Mismatch

Jag kan inte skryta med att jag är något större kräftfan, men visst utgör väl kräftkalas ändå väldans roliga fester!? Kanske har det att göra med att de alltid infaller på sensommaren och är så härligt förknippade med allt som hör sensommaren till, eller är det kanske för att konceptet lite mat och mycket sprit oftast blir en oslagbar kombo!?

På kräftskivan jag deltog i i lördags inmundigade jag en kräfta och två snaps. Jag tror (och hoppas) att jag var den enda som stod för den ekvationen, då nästan uteslutande alla andra åt cirka 20 kräftor var. Hur som helst så funkade det för mig, för det var längesedan jag hade så roligt utan att bli alltför trött. Kvart över sex satte jag första foten innanför dörren hemma hos mig, vilket också var samma tid jag gick upp i morse. Behöver jag säga mer om dagens tillstånd? Tänkte väl det. Dagens arbete tillåter med andra ord lite nytta och mycket surfande. Måndag i kubik.

Min enda förtärda kräfta. Smarrig, men tillräcklig.

Återigen en morgon med dragen nyhetsmorgonlärdom. Det råder tydligen någon slags svinishysteri i hela landet. Och då menar jag inte att backslickkillar gjort comeback, nej jag talar naturligtvis om svininfluensan, i folkmun svinis. Detta fruktade sjukdomstillstånd som försätter såväl unga som gamla, småbarnsföräldrar som sjukvårdspersonal, globetrotters och medier i upplösningstillstånd. Frågorna är många, men snarlika. Hur många kommer att insjukna? Var är vaccinet? Kommer jag att dö?

Inför detta nationella dilemma ställer jag, som är en gammal indoktrinerad hypokondriker av rang, mig totalt likgiltig. Jag kan inte riktigt förklara varför. Folk dör på löpande band, en epidemi är på väg. Inser jag att mitt skepp redan har seglat eller är hotet alltför subtili? Borde jag inte vara skräckslagen? Borde jag inte göra allt i min makt för att få vaccinförtur? Borde jag inte isolera mig pro sensa communi? Jo, det borde jag. Men det gör jag inte. Jag sitter bara på ändan och bokför och letar efter bortkastade taxikvitton. Lugn som en filbunke. I väntan på domedagen?

Jag är inte längre bostadslös. Halleluja. Och ett förstahandskontrakt har jag rott hem. Halleluja igen. En nyrenoverad tvåa så centralt man kan komma i Mamö. Ja, naturligtvis finns det en hake. Eller flera. Storleken, till exempel. Våningsplanet. Takhöjden. Garderobsbristen. Balkongbristen. 

Men. Den är nyrenoverad och söt, jag kan få tvärdrag och den är min alldeles egna. Har nu kommit till färgvalsdelen. Grönt är lugnande. Blått känns lite kallt. Rött sägs framkalla hunger, men är strängt förbjudet (fattar väl jag också, med rött i sovrummet kan jag ju lika gärna bedriva illegal verksamhet med låg moral där). Nej, grönt får det bli. Sedan ska jag sitta i min lilla tvåa och hygga mig till döddagar.

Semestern gick över innan jag hann blinka. Nu är det affärrer som vanligt som gäller. Och så äntligen - helg! Aldrig har en vecka känts så lång och utdragen som denna. Arbete som hopat sig, oförstående medarbetare och en tröttma som bara växt och växt. Så efter en härlig fredagsmiddag i Ystad med syster och svåger igår firar jag min lördagkväll hemma. 3 filmer, 2 liter ramlösa, 3 hg godis, 11 bitar sushi. Och okända, men välbehövliga, mängder sömn. Jag är tillbaka!