Mismatch

Dagar som dessa känns det helt okej att vara föräldraledig. Lilleman (som för övrigt borde få ett officiellt namn under dagen!) vilar lugnt i skuggan och jag solar nervöst bredvid. Varannan minut flyger jag upp och tittar till honom. Andas han? Skriker han (som om jag inte skulle höra det)? Har han blivit myggbiten? Getingstungen?

Utöver denna nervositet har vi det fantastiskt skönt i försommarvärmen. Mammaledighet när den är som bäst!?

Det har redan gått två veckor sedan jag och Lilleman fick komma hem från BB. Trots att vi hade en skön vistelse och fick allt serverat där var det otroligt skönt att äntligen få komma hem. Topp fem höjdpunkterna?

1. Första duschen hemma efter förlossningen. Oslagbar känsla.

2. Sova i min egen säng. Sova på rygg. Sova på mage. Sova på höger sida. Som jag saknat detta.

3. Mina egna kläder. Allt som befunnit sig i sjukhusmiljö åkte raka vägen ned i tvättkorgen.

4. Min man som enda rumskamrat. Jag hade tur på BB. Första natten sov jag själv. Följande två avlöste rumskompisarna varandra på löpande band. Med tillhörande familjer. Inte en lugn stund.

5. Lilleman. Som vi längtat och fixat och donat inför hans ankomst. Äntligen var han hemma! På BB var det ständigt någon som var inne och klämde och tryckte och tyckte, men väl hemma är han bara vår. Så oerhört fantastiskt och skrämmande på samma gång.

Första natten i egna sängen.

Vi har på BVC-sköterskans inrådan börjat med en liten portion ersättning varje kväll innan läggdags. Lilleman älskar det och sover så gott. Äntligen lite husefrid kvällstid. Tack Semper!

Igår gjorde Lilleman premiär på sin första middagsbjudning. Galejet gick av stapeln i Lomma och när vi lassade in Lillen och hans tusen attiraljer i bilen kändes det som om vi skulle vara borta en månad. Minst. Jag var mycket nervös för hur amningen skulle fungera på främmande mark, men det visade sig bli mitt minsta problem. Efter att ha gjort entré som sitt underbara gulliga jag bytte Lilleman skepnad och skrek sig hela middagen igenom. Förrätt, huvudrätt, efterrätt och några blöjbyten på det. Väl tillbaka i hemmets lugna vrå höll han snattran och sov så sött och tyst hela natten igenom. Det kommer nog att dröja innan jag försöker mig på en ny utflykt med honom..

Idag firar vi min allra första mors dag. Firar är kanske att ta i, men hela lilla familjen har myst i sängen, varit ute på en promenad i regnet och ätit en god lunch. Jag ser med spänd förväntan fram emot min morsdagspresent, som jag verkligen hoppas att Lilleman inte har glömt bort...

Jeansen går att knäppa! Kanske inte mina allra tightaste och måhända sitter de åt snäppet mer än du brukade göra, men ändå! För första gången sedan september kan jag använda vanliga byxor. Vilken lycka!

Jag kommer nog aldrig att bli en sådan mamma som klipper håret i en "funktionell page" (eftersom en page aldrig kan vara funktionell på mig), men det betyder inte att jag vill ha ett alltför långt hår som bara växer sig risigt. Jag är ju ändå 30.

Lagom är bäst, var alltså min devis när jag tog lite egentid och gick till frisören tidigare idag. Fantastiskt skönt trots att det var en väldig press och hets med mattiderna innan jag skulle iväg. Allt jag gör nu för tiden kan ju bara göras i tretimmarsintervaller. Hur som helst. Här är resultatet. En uppfräschning av färgen och en ordentlig genomkörning av topparna. Bättre sent än aldrig.

Igår köpte jag - utan att riktigt veta vad det var - en bärsjal att kånka runt min lille bebis i på hemmaplan. När han tidigare idag - lagom till middagsdags - blev helt otröstlig slängde jag ner honom i den och sedan dess har han sovit gott och tyst, tätt intill mitt bröst. Undrar om det här knepet funkar varje gång!?

Förutom ett återbesök på KK i fredags invigde vi idag barnvagnen på riktigt. En runda ner på stan - till allt damm och smuts - styrde vi stegen innan jag fick nog av baciller och potentiell foglossning och gick hem igen.

Lilleman verkar dock gilla sin vagn. Han är ju inte direkt den som lider i det tysta; biter sig i tungan eller knyter handen i fickan. Nej, han vädrar gärna sitt missnöje öppet. Men vagnfärden fick alltså godkänt och det känns ju skönt.

