Mismatch

Det blev en mysig jul i år! Snön och kylan, som kom tidigt i år låg såklart inte kvar. Plusgrader och regn stod på menyn, men vem är jag att klaga!? Vi har ett hus i år! Och när är det egentligen bättre bo i hus om inte till jul?

 

 

 

På morgonen slets paketen i strumporna upp. Strumpor på spiselkransen - eller över öppna spisen - i alla fall. Precis som när jag var barn. Precis som hos Fanny och Alexander.

 

 

Grötfrukost och julduken på plats. Eftersom julen i mångt och mycket går ut på att äta mat vankades det - strax efter frukosten - jullunch hos mormor. Vi tog en promenad dit, drack bubbel och åt mer mat.

 

Sedan väntade det värsta med julen - att ta en bra bild på alla barnen. Till slut gav jag upp bra och nöjde mig med en bild där alla tittade mot kameran och ingen tramsade. Svårt med det sistnämnda när Otto inte var på humör och Hedda lyckats haffa - och få igång - en ficklampa.

 

Väl hemma igen var det dags för mer mat. Mormor följde med och lagom tills att pappa skulle ut och köpa tidningen knackade det på bakdörren... 

 

Döm om vår förvåning - och rädsla - när tomten stod där med en yxa i högsta hugg. Men julklappar blev det! Så att det räckte och blev över.

 

 

Sista lediga helgen åkte vi till Strandhuset i Sibbarp för en bättre middag. Barnen kan spela minigolf utanför - om vädret tillåter. Vilket det stundtals gjorde. 

Själv drack jag Sancerre och väntade på maten. Gott!

Röding. Väl värd väntan. 

Lilla modelejonet. 

Och här var jag. Hemkommen efter småregnig cykeltur. Klädd i Toteme och Dagmar. 

Häpp!

Sista morgonen på hotellet. Frukost ute, följt av en dag vid poolen. Det enda man orkar med i hettan. 

På kvällen tog vi fördrink på hotellet och skippade sedan för en gångs skull den traditionella all inclusive-menyn och gav oss ut på "stan" istället. 

Började med Aperol spritz..

.. följt av grillad sea bass. 

Födelsedagen innefattade allt jag kunnat önska mig; sol, bad, god mat och en frisk familj. Nu är jag taggad för att se vad 40-årsåldern har att erbjuda!

Så var 2022 till ända. Jag har svårt att göra en resumé över året för jag har fortfarande inte landat i om det var bra eller dåligt. Men fort - det gick det. Och nyårsafton spenderades precis som julafton i Ystad. Vårt go-to-ställe när det vankas fest.

 

 

Killgänget i soffan. Alltid överskott på killar i alla sammanhang.

 

 

Småtjejerna höll dock ställningarna på sitt eget lilla vis. Genom att vara uppklädda och bråka om samma leksaker. Gulligt, ändå!

 

 

Och så den stora tjejen! Glad och förväntansfull över ett nytt år. Med tomtebloss skålade hon in det nya året i ösregn. Skånskt nyårsväder as its... worse!?

 

 

På nyårsdagen var det ingen rast, ingen ro. Jag skulle upp och ta bild till passerkortet på mitt nya jobb, som börjar imorgon. Ett projekt jag har fördröjt länge nog. Det här får duga. Imorgon kör vi - hur osugen jag än må vara. 

Så kom julafton och barnen var förväntansfulla - minst sagt. Jag kämpade på som en liten tok in i det sista och stupade i säng närmare tvåsnåret på lillejul. Vad gör man inte? I elfte timmen fick vi även för oss att vi nog skulle ha julgran ändå. Fem minuter innan stängning högg Erik en gran på Plantagen. Var fanns julgransfoten då? Ingen vet. Fem minuter innan stängning högg jag den sista - svindyra - designjulgransfoten på Åhlens. Är det jul så är det.

 

 

På julaftonsmorgon. Livets andra jul och fortfarande något obekant med begreppen. Här med strumpan och dess innehåll.

 

Mellanbarnen framför den beryktade julgranen. Stor var den inte, men ändock en gran. Spänningen, precis som förväntningarna, var på topp.

 

 

Allt bestyr på lillejul betalade av sig; det blev både skinka och gröt till frukost på julaftonsmorgon. Här var jag RÄTT nöjd över allt jobb jag gjort kvällen innan. Det blev en jul ändå. Trots lägenheten.

 

 

Resten av julen gjorde jag inte många knop i matväg. Det gjorde däremot min syster, som hade julen hos sig. Inte mindre än sju kusiner räknar vi dem till nu. Sju and NOT counting.

