. 

Bad kräver dock inte vackert väder. Alice - familjens baddare - ser inget hinder med att kasta sig i plurret i oväder. Och inte heller hennes mamma, konstigt nog. 

Den bästa utflykten hittills fick vi i min barndoms Magnarp. Man kunde både plaska vid strandkanten, hoppa från bryggan och simma till en flotte. Och äta glass, såklart. Här fanns med andra ord något för alla smaker. Jag började omedelbart att googla sommarhus i Vejbystrandstrakten och insåg att jag behöver cirka 5 miljoner för att få något vettigt. Eller något över huvud taget. Sökningen - och hoppet - tillika semestern fortsätter. 

Jag slapp bära korset denna gången och lämnade istället det ansvaret till nästa generation. Som kanske har en del kvar att lära, men allt som allt klarade uppdraget med bravur. 

Framme vid dopfunten. Hela familjen och gudföräldrar samlade. 

Otto förstod inte alls konceptet med att sitta still utan sprang mellan bänkraderna. Hela tiden med hatten på!

Amelie svidade snabbt om till sin mammas gamla klänning efter dopet. Här med mamma själv i egen hög person. 

Och här är vi med vår mamma och de stackars mellanbarnen. Som det faktiskt inte är ett dugg synd om, i alla fall inte på den här bilden. 

Här med de minsta i familjen, då även dopbarnets mamma har bytt om. Jag har tagit av mig solglasögon och ser ut som om jag precis har gått igenom sju svåra år. Vilket jag på sätt och vis har. Det har inte varit många pauser mellan graviditet, amning och småbarnsår sedan 2012. Gissa om jag ska ta igen det senare. Med en hel del botox till min hjälp. 

Nationaldagen var solig och fin. Då Victor spenderade dagen på kalas på Leos lekland var vi andra ute och njöt av glass i solen. I Sverige. Hedrade landet på vårt eget lilla vis. 

Alice och Otto lekte Ottos absoluta favoritlek "kasta stenar i vattnet". Även om det ser ut som att de i all trankilitet blickar ut över vattnet är det naturligtvis bara en synvilla. Energin var - som vanligt - på topp. 

Eftersom lillasyster bara sov och sov passade vi på att ta en selfie. Utfallet blev väl sådär. 

Senare i veckan blev Otto - såklart - sjuk igen. Förkylning nummer 58 sedan pandemins start. Alice däremot tog studenten från förskolan. Klädd i vitt som sig så bör på studenten. Alla kompisarna fick inte memot. 

Innan studentfesten. När den vita klänningen fortfarande var vit. Alice har redan lärt sig devisen "ju fler fläckar desto roligare har man haft det". 

Den lille sjuklingen har blivit bortskämd med många glassar i värmen. Sjukdomen är egentligen inte värre än att han snorar och hostar lite, men tillräckligt för att hålla sig hemma från förskolan. I just det här fallet tänkte jag dela den inte alltför billiga glassen med honom och tog två skedar, men han tänkte annorlunda. 

Dagen efter Alices "student" var det dags för nästa högtid. Skolavslutningen! Inte alls som min barndoms skolavslutningar på vallarna i Nyköping, som verkligen var FESTLIGA, men om det beror på pandemin eller ej låter jag vara osagt. 

Att fånga killarna på en bra och seriös bild på var näst intill omöjligt, men skam den som ger sig. Inga föräldrar fick som synes delta på avslutningen..

Efter avslutningen firade vi med pizza på altanen. Mastio var överfullt med lång väntelista, så vi köpte hem maten istället. Om berget inte kan komma till Muhammed et cetera. Eriks hår och bebisen var lika iögonfallande. 

Och apropå bebisen. Hon växer och frodas. Utan ett namn i sikte. 

Söt som socker ändå. Vår lilla rödtott. 

Dagarna flyter på. Barn har varit sjuka och stannat hemma från skola och förskola, jag har haft både mjölkstockning och feber. Och majvädret visade sig bli ett riktigt kallt och ruggigt aprilväder. Men! Nu är det juni, värmen har kommit och måendet har vänt. Nu hoppas vi att allt detta håller i sig och att vi får en riktigt fin sommar när den ändå ska spenderas på hemmaplan. Och att lillasyster fortsätter vara en nöjd liten tjej som gillar att äta och sova. Förhoppningsvis med ett namn så småningom. 