Om jag någonsin kommer att ge mig ut på egen hand med vagnen? Mycket oklart. Hur ska jag ska våga det? Varenda människa på stan såg jag som ett möjligt hot och alla bilar som direkt farliga. Hönsmamma - jag?

Vid den här tiden för exakt en vecka sedan blev jag inskriven på förlossningen. 17.25 gick nämligen vattnet efter ett dygns pinvärkar och ett halvt dygns riktiga värkar. Detta var nästan det mest spännande av allt; när jag tog min sedan länge omsorgsfullt packade väska med till bilen, fick ett eget rum på förlossningen och tänkte Nu händer det!

Personalen på förlossningen var helt fantastisk. Jag är supernöjd med varenda en som hjälpte Lilleman till världen. Så otroligt duktiga och professionella. Så fort barnmorskan kom in i rummet erbjöd hon mig lavemang och en morfinspruta. Jag tackade snabbt ja till båda. Förmodligen ett av de bättre besluten i mitt liv. Strax därefter blev jag erbjuden lustgas och sedan började kalaset.

Värkarna, som varit så smärtsamma till en början var mycket lättare att hantera. I timmar! Jag andades förmodligen mer lustgas än vanlig luft och skulle aldrig ha överlevt utan den. Ett par timmar senare började det dra ihop sig för epidural och eftersom jag kände mig som en riktig ja-sägare avböjde jag inte heller detta.

Kvällens näst klokaste beslut! Epiduralen var fantastisk, men värkarna avtog något. Jag hade ingenting emot detta, men barnmorskan tyckte det behövdes lite värkförstärkande dropp. Timmarna gick och plötsligt var det dags att krysta.

Det här momentet hade jag missuppfattat helt. I förlossningsfilmen som visades på föräldrautbildningen födde alla stående på ett eller annat sätt. Jag trodde alltså att jag i mitt liggande tillstånd skulle utföra något innan det var dags att komma upp och stå (9 timmars aktivt andande i lustgasen kan ha bidragit till förvirringen). Så jag försökte skynda mig igenom det och klockan 03.59 föddes världens finaste pojke. 4590 g tung och 57 cm lång.

Om jag skulle göra om det? Utan tvekan! Men att vara gravid igen kan jag vänta lite med. Däremot måste jag säga att det inte alls gjorde så ont som jag trodde. Så jag antar att Erik hade rätt ändå. Jag har verkligen barnaföderskohöfter!

Första bilden på Lilleman. Blott ett par minuter gammal.

Att amma var som jag trodde ingen större hit. Inte bara för att det är tråkigt och börjar göra ont, utan också för att det plötsligt ser ut som om jag sprutat in massa silikon i brösten på ett inte speciellt smakfullt sätt.

Vad som däremot förvånar mig lite är barnmorskorna på BB:s syn på amning. Att det skulle vara en sådan häxjakt. Utan att bli tillfrågad skulle jag börja amma. Punkt. Och alla barnmorskors uppdrag var att se till att jag kom igång så fort som möjligt. När viktkurvan dalat blev jag inbokad på återbesök. Ett besök som resulterade i en lektion i amning. Jag kände mig som ett skolbarn, där barnmorskan var den elaka lärarinnan. Hon pekade och slet och drog och förklarade vad jag gjorde fel och hur jag bör bete mig. Förmodligen i all välmening, men ibland kändes det som om det gick över styr. När "mer amning" är svaret på alla frågorna. Vad händer om min mjölk inte räcker? Vad gör jag om jag får mjölkstockning? Vad gör jag om han inte vill? Just det. Amma mer!

Hur som helst får jag väl ge det lite mer tid än de fyra dagar jag hittills har kämpat. Men jag känner redan nu att jag aldrig kommer att bli någon superammerska. Och det är nog lika bra det.

Däckad efter lyckad amningsstund.

Det här är ju ingen babyblogg, men så länge jag befinner mig i min lilla bubbla och allting kretsar kring att tillfredsställa den lilles behov kommer den att handla om det.

Det är svindlande att tänka att han för mindre än en vecka sedan fortfarande låg i min mage. Nu känns det ju som om han alltid har varit här och jag skulle inte vilja gå en dag utan honom. Tänk att man kan hysa så mycket kärlek för en människa man har känt så kort tid. Men så är det. Och trots en uppochnedvänd dygnsrytm är han underbar. Ett litet mirakel.

På prinsens födelsedag, den 13 maj, föddes vår lille prins. Det tog sin lilla tid innan han valde att komma ut och möta världen, men nu känns det som om han alltid varit här. Och jag är så kär! Hemkomna från BB försöker vi nu landa i vår bubbla. Vilket litet mirakel.