 

Systrarnas årliga julbild. Med ett uppehåll för två pandemiår. Gissa om vi var taggade på att ta en ny bild!?

 

 

... som på kvällen följdes av hans första - och enda - vattkoppsupplevelse någonsin. Tajmingen var lysande.

 

Hedda mumsar på..

.. och spexar lite.  

Helgen som gick har i vanlig ordning varit intensiv - men mysig. Efter att ha bränt av ett lunchmöte för att diskutera Call me by your name med min jobbokklubb på torsdagen var fokus med min privata bokklubb att ta många steg i Tove Ditlevsens Köpenhamn efter att ha läst hennes trilogi Barndom, Ungdom och Gift. Vi hoppade på tåget och styrde stegen mot Vesterbro, där vi traskade runt i ett höstmysigt Köpenhamn. Jag brukade hata staden när jag jobbade där, men som turist ser man ju verkligen dess charm.

Taggade till tänderna på tåget som tar oss över bron. Det var INTE igår jag var över bron, kan jag ju säga. (I skrivande stund är det ju dock exakt det jag var, menmen..).

På Ditlevsens gata. Nothing more, nothing less. Men det var i de här kvarteren hon hängde som barn. Eventuellt något mysigare nu än för 100 år sedan. 

Både skolor och platser är uppkallade efter Tove, som på det hela taget levde ett mycket tragiskt liv. 

 

Efter promenaden var vi tvungna att pausa. Vin och snacks på en fransk vinbar. Sådant hygge! Sedan var det dags för fler steg och mer mat. Vi tog oss till Fredriksberg för lunch för att sedan knata vidare till...

 

Åter till födelsedagen. En bra dag förutom en smärre incident med en borttappad vigselring. Jag blev väckt av skönsång,  presenter och sedermera frukost med hela familjen, följt av sen lunch i Skanör, träning, middag och packning inför morgondagens semestertripp. Tajmingen är inte alltid på topp. 

Här sjunger de. Vissa pigga, vissa halvvakna, alla halvnakna. Och Alice i mitt gamla nattlinne från NK på 80-talet. Låt oss ta en närmare titt på det. 

Jordgubbsnattlinnet i lila. Otroligt att några trådar fortfarande hänger ihop. 

Lunch på Badhytten i Skanör. Jag åt moules; en het och mäktig historia som jag kanske inte väljer nästa gång. Jag måste lära mig att alltid gå på de säkra korten. 

Drack även ett glas chablis, som var ett säkert kort. 

Födelsedag innebär finklädd. Jag invigde min enarmade färgglada klänning i bäckombölja dagen till ära. 

På kvällen blev det ännu ett klädbyte. Och tomtebloss i brist på ljus. 39 år och tillbaka på ruta ett. Boende i lägenhet i stan igen. Större familj än någonsin, mindre lägenhet än någonsin. Kaoset är totalt. Jag HOPPPAS att det bara kan bli bättre till 40-årsdagen. Till dess önskar jag mig inte bara en - utan två! - hus. För vad är egentligen livet utan sommarstuga? Det är den enda frågan jag har grubblat på i sommar. Svaret följer eventuellt. 

Att då fyra barn att bli bra på bild som hobbyfotograf är så gott som en omöjlighet. Här är ett axplock av de bilder jag tog, men ingen blev väl bra på alla om jag säger så. Det blev dock en mysig eftermiddag på Kulturen i Lund där vi både åt lunch (alla), skrattade så vi kissade på oss (Otto), fick på förekommen anledning nya kläder (också Otto), sjöng psalmer i den gamla kyrkan (alla utom Hedda) och drack kaffe (jag och Erik). En toppendag som ni hör. Och glad är väl jag att jag faktiskt inte bor i Lund, men kan besöka det då och då. Nästa gång på onsdag då det vankas läkarbesök för Otto. Hur någon har tid att jobba i dessa tider övergår mitt förstånd. 

En teckning med några ord säger mer än tusen ord. 

Så var påsken över. Tillika vår bröllopsdag, Eriks födelsedag och mitt allra sista bokslut för Pågen. Det börjar bli vår och vår långa födelsedagssäsong börjar lida mot sitt slut. Nåväl, hälften är klara i alla fall.

 

Eriks 41-årsdag innefattade lyxig frukost, vinlunch, tårta och sushi. Och en väldig massa blåsande för födelsedagsbarnets del. 

