Lyckligtvis har jag inte något arbetsrelaterat årsbokslut på nyårsafton i år, utan det dröjer ett kvartal till. Däremot tänkte jag bokföra år 2012 årets sista dag. Det var inte ett toppenår, men samtidigt heller inte all time low. Ett år, som har flutit på i ett raskt tempo, med resor, fester och en hel del överraskningar. Här kommer mitt år i bilder;
Året inleddes relativt ensamt, då Erik befann sig i Vietnam i januari. Jag rådde dock bot på detta genom att jobba mycket och ha ett playstationspelande substitut i soffan.
För att råda brist på den trista vintern shoppades det en hel del nytt till hemmet, bland annat taklampa och TV till sovrummet. Ovärderliga köp, såhär i efterhand. Även en hel del mindre nödvändiga - men desto roligare köp - inhandlades. Som min Isabel Marant-jacka. Toppen de dagar man inte vet vad man ska slänga på sig.
Våren - och hoppet om livet - anlände till Malmö i april. Äntligen kändes det okej att gå utanför dörren och hitta på saker igen. Äntligen!
Vi firade vårens många födelsedagar, bland annat Eriks med extra lyxig champagnefrukost på sägen. Man fyller ju bara 31 år en gång.
Innan värmen på allvar kom till Sverige drog vi till Costa del Sol över kristi himmelsfärd. Sol, mat och avkoppling i 5 dagar. En skön inledning på en rätt risig sommar.
Årets varmaste och härligaste dag överraskade vi Emma med möhippa. Denna möhippa kan ha varit den trevligaste och roligaste möhippa jag någonsin varit på. Kanske hade det att göra med att jag var lekansvarig? Kanske inte.
Juni var en kavalkad av fester. 20-talsfest, bröllop, midsommarafton och 30-årsfest avslöste varandra. Lagom uppladdning inför semestern.
I juli åkte vi på roadtrip på andra sidan Atlanten. Tre underbara veckor i Kalifornien, men pitstop i Las Vegas, Gran Canyon och Yosemite. En helt otrolig resa, tillika upplevelse.
Plötsligt tog semestern slut och jobbet och verkligheten kom som en käftsmäll. Augusti inleddes hektiskt, men tack vare många fina sommardagar gick det fortfarande att njuta av sol, bad och blå himmel på hemmaplan.
Plötsligt var det höst igen. Hösten flög fram och tillförde föga. Ett par 30-årsfester i början av höstkanten satte lite guldprägel på vardagen, men utöver det lagade jag mest mat, åt och sov. Varför?
Har vi tur får vi en underbar liten överraskning till våren. En härlig kärleksgåva.
Advent och julen anlände även i år. Innan jag var helt klar för att sätta igång med firandet tog jag ytterligare en tripp över Atlanten med mamma och syster. Denna gång styrde vi - liksom föregående år - kosan mot New York.
Shopping, middagar och annat skoj stod på schemat innan det var dags att åka hem igen och ta itu med julen på allvar.
Tittar man på ljuspunkterna ser det ut att ha varit ett relativt härligt år. Då glömmer jag ju lätt alla långa bokslutsdagar, arbetsfrustrationen, tröttheten och håglösheten. Och det är väl precis det man ska glömma om något ska falla ur minnet under året. Nu håller jag både tummar och tår för att 2013 ska bli ett helt fantastiskt år.
Vad passar väl bättre en julhelg än att gå på bio? Idag slog vi till på en matiné av Hobbit - Peter Jacksons uppföljare, eller ska jag säga föregångare, till Sagan om ringen. Liksom varenda film i ringtrilogin var filmen om den lille hobbiten lång och utdragen, men mycket välgjord. Alla de onaturliga varelser som figurerat i de tidigare filmerna dök upp, och likaså de många och långa krigs- och våldsscenerna.