Förlossning nummer fyra satte som sagt igång av sig själv något tidigare än vad jag räknat med. Redan på självaste BF fick jag någon förvärk som kändes mer som the real deal än någon av de förvärkar jag haft tidigare. Två dagar senare kom de med jämna mellanrum. Jag tog ett bad och en Alvedon utan att märka någon större skillnad, men när jag gick en längre promenad kände jag ingenting längre. På tisdagskvällen ökade värkarna dock i intensitet och lagom tills jag skulle gå och lägga mig var de så pass kraftiga att de hindrade mig från att sova. På natten började jag klocka värkar och trots att de aldrig kom tätare än max var femte minut hade jag min senaste förlossning i lite för färskt minne. Hur värkarna gick från glesa till att aldrig upphöra. Med detta i åtanke ringde jag till förlossningen så snart Erik lämnat barnen och de bad mig ta en varm dusch och åka in för kontroll. 

Jag kom in med utplånad tapp 3 centimeter öppen och fick den goda nyheten att jag fick stanna. Sista rummet på Malmö KK! Eftersom förlossningssituationen ser ut som den gör i Skåne - och Sverige - hade jag lika gärna kunnat bli hänvisad till ett "närliggande" sjukhus om det skulle ha varit fullt. Nejtack! Istället började jag förbereda mig för mitt livs sista förlossning i Malmö. Där jag själv och alla syskonen är födda. Värkarbetet pinnade på relativt långsamt, det vill säga värkarna var inte särskilt täta. Efter någon timme - vid elvasnåret - tömde de min urinblåsa och tog hål på hinnorna. Sedan blev det åka av. Smärtan alltså.. Så svår att beskriva när man inte är mitt uppe i det, men lyckligtvis fick jag lustgas i den vevan. Som skruvades upp och upp allt eftersom. 

När jag kände att smärtan nästan blev övermäktig och lustgasen hjälpte föga fick jag frågan om epidural. Jag tänkte. Å ena sidan hade det varit otroligt skönt med den typen av smärtlindring, men å andra sidan ville jag bara ha det överstökat och inte något som skulle stanna av värkarbetet. Jag bestämde mig ändå för att tacka ja, men det dröjde inte länge förrän jag insåg att jag aldrig skulle hinna få den älskade epiduralen. Vid nästa undersökning var jag 6 centimeter öppen och huvudet tryckte på. Plötsligt var jag 9 centimeter öppen och blev ombedd att hålla emot. En värk till på det och det var dags att krysta. Sex minuter krystandes senare var hon ute. Känslan när hon kom ut - lätt blå, men i övrigt helt perfekt är obeskrivlig. Chock, lättnad, glädje och förvåning i en salig blandning. Och smärtan var TYP som bortblåst (bortsett från de vidriga eftervärkarna som sedan tog vid, men det är ju en helt annan historia). 

Första bilden på mor och dotter. Det tog ett tag innan jag hade sinnesnärvaro nog att be Erik om att få min telefon, eftersom jag satt fast i en droppmaskin och var bunden till sängen i fyra timmar efter förlossningen. Tydligen standard procedure om man föder fyra barn eller fler. Då ökar risken för större blödningar och droppen skulle avhjälpa det hela. Det var så jag uppfattade det. 

Första bilden på far och dotter. Erik borde vara nöjd över det faktum att jag "valde" att föda mitt på dagen, utan att behöva blanda in barnvakter eller störa hans nattsömn. Och att enbart spendera två och en halv timme på förlossningen innan hon kom ut. Det hann aldrig bli tråkigt. 

Efter droppen och efter att jag fått kissa och allt var okej med den lilla fick vi klartecken att åka till Lund och vila upp oss på patienthotellet. Jag var helt slut efter en hel natts förlorad sömn och kunde inte tänka en hel tanke klart. Lite mysigt var det ändå att landa där med bebis och ett gäng kexchoklad och bara vara. Maten serverades och personal fanns tillgänglig dygnet runt. Sådan service lär det dröja innan jag får uppleva igen. 

Efter Victors förlossning sa jag att jag skulle föda fyra barn. Det gjorde jag INTE efter de efterföljande. Men så blev det. Och trots att jag direkt efteråt kände att den senaste var mest smärtsam tycker jag också att förlossning nummer fyra var den bästa. Jag hann få precis lagom med tid på förlossningen och hade en otrolig närvaro under tiden. Jag var med på varenda steg och förstod precis när hon var på väg och när det var dags att krysta. Cirkeln är sluten och jag är klar. 