På långfredagen hade vi - förutom tråkigt - även påskäggsjakt i trädgården. Påskafton firades med barnens mormor och kusiner och jag tog inte en enda bild på hela dagen. Det var dock en mycket lyckad tillställning med massa mat, äggjakt och samkväm. Sedan cyklade vi hem till mer mat och lördagsgodis. Är det påsk så är det. 

Det finns nämligen få högtider jag uppskattar mer än påsken. Inga måsten, bara ledigt. Inget mörker och snöblask som till jul, utan vår och lite ljusare kvällar. Och så massa godis, såklart. What's not to like? 

Vi hann även med ett par utflykter under vår efterlängtade ledighet. Tirup och Smygehuk! Och så en mindre efterlängtad påskrunda i löpspåret. Är det nu jag är tillbaka?

Ledigheten var alltså - som vanligt - snabbt övergående. Det enda som räddar mig den här veckan är det faktum att det bara är fyra arbetsdagar. Och då jobbar jag ändå bara 40%. Hemifrån. Hur ska det egentligen gå när jag ska tillbaka på heltid? Och när blir det? Frågorna är många, svaren få. Förhoppningsvis trillar allt - förskola, skola, jobb, bostad - på plats inom kort. 

I väntan på provtagning utanför vårdcentralen. Jag fick ju inte komma in på grund av halsont. Pandemin har man ju nästan glömt bort. Vad som inte glömts bort är mina argrynkor. Tydligare än någonsin. Har jag nått the point of no return?

Kåvepenin! Bästa presenten jag kunde önska mig. Så snabbverkande!

Den enda maten jag var sugen på efter ett par dagar utan; torsk, smält smör, gröna ärtor och massor av riven pepparrot. Ingen succé hos övriga familjen dock, men vad gör väl det? Jag äter mat igen - hurra!

Helgen i sig har väl egentligen varit ganska ospännande; en sista vecka innan sportlov och lite ledighet från såväl skola som från aktiviteter med ömsom regn ömsom… blåst. Härligt!

Vi började med stängd förskola som övergick i ännu mer ledighet på grund av hosta. Pyttelite hosta, men jag orkar inte stöta mig med förskolan. 

Vi gjorde därför två saker som Otto har drömt om en längre tid; åkte buss och köpte paw patrol-strumpor. Lyckan var total!

På kvällen blev det mys. Och vin! Erik jobbade såklart länge, men efter barnen ätit blev det poke bowl och rödtjut. Och att somna ifrån Svenska nyheter…

Aktiviteterna fortsatte i vanlig ordning. Tennis och simskola. Och playdates och mys med lillasyster. Alltid så gullig och medgörlig när någon vill ge sig på henne. På gott och ont, antar jag. 

Sedan har jag lagat mat. I fyra timmar kokade jag Texas chili, som verkligen inte är någon fotogenisk maträtt. Däremot desto godare. Med kanelstång, nejlika, lagerblad, ale och mörk choklad (!) blev den en spännande och välsmakande söndagsmiddag. 

Nu stundar som sagt sportlov och en annalkande skidresa. Den första för större delen av familjen. Min tidigare exalterande längtan har bytts ut till skräckblandad… skräck. Hur sjutton ska detta gå?

Under världens längsta jullov stod jag även värdinna för årets första bokklubb. Det är alltid lite skakigt när jag ska hålla i det - tycker jag - med tanke på mängden barn och vår begränsade boyta. Här hade jag dock fått iordning såväl mat som dukning och inväntade bara gästerna. För övrigt den enda bilden jag lyckades knäppa under kvällen, som avlöpte över förväntan. Familjen höll sig borta, barnen gick och lade sig i tid och vi diskuterade flitigt Nobelvinnaren Gurnahs Paradiset. Bland annat. 

Jag har även hunnit med en del träning i evighetslånga januari. Både utomhusträning på skolgården, mammaträning med bebis och egenkomponerad träning på gymmet. Som bevis för detta lägger jag upp två olika bilder från två olika tillfällen på gymmet. Det säger väl ändå något?

Det bästa med januari är väl ändå att julen åker ut? Detta firade jag med att ta in det första vårtecknet i form av tulpaner. Och det är redan ljusare på kvällarna. Snart är det vår!

Redan på nyårsdagen börjar affärerna bulla upp med semlor. Jag klagar inte och har hittat min personliga favorit i Pågens minisemlor. Så små att man med gott samvete kan ta två. Och med en hel månad kvar till såväl fastlagssöndag som till fettisdag finns det gott om tid för fler!

