Barndop
I söndags döptes äntligen lilla kusinen Amelie. Dryga 7 månader gammal och minst lika många pannor tung lyckades hon klämma sig i dopklänningen och bli en del av svenska kyrkan. Vi slängde på oss finkläderna, klämde in oss i bilen och hann faktiskt
vara på plats med god marginal innan kyrkklockorna började klämta.
Jag slapp bära korset denna gången och lämnade istället det ansvaret till nästa generation. Som kanske har en del kvar att lära, men allt som allt klarade uppdraget med bravur.
Framme vid dopfunten. Hela familjen och gudföräldrar samlade.
Otto förstod inte alls konceptet med att sitta still utan sprang mellan bänkraderna. Hela tiden med hatten på!
Amelie svidade snabbt om till sin mammas gamla klänning efter dopet. Här med mamma själv i egen hög person.
Och här är vi med vår mamma och de stackars mellanbarnen. Som det faktiskt inte är ett dugg synd om, i alla fall inte på den här bilden.
Här med de minsta i familjen, då även dopbarnets mamma har bytt om. Jag har tagit av mig solglasögon och ser ut som om jag precis har gått igenom sju svåra år. Vilket jag på sätt och vis har. Det har inte varit många pauser mellan graviditet, amning och småbarnsår
sedan 2012. Gissa om jag ska ta igen det senare. Med en hel del botox till min hjälp.
Premiär!
Sommaren kom - som sagt - tidigt i år. Och idag nådde till och med jag - den ständiga badkrukan - någon slags kulm. Jag var så varm att det enda jag kunde tänka på var att slänga mig i böljan blå. Sagt och gjort! På Eriks lunch promenerade vi ner till
brygga 9 och tog årets första - men långt ifrån sista - dopp! Jag älskar fenomenet att slippa allt vad sandstrand heter och bara kunna traska ner från trappan. Alternativet att hoppa ner i stenarna finns såklart också, men känns helt otänkbart för
en snart 38-åring fyrabarnsmamma, som simmar som en tant. Med huvudet högt över vattnet, vill säga.
Hemma efter ett mycket uppfriskande dopp.
Åskådaren som höll sig på behörigt avstånd från allt vad hav heter.
Högsommar
Efter en rekordkall maj månad var förvåningen stor när juni - vanligtvis fylld av regn och rusk - har levererat riktig högsommarvärme i veckor.
Nationaldagen var solig och fin. Då Victor spenderade dagen på kalas på Leos lekland var vi andra ute och njöt av glass i solen. I Sverige. Hedrade landet på vårt eget lilla vis.
Alice och Otto lekte Ottos absoluta favoritlek "kasta stenar i vattnet". Även om det ser ut som att de i all trankilitet blickar ut över vattnet är det naturligtvis bara en synvilla. Energin var - som vanligt - på topp.
Eftersom lillasyster bara sov och sov passade vi på att ta en selfie. Utfallet blev väl sådär.
Senare i veckan blev Otto - såklart - sjuk igen. Förkylning nummer 58 sedan pandemins start. Alice däremot tog studenten från förskolan. Klädd i vitt som sig så bör på studenten. Alla kompisarna fick inte memot.
Innan studentfesten. När den vita klänningen fortfarande var vit. Alice har redan lärt sig devisen "ju fler fläckar desto roligare har man haft det".
Den lille sjuklingen har blivit bortskämd med många glassar i värmen. Sjukdomen är egentligen inte värre än att han snorar och hostar lite, men tillräckligt för att hålla sig hemma från förskolan. I just det här fallet tänkte jag dela den inte alltför
billiga glassen med honom och tog två skedar, men han tänkte annorlunda.
Dagen efter Alices "student" var det dags för nästa högtid. Skolavslutningen! Inte alls som min barndoms skolavslutningar på vallarna i Nyköping, som verkligen var FESTLIGA, men om det beror på pandemin eller ej låter jag vara osagt.
Att fånga killarna på en bra och seriös bild på var näst intill omöjligt, men skam den som ger sig. Inga föräldrar fick som synes delta på avslutningen..
Efter avslutningen firade vi med pizza på altanen. Mastio var överfullt med lång väntelista, så vi köpte hem maten istället. Om berget inte kan komma till Muhammed et cetera. Eriks hår och bebisen var lika iögonfallande.
Och apropå bebisen. Hon växer och frodas. Utan ett namn i sikte.
Söt som socker ändå. Vår lilla rödtott.
Återtåget
Då var det dags. Igen. Kämpandet för att komma tillbaka till - kanske inte gamla, men NÅGRA - träningsrutiner. Igår sken solen samtidigt som det blåste en viss bris. Perfekt löpväder med andra ord och jag bestämde mig för att det var dags för årets första
löptur. Att säga att jag sprang är inte bara en överdrift, utan även en skymf mot de som verkligen springer. Lufsa, är nog en bättre benämning på vad jag ägnade mig åt. Men jag gjorde det. I hela 3 kilometer. Hann flera gånger tänka hur tråkigt det
är, men jisses så skönt det var efteråt. Så skönt att jag firade med två välförtjänta glas rött. Plus minus noll på kalorikontot då. Idag kan jag nästan inte gå.
Nu kan det väl egentligen bara gå bättre?
4 veckor
Idag blir lilla Pyret hela fyra veckor. Tiden har verkligen rusat fram samtidigt som det känns som om hon alltid har varit här. Och ja, hon är fortfarande namnlös. Som alla våra barn varit vid fyra veckors ålder. Den här gången känns det dock mer ödesmättat.
Vem är jag att välja ett namn som hon ska dras med resten av livet? Förmodligen en bättre namnväljare än hennes far. Men kvalen fortsätter. Kanske har hon ett namn till tremånadersdagen. Kanske får vi en påminnelse från Skatteverket..
Dagarna flyter på. Barn har varit sjuka och stannat hemma från skola och förskola, jag har haft både mjölkstockning och feber. Och majvädret visade sig bli ett riktigt kallt och ruggigt aprilväder. Men! Nu är det juni, värmen har kommit och måendet har
vänt. Nu hoppas vi att allt detta håller i sig och att vi får en riktigt fin sommar när den ändå ska spenderas på hemmaplan. Och att lillasyster fortsätter vara en nöjd liten tjej som gillar att äta och sova. Förhoppningsvis med ett namn så småningom.
