Mismatch

Mitt i kaoset börjar en ovanlig känsla sprida sig i min kropp. Jag slår först bort den som dum inbillning, men den ger ändå inte med sig. Fortsätter att vara där. Gnagande. Sedan slår det mig. Det har hänt. Den är här. Mitt i bokslutskaoset identifierar jag denna känsla. Trivsel. Det trodde vi aldrig. Välkommen! Snälla stanna över natten!

7 veckor för sent anlände den. Kan sammanfattas som bästa köpet någonsin. Punkt.

.. eller inte. Sällan eller aldrig har en vecka känts så oändlig, långtråkig och rentav för jävlig. Ingenting har gått som det ska och om något har haft minsta potential att gå fel denna vecka så har det gjort det. Som grädde på det berömda moset fick jag i morse ett brev av min hyresvärd. Mannen, som befinner sig i övre medelåldern har plötsligt förvandlats till en hormonstinn tonårskvinna och tänker inte längre sälja fastigheten med motivering okänd. Betyder pacta sund servanda ingenting för någon längre? Jag blir tokig. Jag kommer aldrig bli rik. Jag får gå tillbaka till ursprungsplanen. Gifta mig rikt. Hoho? Någon?

Fredag! Har avklarat nettingen och drömmer mig bort till sol, azurblått hav och varma sandstränder. Öppna uteserveringar, rosévin och ljusa sommarnätter. Skor med öppen tå, tunna skjortor och shorts. Just det. Jag drömmer mig bort till sommaren.

Efter en permafrostvinter som denna borde väl sommaren slå till med lika stor kraft som vintern? Det är ju inte mer än rättvist.

Ikväll åker jag hem till Skåne. Där har det tydligen blivit vår. Det har det inte i Stockholm. Man kan se den nalkas, men förhoppningarna grusas av den kyliga luften och löftet om mer snö till helgen. Jag minns plötsligt VARFÖR jag bor i Skåne!

Tittade på Melodifestivalen i lördags. Har inte sett finalen på flera år, än mindre delfinalerna i år. Jag blev helt klart positivt överraskad. Vilken show! Jag, som aldrig någonsin röstat i en sådan tävling, ringde snabbt in 4 röster på mindre än två minuter. På helt fel låtar, visade det sig.

Mina starkaste minnen av Melodifestivalen rotar sig djupt ned i barndomens minnen. Schlagerdängorna från förr är lite som Madeleinekakor för mig. Men minnet är inte att jag satt uppe till långt efter läggdags och hejade, utan att det alltid - utan undantag - var FEL LÅT som vann. Imorgon är en annan dag. Eloise. Stjärnorna. Fel låt. Så ock i år.

Vinnarlåten var inte ens i närheten av mina preferenser. Som egenutnämnd expert när det kommer till musik röstade jag på Jöback (herre, vilken scenkänsla), Eric Saade (kommentar överflödig) och Salem Al Fakir. Att Jöback inte hamnade på en bättre placering än vad han gjorde gör mig konfunderad. För om jag bara haft en röst att ge bort skulle den tveklöst gå till den mannen. Den rösten. Den scenen. Vilket slöseri.

Jämför mitt liv med i vintras. Ingenting har ändrats. Jag är tillbaka i Stockholm, tillbaka till ett liv med pendlande och hotellnätter. Längtar hem till min lilla lägenhet. Hem till Erik. På onsdag bär det av neråt igen, denna gången för en skånsk långhelg (förviss med jobb inplanerat torsdag, fredag och lördag). Men ändå. Så härligt!

Nu är det dock måndagsmorgon och arbete för hela slanten. Mycket att ta in på en kort vecka. Äntligen har jag fått den utmaning jag gnällt om så länge.

Förra fredagen var jag på en tillställning i Lomma. Jag och hela småbarnsföräldrareliten hade pallrat sig dit. Och det var en upplevelse, må jag säga. Nu har jag äntligen samlat tankarna och ska försöka få dem i print.

För det första måste jag säga att det var en mycket trevlig tillställning. Precis den typen av tillställningar jag vill gå på. Halvt inofficiellt sett var det en 35-årsfest och den tog igen alla de förväntningar jag trodde att 30-årsfesterna skulle leva upp till, men aldrig gjorde. Sushi, plockmat, cocktails och vin i mängder. Det som inte fanns på den här festen är inte värt att finnas i festsammanhang. Men sedan var det en ingrediens till. Något jag missat tidigare. Småbarnsföräldrar.

Ett ganska så fascinerande koncept som inte hade behövt utgöra en avvikande variabel om det inte vore för just de här småbarnsföräldrarnas ytterst märkliga beteende. Vid matbordet satt männen. Riktiga karlakarlar som känt varandra sedan barnsben och nu drack öl och sprit, slog varandra på brösten (samt mer intima kroppsdelar än så) och pratade om gräsklippare och tyska ölsorter. I soffan satt dessa alfahannars respektive. Fruarna. Det var som att entra en helt annan värld. Helt frivilligt avstod de från allt vad alkohol hette oavsett om de ammade eller ej, och helt frivilligt diskuterade de uteslutande en enda sak hela kvällen igenom (ja, vi kom vid sjusnåret och gick halvtvå). Barnen. Jag tror aldrig jag kommer kunna bli korvstoppad med mer information om bröstförändringar vid amning och diverse viktproblem än vad jag blev i wives corner den kvällen. Mittemellan dessa två läger stod vi. Utbölingarna.

När det var dags för hemfärd syntes det dock tydligt var makten låg. I wives corner. Fruarna, även assisterande chaufförer, skulle då köra hem sina dyngraka män. Och de bestämde när, var och hur. Jag var fascinerad, men chockad. Är det det här det innebär att vara småbarnsförälder? Tar livet verkligen slut efter krystningarna? Eller är detta fenomen helt unikt för wives corner i Lomma?

Med våren (som jag vid min Gud hoppas är här nu) kommer även förkylningstider. Jag fick erfara detta inatt, då jag vaknade till var tionde minut för att nysa och ha problem med svlaget. Typiskt. Äntligen lite ledigt och så inträffar det här. Ska jag vara sjuk nu? Och om jag ska vara sjuk får jag väl bli sjuk på riktigt och få det överstökat, inte lite halvhängig, göra ett dåligt jobb och inte palla någonting under flera veckors tid.

Men skönt om jag har det gjort. Ikväll ska jag nog bara sova, titta på TV (ni missar väl inte kanal 5:s alla premiäravsnitt ikväll) och lena min hals med hjälp av grönt te och Ben & Jerry. Sounds like a plan!