Att svenska vårdköer ser ut som de gör visste vi ju, men hur bedrövligt övrig sjukvård fungerar blev jag faktiskt lite förvånad över. Igår var det dags för ytterligare ett återbesök på prenatal, där en barnmorska - förutom att slarva bort min journal - lyckades vända upp och ned på allt som bestämdes i onsdags. Vad jag sa spelade ingen roll. Vad läkaren i onsdags sagt spelade tydligen inte heller någon roll. Slutligen fick en ny specialistläkare kallas in för att försöka få lite ordning på torpet. Hon lugnade och förklarade att jag inte skulle lyssna på barnmorskan, eftersom hon inte hade någon koll. Hur tryggt känns inte det? För som jag har förstått det är det ju barnmorskor och inte läkare som till största delen figurerar på förlossningen.

Dagar som igår önskar jag innerligt att jag vore bosatt i USA. Där har man en LÄKARE som följer en genom hela graviditeten och som dessutom är den som förlöser en. Vilket drömscenario!

Här är två av mina absoluta favoriter just nu. Doften Rain från Clean - rund, fyllig och somrig - samt nagellacket Tart Deco från Essie.

Blommorna är från Hemköp. Också de med en hint av sommar.

Idag begav sig den dagliga promenaden till Västra hamnen i Malmö. Solen sken starkare än någonsin i år och vindarna, som annars brukar vara Västra hamnens största nackdel, höll sig lugna. En perfekt dag för en utflykt dit alltså. Att det var måndag hjälpte också, då folkmassan - vanligtvis Västra hamnens näst störta nackdel - var relativt liten. Jag satt med nosen i solen, lyssnade på musik och njöt. Försökte njuta i alla fall. Väntan, som håller på att ta knäcken på mig, kvarstår ju. Sex dagar över tiden och inga känningar. Jag lär ju hamna på dårhuset innan jag hamnar på BB.

Jag har högtflygande planer på vad jag ska göra så snart jag har "ploppat" ut den lille. Mat jag ska äta, dryck jag ska dricka och - framför allt - kläder jag ska köpa. I min något orealistiska utopi kommer nämligen min mage, tillika resten av kroppen, återställa sig på ett litet kick. Sedan kan jag ha alla mina gamla kläder igen. Och alla nya, som jag ska införskaffa mig.

Jag vet! Jag kommer med största sannolikhet att gå klädd i tält och mammakläder hela sommaren, men drömma kan man ju alltid. Och för att ta fokus från förlossningen, som vägrar sätta igång, drömmer jag just nu om härliga vita sommarklänningar från Malene Birger och Dagmar. Vitt och spets. Perfekt kombination med x antal trivselkilon. Kanske är det tur att jag inte har några pengar. 

I väntan på tillökning försöker jag aktivera mig efter bästa förmåga. Det är inte helt lätt när det enda jag vill göra är att sova mest hela tiden. Lyckligtvis har jag vädret på min sida, vilket underlättar spontana små promenader och utflykter. Det är alltså detta jag främst sysslar med. Vandringar, bokläsning, inköp av matvaror, matlagning och allmänt städande och piffande i hemmet.

Varken världsomvälvande eller speciellt spännande, men ungefär det jag orkar med för tillfället. Lägg även till en hel del förlossningsgooglande på internet så har du mina dagar i ett nötskal. Hur folk frivilligt går sysslolösa dagarna i ända har dock övergått mitt förstånd. Fram tills jag plockade fram jobbmobilen i brist på bättre vetande. Alternativet ter sig inte så mycket bättre.

Inte heller i år blev det någon demonstration. Sossarna med Stefan Löfven i spetsen verkar fullt beslutsamma om att Skåne i allmänhet - och Malmö i synnerhet - är en socialistisk högborg och förärade därför staden med ett besök.

Allt detta undvek vi naturligtvis, men smög oss ändå ner till stadens gator och torg för att inta en lunch i solen åtföljd av en härlig promenad. Nu känner jag verkligen att jag har fått min dagliga dos frisk luft och ligger utmattad i soffan. Härligt ändå.

Årets valborgsmässoafton passerade mig relativt obemärkt förbi. Lika bra är väl det när jag sedan läser i tidningen vilken stökig kväll det har varit runtom i hela landet. Jag kan inte säga att jag är förvånad. Jag har själv varit ute och stökat större delen av valborgsmässoaftnar i mitt liv. Men inte de senaste åren. Och definitivt inte igår.

Besatt av tanken på att senast föda på mitt beräknade förlossningsdatum hade jag hoppats på att få spendera gårdagskvällen på sjukhuset. Nu blev det naturligtvis inte så, vilket faktiskt har gjort mig både lugnare och mindre stressad. Vi får se om lugnet håller i sig om jag går över tiden ytterligare en vecka. Eller två.