Första bilden när hon precis har öppnat ögonen. Inte jätteglad.

Precis som sin mamma. Jag kan hålla mig för skratt, men är nog väldigt tagen av stundens allvar - och smärta. 

Här mår man! Förlossningsbricka för sista gången och lillan har fått plats i sin lilla låda. Oslagbar känsla (trots att de vidriga eftervärkarna gjorde allt för att sätta käppar i hjulet redan här). 

Kärlek vid första ögonkastet!

Äntligen har vi kommit en bit in i april och därmed klarat av tre födelsedagar och en bröllopsdag, som alla sker lite för tätt inpå varandra. Little did I know, när jag gick med på att förlägga bröllopsdagen dagen före Eriks födelsedag (för att han inte skulle glömma bort den och med någon slags vision om att vi inte skulle fira hans födelsedag. Well...). Men nu är vi ute på andra sidan. Efter Ottos födelsedag och smååringarnas släktkalas kom Alices 6-årsdag och kalas för kompisarna, tätt följt av en mer eller mindre bortglömd gummibröllopsdag, för att kulminera i Eriks 40-årsdag. Jag är nästan glad att det pågår en pandemi så att firandet inte kunde bli mer storslaget.

 

 

Födelsedagsbarnet fick oombedd hjälp från sin lillebror med presenterna. Hon lät dock saken bero på grund av att hon var glad och nöjd att det äntligen var dags för Dagen med stort D.

 

 

Vid frukosten väntade ännu fler paket och ett bord dukat enligt konstens alla regler. Enligt de regler jag dukat bordet med de senaste veckorna..

 

 

Efter en hel dags firande avslutades dagen med önsekmål från födesedagsbarnet - lasagne och marängswiss. 

 

Tro dock inte att festligheterna slutade där. Redan dagen efter var det dags för barnkalas, där åtta kompisar samlades för att fortsätta firandet. Alice, som varit klar sedan klockan 9, trivdes som fisken i vattnet med att stå i centrum och att ha alla kompisar hemma hos sig. Två timmar senare var festen - liksom jag - slut.

 

 

En sanering av kök och hus senare ställde jag om till nästa födelsedag. Äntligen lite vuxenfir! Eriks 40-årsdag gick egentligen inte av för hackor. Han väcktes med "skönsång", frukost och överraskningstennis. En av många presenter. 

 

Nybakad 40-åring efter en bättre lunch på vårt nya go-to-ställe; Dragörkajen. Lugnt och skönt och utsikt över vattnet. Samt god mat såklart.

 

Med sjuka barn, påsklov, fotbollscamp och en påskhelg i bagaget var det en ren fröjd att valsa in i en helt vanlig - om än kort - vecka igen. Alla barnen är iväg, vi jobbar på och livet känns som vanligt. Minus den otippade och ovälkomna kyl- och snöstorm som har kommit på besök. 

 

Innan kylans ankomst avnjöt vi dock en lång, men fin, påskledighet. Långfredagen firades med släktkalas för Alice och Otto, som fyller år lite för tätt inpå varandra. Att ha separata kalas för släkten finns inte på kartan. Någonsin. Nu blev det ett klassiskt barnkalas med presenter, varmkorv, tårta och lek. Årets tråkigaste dag utvecklades till lite av en fest. För barnen i alla fall. 

 

Alice visade upp sig från sin allra bästa sida; medan de små killkusinerna höll hov på motsatt högkant. Otto förmodligen sneglandes mot kakfatet. 

 

På påskafton sken solen och efter en otroligt uppskattad äggmålning och inte lika uppskattad påsklunch bestämde vi oss för att åka på en utflykt till sydligare breddgrader. 

 

Vi åkte till Skanör, där vi gick en lång och blåsig promenad i solen och åt glass på Da Nonna innan vi begav oss hemåt för påskäggsjakt i trädgården. 

 

Med kartan i högsta hugg och otroligt fokuserade barn var detta eventuellt den snabbaste påskäggsjakten i mannaminne. Dock har väl barnen aldrig varit så lyckliga som när de hittat varsin kanin sprängfylld med godis. Vad mer kan man behöva? Vad mer kan man begära?