Kanske inte en personlig favorit på filmhyllan, men ett stort plus till att filmen gick i 3D. För ett ögonblick trodde jag faktiskt att jag själv befann mig i Fylke, Vattnadal och de djupa skogarna. Om jag kommer att se återstående två filmer förblir dock ett frågetecken.
Glasögon på glasögon gjorde att jag kunde följa hela filmen med perfekt syn.. på gott och ont.
När ett nytt år nu står för dörren har jag både Auld Lang Syne och Happy New Year på repeat på stereon. Ingen av låtarna får mig dock på något vidare humör. De handlar ju om slutet på någonting, snarare än början på något nytt. Och det är så jag alltid har sett på nyårsaton. December och julen i all ära, men efter julhelgen infinner sig ofta en slags melankoli, som i bästa fall festas bort på nyårsafton. Och därefter? Därefter återstår bara melankolin, vinterkylan, mörkret och deppressionen. Tills vårsolen, vårmodet och löften om sommar börjar kika fram, vill säga.
Allt detta till trots går det inte att komma ifrån att Mairi Campbells och Dave Francis version av Auld Lang Syne är fantastisk. Helt briljant faktiskt.
Julen, eller förestående jobb, måste verkligen ha tagit på krafterna för jag känner mig fortfarande helt utmattad. Sedan vi kom hem från Änhelholm har jag inte orkat med mycket mer än att vila i sängen, slökolla på diverse B-filmer och läsa böcker.
Tidigare idag knatade vi ner på stan en sväng, men den absurda ansamlingen av människor gjorde att vi nöjde oss med en lunch innan vi begav oss hemåt i snålblåsten igen. Ingen reashopping för mig, med andra ord. Och lika bra är väl det. Jag börjar tröttna på vinterns murriga färger och grova material och längtar istället till våren. I dagsläget känns just våren som en urban myt, men så snart vi överlevt januari börjar drömmarna realiseras. Till dess kryper jag upp i soffan i mina nya fårskinnstofflor som tomten var snäll nog att lämna under den provisoriska granen i år. Tack tomten!
Trots ett flertal försök var nedanstående bild den enda någorlunda bra behållningen i kameran efter julhelgen. Ni kan ju bara föreställa er hur de andra bilderna såg ut då. Här är i alla fall jag och syster - mätta, trötta och belåtna - på julaftons kväll.
Så var julhelgen över för den här gången, men lyckligtvis varar ledigheten ett tag till. Hela 6 dagar är det kvar innan jag ska börja jobba igen, och den kvarvarande delen av semestern ska jag försöka ta det så lugnt som möjligt. Från och med i fredags, när min ledighet började, har det varit fullt ös varje dag.
Själva julhelgen var mycket trevlig - och mycket intensiv. Mat, mat, mat och dryck stod på agendan, tillsammans med lite hederligt umgänge med familjen. Väl på plats i hemmets lugna vrå igen tycks allting märkligt tyst och lugnt, men jag antar att det också har sina fördelar.
Annandag julkvällen har jag inga andra planer än att titta på en film och laga lite mat. Lugn, ro och mat. Julen som den bör vara!
Tillika fjärde advent. Dagen har inneburit ett vansinnigt flängande. Först ut på stan i jakten på den perfekta julblomman och chokladkartongen, därefter Karlshamn tur och retur i en fruktansvärd snöstorm. Nu har vi dock kommit hem igen; trötta, mätta och belåtna. Imorgon väntar ett nytt flängande, denna gången till västkusten och Ängelholm. Men först; en god natts sömn. Kanske dimper även tomten ner genom skorstenen i natt? Men att döma av bilden nedan ser det ju redan ut som om han har varit här.
Det blev en alternativ julgran i år bestående av julblomma, växt, tomte och kandelaber. Garanterat barrfria!
Min ordinarie frisör har äntligen kommit tillbaka från sin mammaledighet, vilket innebär att det kan bli lite ordning och reda på mitt hår igen. Prio 1 var att eliminera skadan från förra gången. Till nästa besök borde håret vara i fas igen.
