Det har även varit lucia i veckan som gått. Barnens förskola bjöd på ett mindre traditionellt luciatåg, där det bjöds på fika och sånger med barn i tomte- eller luciakläder. Det mindre traditionella var väl avsaknaden av tåg.
Mysigt, trevligt och gulligt. Och enormt jobbigt att hjälpa till med bullbaket.
Victor var sur tills han fick dela en bulle med sin kompis. Alice var lika bedårande som hon alltid är när det är andra vuxna i hennes närhet. Falsk som få. En ulv i fårakläder.
.. den ljuva september. Tänk att vi redan kommit till den sista november.Jag kan inte påstå att Anders vare sig slaskar eller braskar, så julen blir nog.. precis som idag. Ett par plusgrader och torrt väglag. I år hoppas jag till och med på det, eftersom vi ska ut på vägarna, men lite vitt på marken hade ju inte skadat för att öka på julkänslorna.
Imorgon börjar årets mysigaste månad, som följs av de tre värsta månaderna. Nåväl, tills dess ska jag försöka njuta av adventstid, juleljusen och - min personliga favorit; julmusiken. Just nu spelas Michael Bublés julalbum på repeat hemma hos oss, till alla andra familjemedlemmars stora förfäran.
Jag hade höga förväntningar på årets säsong av Så mycket bättre. Jill Johnsson, Lisa Ekdahl, Weeping Willows. Jag älskade Jills veranda och de två sistnämnda lyssnade jag otroligt mycket på för ett par - eller ett tiotal - år sedan. Så döm om min förvåning när artisterna själva inte plockar, vad jag anser vara, russinen ur kakan, utan gör platta covers av låtar man (jag) knappt minns. Try it once again med Weeping Willows klarade mig ur många depressiva bakisdagar under min studietid och Give me that slow knowing smile är ett otroligt underskattat Lisa Ekdahl-album. Men bäst är nog ändå Ljug för mig älskling. Så fin. Visa, jazz och vemod i ett.
Jag kan inte sluta lyssna på Lilly Wood & The Prick and Robin Schulz' Prayer In C. Melankolisk klubbmusik låter kanske inte låter som någon höjdare, men det är det! Sommarplåga deluxe.
Trots att jag inte gör just någonting på dagarna tycker jag att tiden rusar iväg. Innan jag hann blinka hann helgen både komma och gå.
I fredags knatade vi tvärs över gatan för att bli trollbundna av Mozarts Trollflöjten. I hela tre och en halv timme höll kalaset på och höjdpunkten var inte helt otippat Nattens Drottnings Aria.
Efter en sen fredagskväll har jag mest tagit det lugnt och stundtals försökt njuta av solen, som har visat sig från sin allra bästa sida. Ett skötbord och lite middagsmat har jag också lyckats knåpa ihop (varav det ena var betydligt jobbigare än det andra).
Nu är det ny vecka och nya tag. Väntan när den är som bäst. Undrar så hur jag ska aktivera mig...
En lugn tisdag som denna fördriver jag tiden mellan jobb och telefonsamtal med James Vincent McMorrow i hörlurarna. Lugnt, rogivande och behagligt. We don't eat. Ungefär motsatsen till vad jag pysslar med nu för tiden, men ändå. Bra låt!
När ett nytt år nu står för dörren har jag både Auld Lang Syne och Happy New Year på repeat på stereon. Ingen av låtarna får mig dock på något vidare humör. De handlar ju om slutet på någonting, snarare än början på något nytt. Och det är så jag alltid har sett på nyårsaton. December och julen i all ära, men efter julhelgen infinner sig ofta en slags melankoli, som i bästa fall festas bort på nyårsafton. Och därefter? Därefter återstår bara melankolin, vinterkylan, mörkret och deppressionen. Tills vårsolen, vårmodet och löften om sommar börjar kika fram, vill säga.
Allt detta till trots går det inte att komma ifrån att Mairi Campbells och Dave Francis version av Auld Lang Syne är fantastisk. Helt briljant faktiskt.
