Mismatch

Det är redan onsdag, så helgen har passerat med råge, men det var en härlig långhelg vi hade. Solen sken och det var rena rama sommarvärmen. Annat är det nu; 13 grader, regn och rusk. Förhoppningsvis gör sommaren återtåg SNART. 

I torsdags åt vi pizzor på gudomliga Kafferosteriet i Löderup. Jag har hört rykten om att det här är sista sommaren de har öppet. Ett sådant vansinnigt slöseri. Men det är väl det som händer när anti-kapitalister driver företag. Hoppas dock fortfarande att det bara är ett illasinnat rykte. 

När jag är ensam, eller barnen äter annan mat och jag ska sno ihop något snabbt till mig själv, faller valet gärna på pasta penne med gorgonzolasås. Världens enklaste och - enligt mig - godaste rätt. Den har lite grann fallit i glömska på sistone, men när jag häromdagen hittade en överbliven bit gorgonzola i kylen var jag inte sen med att laga till detta. 

En urdålig bild, men jag ville mest visa upp mina slipinskor från Henry Kole. Jag har gått ifrån att vara väldigt tveksam till dem till att älska dem. Gör jeans och skjorta lite roligare, är supersköna och garanterat skavsår-på-hälarna-fria. Vad mer kan man önska?

Hur det går med bikramyogan? Tackar som frågar. Efter en tuff start börjar jag nu komma in i tempot, temperaturen och övningarna. Jag är långt ifrån någon expert - eller ens i närheten av duktig - men jag kämpar på. Målet är att ha gått tjugo gånger innan mitt kort löper ut om ett par veckor. Och med 13 pass i bagaget har jag kommit en bra bit på vägen. Nackdelen? Det ligger så förbenat långt bort. Att cykla mellan yogastället, jobbet och hemmet är ett litet träningspass i sig. 

Eftersom Erik skulle springa Göteborgsvarvet i helgen har jag varit gräsänka i dagarna två. Egentligen i dagarna tre, eftersom jag tvingades vabba med två mycket friska barn i fredags. Barnens energinivå har skjutit i höjden på sistone och att Victor hade fotbollsträning i Bunkeflo idag underlättade ju inte direkt. Jag var med andra ord minst sagt tacksam när Erik kom hem för avlastning. Så tacksam att jag drog till gymmet en längre stund bara för att få lämna hemmet. Ensam. 

Den allra mest uppskattade födelsedagspresenten för Victors del var en liten 16"-cykel med stödhjul. Som han susat runt på den. Hjärtat flyger upp i halsgropen på mig när han sätter av. Mitt bland alla bilar utan alltför mycket trafikvett. Så vi försöker hålla det unde lite mer organiserade former. Häromdagen cyklade han hela vägen till förskolan. Liten har sannerligen blivit stor, hur klyschigt det än må låta. Snart står det väl en moppe och en EPA-traktor med avsågade avgasrörutanför dörren. 

För en vecka sedan fyllde Victor hela 4 år. Första födelsedagen som han verkligen förstod vad som hände. Och som han älskade konceptet. Paket! Tårta! Kalas! Drömmen för alla barn. Mindre att älska för mig, som fick handla, baka (nåväl), duka, fixa och slå in paket. Men till slut blev det en riktigt fin och solig dag med glada och nöjda barn. Precis som en födelsedag ska vara. 

Jag vet inte hur länge jag har letat efter den perfekta beige trenchcoaten. Men alltid är det något som inte funkar; passform, färg, snitt, axelbredd. Nu vill jag bara meddela att jag äntligen tror mig ha hittat den. En trenchcoat i den perfekta nyansen. Från Filippa K!

Efter 25 års frånvaro återvände jag till Estland. Jag hann tyvärr (?) inte se så mycket av staden, men hann med en kortare promenad och en öl i solen i Tallinns gamla stadskärna. Det har nog hänt en hel del sedan jag var där sist (allt annat vore jättekonstigt) och riktigt gamla byggnader trängdes med splitternya monument. Överallt byggdes det och jag fick ett ganska rörigt intryck av staden. 

Mindre rörigt var hotellet, som inte kan klassas som något annat än femstjärnigt. Och nu pratar jag inte bara om estniska stjärnor. Sällan eller aldrig har jag bott på ett SÅ lyxigt hotell, framför allt inte i jobbsammanhang. Att kvällen avslutades med vin, cava och champagne på hotellets Skybar försämrade inte direkt intrycket. 

Så var man där. En fotbollsmorsa. Jag kan se mig skicka barnen på balett eller skjutsa dem till blockflöjtslektionerna, men har aldrig kunnat föreställa mig fotbollslivet. Förmodligen för att jag själv aldrig har spelat. Men Erik är fortfarnade krasslig så jag fick snällt ta med Victor till hans första fotbollsskola. Han var till en början skeptisk och jag likaså. Föreningslivet har aldrig tilltalat mig i någon högre grad. Efter en seg start verkade Victor dock gilla det och talar nu om fotbollen med värme. Så det är väl såhär det får bli. Jag ser inte längre en framtid med öronproppar på fiolkonserter utan snarare en framtid där livet planeras utifrån träningar och matcher, ungar som samåker och skador. Vem hade kunnat ana det?