Att jag ser vansinnigt trött ut kan inte min frisör hjälpa. Tyvärr.
Min långa julledighet inleddes igår och visade sig bli en både stressig och jäktig dag. Mycket skulle hinnas med på ett tight schema. Tvättstuga, bankmöte, frisör och AW hade jag klämt in samtidigt som mail skulle besvaras och mat inhandlas samt tillagas. Det är alltså jobbigare att vara ledig än att arbeta!?
Lördagen har fortsatt i samma anda. Ingen rast, ingen ro. Storstädning, julshopping och nu senast en middag i Lund har stått på agendan. Tillsammans med massa annat fix och tricks. Nu sitter jag på tåget tillbaka till Malmö och räknar kallt med en lugn morgondag. Allt är klart för julfirande!
.. och för min del är det sista arbetsdagen för i år. Hooray! Ibland är beordrad semester mycket välkommet!
I min iver att komma iväg till jobbet i morse rotade jag planlöst igenom min smyckeslåda och hittade de praktiskt taget oanvända örhängena som jag fick av Erik i födelsedagspresent. Och se så bra de matchar ringen från samma märke som jag fick förra året.
En natt med halsont och diverse kramper börjar dock ta ut sin rätt. Snart lämnar jag ett folktomt kontor och beger mig till Emporia för årets första julshopping. Vi får se hur länge jag står ut.
Jag skäms nästan för att säga det (nej, inte nästan - jag skäms!), men jag har slaviskt följt alla avsnitt av Gossip Girl. Likt en annan 14-åring streamar jag serien varje tisdag för att kunna se det så fort som möjligt. De senaste åren har jag dock bara väntat på ett avslut. Någon slags trygghet om att allting ska ordna sig; att Chuck och Blair ska få varandra och att alla ska få leva lyckliga i alla sina dagar. Samt naturligtvis vem själva gossip girl egentligen är.
Igår fick jag äntligen detta avslut. Sista avsnittet på sista säsongen. Och vilket slut! Parkonstellationerna man hoppats och hejat på i 5 år gick i lås, vissa mindre tippade och mindre framhejade konstellationer likaså. Men det var ett lyckligt slut. Och jag kan äntligen slappna av medan jag letar efter ett nytt guilty pleasure att lägga kraft och fokus på. Vampyrer känns överexploaterat till och med för mig. Så vad annars lägger tonåringar sin energi på nu för tiden?
Jag, som tänkt passa på att njuta av julkänslor, julskyltning och annat som hör julen till sista veckan innan det smäller på måndag, fick plötsligt annat huvudbry. Huvudet, halsen och magen värker. Jag känner mig varm och osugen på allt. Mat, jobb, träning. Allt. Tur i oturen får man väl ändå säga. Efter New York och innan jul infann sig denna lilla svacka. Måtte jag bara bli frisk till helgen.
Och appropå smällar. Ska jorden gå under på fredag? Då känns ju ovanstående probelmatik plötsligt helt trivial. Likaså mitt arbete och oinhandlade julklappar. Eller är det läge att börja bygga en jätteboll?
Regnet öser ner utanför fönstret medan jag sitter inne i värmen och hyggar mig. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men just nu vill jag nästan hellre ha snö. Ett par flingor till julafton bara? Det är väl jultoken i mig, kan jag tänka mig.
En dryg veckas frånvaro på jobbet har verkligen satt sina spår idag. Är det såhär jobbigt att vara omgiven av människor dagarna i ända? Så snart jag har bäddat rent med jullakanen ska jag krypa till kojs och ladda för morgondagen. En vecka till julafton och ny ledighet. Sju dagar and counting.
Idag på lunchen inmundigades årets första (och kanske sista?) julbord. Jag måste säga att trots min - sedan länge växande - skepsis mot julbord var det över förväntan och mycket gott. Men framför allt gratis. Det var läckerheterna från fredagens julfest som serverades på lunchbordet idag. Och jag åt med sällan skådad aptit. Vem vet? Kanske kan det bli en julmänniska av mig också en vacker dag. Kanske kräver jag både sill, köttbullar, kål och Janssons på julafton i år. Mindre troligt, men man vet ju aldrig.