Förra veckan fyllde lille Otto 3 år! Jag kan inte förstå att han redan har blivit så stor. Han är dock inte fullt så stor att han helt förstår vad födelsedagen går ut på och övelät mer än gärna presentöppnandet till syskon och föräldrar, till någras stora förtjusning. 

 

Med facit i hand var nog ballongerna den mest populära presenten. Bra att veta till nästa år om vi vill komma lite billigare undan!

 

Efter skönsång och paket på sängen på morgonkvisten blev det frukost med flagga och ännu mer paket. Otto, som varit hostig och lite snuvig hela veckan fortsatte treårsdagen i samma anda. Att stanna hemma, vill säga. Denna gång i sällskap av storasyster som också dragit på sig en mytomspunnen hosta...

 

 

Fina kläder fick han, den lille dinosaurieälskaren. Och ballonger, som sagt. 

 

 

Det var kanske också den första riktigt fina vårdagen sedan senaste bakslaget. Nu hoppas vi att våren är här för att stanna! Och som född på våffeldagen fick Otto även fira med en lyxig våffla. Han höll sig dock mest till glass och bär och jag tvingades - inte alltför motvilligt - själv sätta tänderna i våfflan.

 

Våfflor på dagen utesluter dock inte tårta på kvällen. Fyller man år så gör man! Otto har utvecklat ett enormt kamerahat och att fånga honom på en medveten bild är helt omöjligt. Därav kvalituttan på bilderna från treårsdagen. 

 

Detta händer om man inte hinner väja undan med kameran i tid.. 

 

Nu har alltså startskottet för vår födelsedagssäsong gått. På långfredagen är det släktkalas för både Alice och Otto och nästa helg fyller Alice 6 år och ska ha kalas för förskolekompisarna, tätt följt av såväl bröllopsdag som Eriks 40-årsdag. De två sistnämnda firas dock utan förskoleompisarna. Efter denna rusch kommer jag äntligen - fullständigt ruinerad - kunna koppla av en smula innan nästa majs festligheter sätter igång. Ibland tänker jag att man borde kanske ha försökt sig på att planera barnens ankomst...

Idag är sista dagen på såväl februari som på sportlovet. Inte för att det har blivit så mycket av varan sport för min del under veckan som gått, men jag lyckades med gott samvete ta ut en ledig dag i fredags. Och så har jag ju skjutsat Victor till diverse tennis- och basketträningar OCH jagat lite Pokemons tillsammans med vederbörande. Jag har dessutom lyckats dra på mig min första förkylning på över ett år. En ganska klen sådan, men ändock. I dessa tider ska man ju testa sig för Covid-19 vid minsta symtom och så gjorde även jag. Provsvaret visade dock negativt och efter att ha funderat över om jag kan ha gjort något fel vid den vidriga självprovtagningen insåg jag att det helt enkelt finns vanliga förkylningar också. 

 

 

Beviset! Det betyder att barnen kan gå till förskolan och att jag fortfarande är mottaglig för smitta. Förmodligen. 

 

Innan mitt halsont blev too much to handle njöt jag av att smyga upp en morgon utan att någon skulle iväg på träning eller till jobb och skola eller bara stressa iväg i största allmänhet. Så pass mycket att jag satte en deg och bjöd familjen på nybakat bröd när de vaknade någon timme senare. Det KAN ha varit en engångsföreteelse. Det KAN hända att jag förväntar mig något i retur för detta. 

 

Och vädret har svängt. Från att ha varit isande minusgrader, snö och is på sjöarna kom de första vårtecknena; små blommor i rabatterna, tvåsiffrigt på termometern och gympaskor på fötterna. Vi var så glada att vi till och med invigde grillen och åt lunch utomhus igår. 

 

Men säg den lycka som varar. Den arktiska kylan är redan på väg tillbaka och nästa vecka väntas minusgrader igen. Men jag har i alla fall fått en försmak på våren, solen och ledigheten. Om en månad är det dags för min favorithögtid påsken. DÅ måste det väl ändå vara vår på riktigt!?

 

I tisdags var det äntligen dags för årets höjdpunkt. I alla fall gällande bakverk. Som inte bara jag, utan även alla konditorier och caféer har laddat för sedan nyårsdagen. Jag pratar naturligtvis om fettisdagen. Men som alla varannan-tisdagar inledde jag förmiddagen med frukost på Espresso House för att sedan kila upp till gymmet - en tid då det faktiskt nästan är helt folktomt. Man måste ju göra sig förtjänt av sin(a) semla!