Trots att jag älskar sommarpratarna i P1 har jag varit förvånansvärt dålig på att lyssna på dem under sommaren. Mellan semestrar, sovmorgnar, solande och jobbande har det på något vis trillat mellan stolarna. När jag tidigare idag fick snilleblixten att jag faktiskt - under jobbtid dessa lugna dagar på kontoret - kan lyssna på dem på nätet var glädjen total. Kvart över tio på förmiddagen har jag redan avverkat ett par. Emma Wiklund, David Hellenius och nu Klara Zimmergren. Jag ler i mjugg och är nära gråten om vartannat. Fantastiska Klara. Öppenheten, humorn och allvaret i ett. Detta gäller även de andra, men framför allt Klara.
Plötsligt är det inte jobbigt att gå till jobbet. Jag varvar mitt arbete med sommarprat. Och jag har många, många kvar. Så fantastiskt. Tills telefonen ringer.
Bästa låten för att komma i stämning, komma på partyhumör, känna sig ung eller bara lyssna på något bra. När jag hör den här vill jag ut och svira hela sommarnatten, vara och känna mig ung, kär och levande. Typ den totala motsatsen till vad jag känner mig just nu.
Jag försöker överleva måndagen med hjälp av peppande musik. Snål som jag är betalar jag inte för Spotify och de flesta av mina favoritlåtar har förbrukat sina ynka fem lyssningar. Men det gör inget, för det ger mig en ursäkt att utforska nya musikmarker. The Fine Arts Showcase snurrar nu på lägsta volym (jag sitter ju i öppet kontorslandskap) i mina hörlurar. Skånsk musik när det är som bäst. När jag tröttnar byter jag till Justin Townes Earle. Country med sting.
I enlighet med större delen av Sveriges övriga befolkning tittar även jag på Melodifestivalen idag. Första gången för i år, faktiskt. Varför titta på alla deltävlingar när man kan gå direkt på gräddan?
Det är kanske inte riktigt den sortens musik jag föredrar att lyssna på, men mycket är trallvänligt och Thorsten Flincks låt är faktiskt väldigt bra. Trots detta är jag övertygad om att Loreen, vars framträdande är lite för konstigt om du frågar mig, kommer att vinna. Svenska folket bjuder sällan på överraskningar när det kommer till sådant här.
Efter att ha spenderat knappt två timmar baklänges i en skumpig andraklass börjar eftermiddagens mellanmål i form av ett kexchoklad göra sig obehagligt påmint. I brist på vettig internetanslutning och böcker använder jag min sex år gamla iPod som underhållning. Det blandas hejvilt. Högt och lågt. Magnus Uggla, Jewel och The Shins. Gamla favoriter.
Om en timme når jag hemmaplan och hoppas på vänligt bemötande och mat på bordet. Ett av två goda ting har jag väl åtminstone förtjänat?
Jag vet att jag borde ha lite peppigare musik när det är fredag, men jag kan inte få den här ur huvudet. Så fin, så vemodig. Snart ska jag byta till något roligare!
Slutspurten mot jul har börjat. Även sista måndagsångesten för i år är överstökad. Hallelujah! Igår klirrades alla julklappar, julblomman kom upp och nu är det sista arbetsstöket innan jul i full gång. Ute faller snön i vackra flingor och ur högtalarna sjuder julmusik. På fredag smäller det. 1,5 veckas underbar semester. Julen ÄR här.
Julen är här. Kan vara den bästa svenska jullåten genom tiderna.
Oj, vad dålig jag har varit på att uppdatera den här veckan. Det har varit fullt ös med jobb, studentaktiviteter, bilresor och Lady Gaga, naturligtvis. Torsdagens bokföringskurs var visserligen intensiv, men gick mycket bättre än jag vågat drömma om. Lady Gaga däremot, gjorde inte det. Dåligt inlyssnad som jag var kände jag knappt igen några av hennes monsterlåtar och väntade mest på att Bad Romance skulle komma. Igår körde vi till Karlshamn tur och retur och avslutade dagen med pizza och Due date. Inte heller den filmen levde upp till sina förväntningar, snarare hade det enda som var riktigt roligt samlats i trailern. Idag försöker jag ta igen mig med sådant som blivit lidande tidigare i veckan. Träning, tvätt, disk och städ. Det är söndag med andra ord.