Riktigt såhär lyxigt var inte vårt bord, men inte långt därifrån.
December flyger fram och igår var det redan dags att tända tredje ljuset i staken. Jag brukar alltid tänka att jag i största möjliga mån ska försöka njuta av julmånaden och ta tillvara på så många julkänslor som möjligt innan det är dags för januari, oxveckorna och årets stora depression. Hur är det då möjligt när julen står för dörren om redan en vecka?
Så nu maxar jag allt! Tända ljus, tomtar, julmusik och röda kläder. Kanske till och med ett julbord kan få slinka ner innan doppardagen. Ingenting ska få komma emellan här inte.
Jag hatar verkligen att ha jetlag. Jag får alltid för mig att jag - förutom en vrickad dygnsuppfattning - känner mig extra skör och sårbar just då.
Efter att ha maratonsovit igen alla missade flygplanstimmar i natt trodde jag att jag skulle vara tillbaka på banan, men icke. Inte nog med att jag lyckats se en hel film ikväll, nu har jag även lyssnat igenom otaliga podcasts i väntan på John Blund.
Skam den som ger sig! Jag har hundtals kvar. Någon måste väl vara alltför trist för att kunna hålla sig vaken till?
Om jag bara fick gå till en affär resten av mitt liv skulle jag utan tvekan välja Mästerlivs. När jag idag sladdade utanför dörren för att fixa lite middagskrubb styrde jag först kosan mot fruktansvärda Mido livs, men när temperaturen inte visade sig vara riktigt så kylig som jag först trodde vände jag om och gick till Mästerlivs istället.
På Mästerlivs finns ALLT. För att inte tala om stämningen, personalen och klientelet. Jag har då aldrig gått därifrån besviken. Bara butiken är anledning nog att flytta tillbaka till gamla väster, eller åtminstone hålla sig kvar i krokarna. Det som inte finns där är alltså inte värt att köpa (visserligen värt att köpa till ett lägre pris, men vad gör man inte för att ens favoritbutik ska hålla sig flytande?). Ja, det var nog allt för den här gången. Och nej, jag sponsras inte av Mästerlivs. Tyvärr.
Det var inte en pigg jag som trillade in genom dörren strax efter klockan åtta här i morse. En natts resande med begränsade sömnmöjligheter satte sina spår. Men jag höll ut! Packade upp, fixade och donade. Duschade och borstade tänderna. Jobbade och svarade på 61 nya mail. Tills någon golvade mig. Denna någon är nog mer känd som jetlagen. Knappa två timmar låg jag livlös i sängen och sov den rättfärdiges sömn. Det var längesedan det var så skönt att sova.
Nu är jag tillbaka med nya krafter. Tvättstuga, lunch och lussebulle väntar kring hörnet. Sedan får vi hoppas att jetlagen håller sig i schack.
En timme innan taxin ska ta oss till flygplatsen svängde vi inom kvarterskrogen och klämde ett par miniburgare. Resans sista lunch. Med tomma plånböcker, fulla resväskor och trötta fötter är vi nu redo att bege oss hemåt.
Nu har vi gjort New York för den här gången. Men we'll be back. Ses på hemmaplan!
Shoppandet och springandet börjar ta ut din rätt och nu - tio över fyra på eftermiddagen lokal tid - ligger jag utslagen på hotellrummet och hämtar nya krafter. Snart ska jag ge mig ut i smeten igen. Alla människor till trots älskar jag den här staden. Pulsen, maten, arkitekturen och shoppingen. Dagens kulturella gärning fick MoMA stå för. 6 våningar fyllda med konst i alla dess former betades av på knappa två timmar.