Eftersom alla aktiviteter inte har dragit igång än heller har vi haft tid för utflykter och samkväm helgtid. Här ovan på restaurang i Ljunghusen, tålmodigt inväntandes dagens lunch. Dock finns det nog bättre månader att spendera i Ljunghusen än just januari…

Så avslutar jag januariinlägget med ett av mina egna reafynd. Eller fynd och fynd, men jag gillar verkligen den här tröjan från Soft Goat. Den känns varm och lyxig och underbar att slänga över i princip vad som helst. Och 20 procent är väl bättre än inget?

Paljetter, som sagt. Och vintage anno 2015 för Heddisen. 

Det kanske inte är den VACKRASTE dukningen jag sett, men nog så festlig. Spara på inget när det är nyår!

Och så årets sista försök till en bild framför granen på alla barnen. Så skönt att det nästan kommer att dröja ett år innan jag ger mig på detta igen. 

Heddas första nyår och smååringarna i varsin partyhatt. Är det fest så är det!

Familjen kom upp till paket i strumporna och ett juldukat bord. Efter lite lek och fix bar det av till mormor för sen jullunch, champagne och Kalle Anka. Perfekt upplägg att köra det mitt på dagen. 

Barnen och Bolle. Att få till en bra bild på fyra barn är - som bekant - omöjligt. Jag är numera glad om en tittar in i kameran och ingen blundar. Lättare sagt än gjort. Det gick lite bättre när den vilde i gänget lämnade för andra åtaganden. 

Efter en kylslagen promenad hem kom den efterlängtade tomten. Han var en glad och kul, eventuellt finlandssvensk, prick, som jag tyvärr missade. Nåväl, kanske har jag turen att springa på honom nästa år. 

Hedda sov sig lyckligtvis igenom hela julklappsutdelningen, men vaknade upp och fick sina klappar till slut. Här i en urgullig basker från Alices gudfar. Söt som socker. 

Sen blev det middag med ett minijulbord. Vi lyckades i alla fall checka av det jag anser är viktigast; sill, lax, ägg, hemmagjorda köttbullar, skinka, äpplemos, rödbetssallad, prinskorvar och - en otroligt svåråtkomlig och därmed överprisad - brunkål. Vi blev mätta!

Och som en avslutning på en härlig, men intensiv, dag tog vi den obligatoriska familjebilden. En person mer än förra året. Nu räcker det!

God jul! 

Födelsedagsbarnet i egen hög person. 72 har aldrig sett bättre ut!

Här med Hedda, det yngsta av barnbarnen, som tyckte att en servett var toppen som snacks. 

Och så maten! Min i förgrunden och Heddas i bakgrunden. En otrolig smakupplevelse. Värd varenda krona!

Först och främst har min träning dragit igång igen. Hurra! Två gånger i veckan kör vi; måndagar och onsdagar klockan 20-21 är numera heliga tider för mig. Igen. Utomhus i alla väder!

Det brukar vara en salig blandning av gummiband, kettlebells och min personliga favorit - slam balls. Man ska känna att man lever. 

Efter passen brukar någon alltid vänta uppe och välkomna mig med tårar och ett litet leende. En timme är lång tid ibland. 

Otto har såklart varit sjuk en del. Knappt märkbar hosta, tror jag var den senaste diagnosen. Det öppnar upp för ganska många dagar hemma. Så det har blivit en del utflykter till lekplatsen och något besök på Burger King. Kudos pandemin!

Han har även fått kvalitetstid med sin lillasyster, som han faktiskt är ganska gullig mot. Här fångade jag dem på en sällsynt bild när han smyger till henne en puss. 

Alice gillar också att HÅLLA PÅ med sin lillasyster. Det ska bäras, lyftas, kramas och klappas. "Hon är ingen leksak", tjoar jag allt som oftast. Detta hindrar inte Alice. 

Paus i tennisträningen för lite lyft, till exempel. 

Och apropå tennis.. Erik har inte direkt legat på latsidan när det kommer till detta. Bortsett från hans vanliga spelande i tre olika divisioner har han även deltagit i en hel del tävlingar. Varenda helg har det varit minst tre matcher och en jäkla massa flängande. En tävling resulterade i en vinst i form av lån av en elektrisk BMW en helg i höst. Det är för tidigt att säga om det var värt det..

Här agerar vi hejarklack på en match innan barnens tärning drar igång. Kul var det när jag efter tennisen själv fick baxa in alla barn i bilen för att dra till Entré och lämna Victor på ett av MÅNGA kalas. Efter corona är kalasen verkligen på frammarsch igen. 