 

Stång modell tyngre (?) skulle lyftas och pressas med. Och fotograferas, tydligen.

Ibland går det för fort. Jag är glad att inga ben bröts, trots att det blev en och annan kullerbytta i backen. Under idel skratt och tjut, som sig så bör. Nu återstår det att se om vädret tillåtet att detta blir en återkommande helgsysselsättning. Alla andra aktiviteter är ju inställda tills vidare...

Barnen var uppklädda till tänderna och kände av feststämningen. Förutom Otto, som var livrädd för alla tidiga fyrverkerier..

Han var desto mer förtjust i nyårshatten. Är det fest så är det!

Tomtebloss hör såklart nyår till. De vuxnas efterrätt bestod av hallon, citrongrädde, turkisk peppar (jo, faktiskt!) och maränger. Barnen fick marängsviss, följt av godis. 

Vi skålade in det nya året i champagne redan innan middagen. Till tolvslaget kan man ta någon billigare sörja!

Endast de "vuxna" höll ut till tolvslaget. Smååringarna gick och knöt sig någon timme tidigare, men Victor var superpigg och imponerad av alla fyrverkerier. 

Mindre pigg var han kanske dagen efter när vi åkte till Bokskogen för att grilla och andas skogsluft. Barnen, som inte bara vänt på, utan rentav sprängt hela dygnet, slocknade som små ljus på vägen hem.. 

.. och höll sig sovandes. Sedan var nyår över och vi har ägnat en stor del av tiden till att försöka återgå till vanliga rutiner och återskapa en något sånär normal dygnsrytm igen. Eller; vem försöker jag lura? Jag tror att vi alla njuter av sovmorgnar och lata dagar trots att det ska bli obeskrivligt skönt när skolor och jobb drar igång igen. 

När det var uppehåll besökte vi dock en lekplats. Det var rått och kallt, men barnen verkade inte misstycka. 

Här trivs jag allra bäst och det är detta jag kommer att sakna mest med julledigheten. Har fått på nya Lassemaja till barnen och själv varvade jag läsning med jobb. Perfekt!

Annars har jag mest glidit runt såhär. Luvtröja och pyjamasbyxor. Vad mer kan man behöva? Det kommer att bli jobbigt den dagen jag måste gå tillbaka till jobbet. 

Otto har däremot varit bättre på att klä upp sig, här ovan i en fin tröja som han fick i julklapp av sina kusiner. Lätt medtagen efter en oklar gråtattack, men väl så söt. 

Victor har spenderat (för) mycket tid med sina julklappar. Nintendo OCH ny TV. Lite i mesta laget om ni frågar mig, men han får snällt dela med sig till sina syskon. Som än så länge är måttligt roade av just FIFA, men var sak har sin tid.

Nu laddar vi om för årets sista högtid - amatörernas afton - nyårsafton. Vi kommer att spendera kvällen hemma med familjen och massa godsaker. Kanske blir det lite fyrverkerier och - förhoppningsvis - tidig sänggång. Nyår - det mest överskattade vi har. 

Vi började dagen med avslutningen på julkalendern, följt av paketöppning av innehållet i strumporna, frukost och allmänt mys. Sedan fick de stora barnen gå ut och leka medan jag och Otto gick till Ica för att vila upp oss inför vad som komma skulle respektive inhandla den sista julmaten. 

Victor hade även högläsning ur den sista boken i Pixi-kalendern. Högtidligt!

Och jag lyckades knäppa en inte alltför dålig bild av alla barnen - finklädda framför granen. Synd att jag inte hade denna till årets julkort. 

Det åts julmat i mängder. Både till lunch och middag. Och därefter. Efter denna jul vill jag aldrig mer se, tänka på eller än mindre tillaga julmat igen.

Efter Kalle Anka och ett välkommet besök av mormor, som lämnade finfina julklappar kom tomten. Så efterlängtad! Otto grät av rädsla medan Alice och Victor tyckte att årets tomte hade många gemensamma beröringspunkter med deras pappa... 

När jag tröttnade på att ha packat upp cirka femtusen bitar av omslagspapper, åtskilliga kartonger och mängder av presentsnören svidade jag om inför kvällen. Trots att vi firade själva kan man väl få klä upp sig? 

Det var inte bara barnen som hade varit snälla i år. Jag fick det här fina armbandet från Tory Burch. Tack tomten!