Imorgon väntar ett besök downtown, i Greenwich village, på high lane och Brooklyn Bridge. Vi ska med andra ord lämna vår comfort zone. Uppföljning kommer!
Nu har vi snart spenderat ett dygn i staden som aldrig sover - New York. Jetlagen börjar ge med sig och vi kan njuta av shopping, julstämning och goda middagar. Nu är det teknisk paus på hotellrummet innan det bär av till Bull and Bear för middag. Härliga, fantastiska semester! I en av världens bästa städer!
Jag gör sista rycket för veckan nu. Ett sista, mycket utdraget, ryck. Ett sista, mycket tröttsamt, ryck. Jag är så trött att jag skulle kunna somna ståendes. Men det gör jag inte. Jag har nämligen lagt beslag på en fåtölj i ett av de få privata rummen som finns här, där jag försöker hålla ögonen öppna för eftermiddagens sista business review.
Tyvärr (ja, det får jag väl ändå säga med tanke på omständigheterna) har jag tackat ja till ett julmingel ikväll. Och inte vilket julmingel som helst. Ett knytsijulmingel, där alla ska ta med sig tapas till okänt antal människor. Allt detta utan att ha en endaste liten trosa nedpackad i min gigantiska resväska. Min plan att hinna handla, åka hem, tvätta håret, sova och tillaga ännu okänd tapas före klockan sju känns lite utmanande. För att inte säga väldigt utmanande.
Efter många om och men lyckades jag äntligen komma iväg på lunch idag. Magen skrek i högan sky, och förutom varm mat hade jag även ett behov av att komma bort.
Den enklaste och snabbaste lösningen blev thaimat i Emporias food court. Snabbt, dyrt och ganska äckligt. Men framför allt ett överskott av både människor och barnvagnar. Nu sitter jag inklämd mellan två barnfamiljer, som sitter så nära att de lika gärna kunnat sitta i mitt knä, och KASTAR i mig maten. Myspys på hög nivå.
Jag upphör aldrig att förvånas över människors lättja, ovilja att tänka och rena rama idioti i arbetslivet. Eller är det bara en fasad?
På fredag går jag äntligen på semester, men mycket ska avhandlas innan dess. Nu till exempel. Ett avstämningsmöte om resultatet, utan att ha så mycket som ett resultat i sikte. Som sagt. Fredag. Tre dagar and counting.
Igår kånkade jag ner julpyntet och alla vinterjackor från vinden. Händelsevis sammanföll årets första snöflingor med årets första advent. Idag smällde jag upp ljusstakarna, kransarna och tomtarna innan jag valsade iväg på adventsfika i västra hamnen.
Dagar som dessa är jag väldigt glad åt att vi inte hoppade på ett lägenhetsköp i just västra hamnen. Förutom att det känns som att det ligger 100 mil bort är både kylan och vinden alldeles extra påtaglig där. Men adventsfikat var mysigt!
Nu har jag jobbat ikapp bokslutet och pyst i soffan till en Beckfilm. Jobb, jobb, jobb står på agendan för kommande vecka innan det bär av till New York! Glad första advent!
Mitt i natten vaknade jag av en skarp smäll, följt av upprörda röster, utanför fönstret. Malmöbo som jag är var naturligtvis min första tanke att någon blivit skjuten på vår gata. Någonstans i det sömndruckna resonemanget började en frän doft sprida sig i lägenheten och Erik, som vågade titta ut, upptäckte en brand.
Medan jag sprang omkring och öppnade balkongdörrar och oroade mig för kolmonoxid i lungorna gick Erik ner på gatan, där det uppdagades att två bilar stått i brand. Brandkår och polis var på plats och elden redan då ett minne blott. Vilket är mer än man kan säga om röken. Någon timme senare kändes lägenhetsluften äntligen okej att andas igen och jag kunde ge min efterlängtade sömn ett nytt försök.
Så mycket drama en helt vanlig fredagskväll. Vardagsmat för en Malmöbo.