Efterspelet efter ett av kalasen. Födelsedagsbarnet skulle tydligen hissas av sockerstinna, men kanske inte så starka, kompisar. 

Tennistävlingar, aktiviteter och kalas till trots har vi ändå hunnit med ett par utflykter det senaste. Lunch, promenad eller bara en fika står då på agendan. Nedan i Ljunghusen för allt som nämnts ovan. 

Tro det eller ej, men nu hoppas jag på lite kyligare temperaturer och mer höstkänsla. September har varit - och ÄR - ljuvlig, men jag är redo för regn, rusk och mörker nu. Eller snarare vackra höstfärger, krispig luft, mustiga grytor och stickade tröjor. Längtar! 

Sagt och gjort! Jag vill säga att de hade gjort så fint, men ska jag vara helt ärlig hade jag själv ett finger med i dukningen kvällen innan. Kontrollbehovet är det sista som lämnar människan. 

Efter lite telefonsamtal och fix gav jag mig ut på en kort, kvav och otroligt svettig löptur innan vi skulle iväg. Dagens lågvattenmärke. Jag eftersvettades i säkert två timmar. Men det var väl skönt att ha det gjort, antar jag. 

Lunchutflykten gick till Skanör och Badhytten, där jag serverades bubbel och poke bowl. Två av mina favoriter. 

Alla mina människofavoriter serverade mig också den finaste födelsedagspresenten - ett litet diamanthalsband att ha på sig… alltid. 

Såhär fint!

Sedan badade vi och det var ungefär då mina eftersvettningar upphörde. En försmak på klimakteriet kanske. Jag är ju ett år närmare och så vidare. 

Väl hemma svidade jag om och drack bubbel. Försökte få till en bra bild i trädgården, men det visade sig vara omöjligt. Alice tog bilderna underifrån på grund av sin längd och Erik hade bara tålamod nog att ta en bild. Så det blev som det blev, men var på det hela taget en mycket härlig födelsedag. Nu är jag redo för allt vad 38 har att erbjuda. 

Nationaldagen var solig och fin. Då Victor spenderade dagen på kalas på Leos lekland var vi andra ute och njöt av glass i solen. I Sverige. Hedrade landet på vårt eget lilla vis. 

Alice och Otto lekte Ottos absoluta favoritlek "kasta stenar i vattnet". Även om det ser ut som att de i all trankilitet blickar ut över vattnet är det naturligtvis bara en synvilla. Energin var - som vanligt - på topp. 

Eftersom lillasyster bara sov och sov passade vi på att ta en selfie. Utfallet blev väl sådär. 

Senare i veckan blev Otto - såklart - sjuk igen. Förkylning nummer 58 sedan pandemins start. Alice däremot tog studenten från förskolan. Klädd i vitt som sig så bör på studenten. Alla kompisarna fick inte memot. 

Innan studentfesten. När den vita klänningen fortfarande var vit. Alice har redan lärt sig devisen "ju fler fläckar desto roligare har man haft det". 

Den lille sjuklingen har blivit bortskämd med många glassar i värmen. Sjukdomen är egentligen inte värre än att han snorar och hostar lite, men tillräckligt för att hålla sig hemma från förskolan. I just det här fallet tänkte jag dela den inte alltför billiga glassen med honom och tog två skedar, men han tänkte annorlunda. 

Dagen efter Alices "student" var det dags för nästa högtid. Skolavslutningen! Inte alls som min barndoms skolavslutningar på vallarna i Nyköping, som verkligen var FESTLIGA, men om det beror på pandemin eller ej låter jag vara osagt. 

Att fånga killarna på en bra och seriös bild på var näst intill omöjligt, men skam den som ger sig. Inga föräldrar fick som synes delta på avslutningen..

Efter avslutningen firade vi med pizza på altanen. Mastio var överfullt med lång väntelista, så vi köpte hem maten istället. Om berget inte kan komma till Muhammed et cetera. Eriks hår och bebisen var lika iögonfallande. 

Och apropå bebisen. Hon växer och frodas. Utan ett namn i sikte. 

Söt som socker ändå. Vår lilla rödtott. 

Nu blickar vi framåt! Vår! Ledighet! Rosévin! Träning! Det är i alla fall mina förhoppningar och kanske, kanske ett och annat fysiskt möte med vänner också. 

Vissa av oss har redan invigt sommarkläderna. Det kanske jag också skulle göra om jag kunde bära upp en blommig klänning med samma bravur. 

Grillen var inte helt impopulär, trots allt. Nu googlas det grillredskap och tillbehör för hela slanten. Varenda present de närmaste åren är säkrad!