X antal kilo julmat i magen senare, följt av  timmar av lek med julklapparna avslutade vi kvällen med att ta en familjebild. Efter oändligt antal försök med självutlösaren fick vi till en där alla 1. fick plats och 2. tittade in i kameran. Lycka!

När barnen äntligen hade somnat kom dagens verkliga höjdpunkt; jag svidade om till myskläder och såg i lugn och ro en julfilm (som jag sedermera somnade till..) i soffan. Njöt av lugnet efter stormen och den - trots allt - lyckade dagen. Skönt ändå att det är ett år till nästa gång!

Det är viktigt att ha nybakta bullar lagom till lucia. Den första batchen, som vi bakade till första advent, är redan slut. Alice var en duktig, men inte speciellt tålmodig hjälpreda. 

På luciamorgon smög vi upp, tittade på luciatåg och julkalendern och åt sedan en stor och god frukost som avslutades med ovan nämnda bullar. Sedan var det dags för barnens aktiviteter. Ingen rast, ingen ro. 

Alices avdelning lussade för småbarnsavdelningarna dagen efter lucia. Det var en glad och uppspelt lucia, som gärna körde en repris framför granen på kvällen. 

Nästa år hoppas jag att allt är som vanligt och att vi kan få komma och titta på uppträdandena på plats igen. Det väntas även ett rejält baluns hoppas jag, då min syster som fyller 40 år (!!) då!

Innan jag hann blinka var det första advent. Eller jag hann visst både blinka OCH adventspynta hela huset. Utan någon större hjälp från någon annan - på gott och ont. Mysigt blev det i alla fall när alla lampor slutligen var på plats, tillsammans med Frösö kyrka och krubban. Ännu mysigare blev det i söndags när det doftade nybakade lussebullar och glögg i hela huset. Det blev - såklart - inget storslaget adventsfirande, men det blev bra ändå. Familjemys deluxe!

 

 

Så mycket julkänslor på en och samma bild. Notera A- och V-lussebullarna, tilläganade och tillverkade av de två äldsta barnen.

Ingen jul utan Frösö kyrka! Och en malplacerad jultomte med renar. Svårt att hålla fingrarna borta från denna kreation för många små familjemedlemmar. 

 

Välkommen till släkten Amelie! Längtar tills minskade Coronarestriktioner så att jag får träffa dig! Men den som väntar på något gott...

Min träning flyter på BRA. Uteträning måndagar och onsdagar, lunchpass på fredagar och under helgen försöker jag klämma in någon typ av rörelse. I onsdags sprang jag till och med ett virtuellt lopp på lunchen, men det blev lite mycket för mina stackars ben, som var helt stumma i torsdags. Lärdomen? Lagom är bäst!

Drygt tre månader efter min födelsedag damp presenten med; en rosa Apple-klocka. Äntligen kan jag ha koll på rörelse, träning, ståmål och puls. Mycket bra i hemmajobbstider så att jag kommer ihåg att gå och stå. Bästa presenten någonsin!

Så till det som upptog nästan varje vaken minut första veckan i november; USA-valet. Jag är varken amerikansk medborgare eller bosatt i landet, så man kan ju fråga sig varför det var så viktigt för mig. Och för resten av Sveriges befolkning. Men det var väl bara förhoppningen om att få bort Donald Trump från Vita huset; att ha en president i världens stormakt som vill kämpa för klimatet, jämlikhet och minskad polarisering. Tvärtemot vad the Donald vill, så att säga. Och måhända har han gjort något bra för den gemene amerikanen de senaste fyra åren (det är ju ändå hisnande nästan 70 miljoner som har röstat på honom), men för världen just nu tror jag att det behövs en förändring. Efter fyra dagar av nagelbitande och ständigt uppdaterande av grafer, rösträkningsstatus och CNN live stod det slutligen klart; Biden/Harris vann. Enligt de flesta. Enligt Trump själv är valet ännu inte avgjort och det görs upp planer på stämningar och omräkningar. Min tvååring är en bättre förlorare än denne trumpne 74-åring. 

Far och alla barnen i olika konstellationer. Längst ner i ålders ordning; Victor, Alice och Otto. Otroligt hur de kan ha sina egna drag i så tidig ålder. 

Och så fars dags höjdpunkt, enligt vissa. Creme brûlée-pajen, som jag kämpade med hela eftermiddagen. Värd varenda dyrbar minut.