Mismatch

Precis hemkommen från Göteborg. Har inte varit där på flera år. Förmodligen av en anledning. Inte för att det inte var trevligt, men mest för att det är en stad jag nog aldrig skulle kunna tänka mig att bo i. Vilket förvisso få städer är. Tyvärr (men inte helt oväntat) hade vi otur med vädret. Men trevligt sällskap, shopping för pengar jag inte har, god mat, sightseeing och lite vin rådde bot på det.

Jag tycker dessutom alltid att det är fantastiskt kul att träffa mina singelkompisar. De har så många historier och äventyr att bjuda på att jag alltid får något drömskt i blicken. Inte för att jag vill byta för allt smör i Småland, men singelvänner skapar ofta roligare diskussioner. Intressantare, helt enkelt. Plus att de inte sällan har en något cynisk syn på livet som jag älskar och kanske avundas. Jag tycker dock att jag trampar genom mitt förhållande alldeles perfekt bitter. Med en touch av tantvarning. Espresso, tryffel och calvados på maten. Normalt för en 26-åring?

Ännu en tidig morgon avklarad. Näst sista innan ni vet vad. Ännu ett nyhetsmorgonprogram fullspäckat med Israel-Palestina-konfilkten. SVT. Tror inte att de någon gång under de 20 åren jag halkat förbi kanalen missat att nämna detta. Med en härligt sossig vinkling på det hela. Inte ett ord om Palestinas skuld i det hela. Om detta skulle komma upp (mot all förmodan, eftersom frågorna inte riktigt är utformade på det sättet) påbörjas ett obekvämt harklande, sedan är saken ur världen. Allt är ju Israels fel.

I min mening är hela Sveriges rapportering av konflikten Olof Palmes fel. Övrig misär skyller jag på övrigt socialdemokratiskt styre. Frågor på det?

Tröttman är outhärdlig. Helt extrem. Mantrat "3 dagar kvar till semestern" var vad som fick mig upp ur sängen i morse. Hur kan jag ha sådan total avsaknad av energi? Hade jag varit ledig hade jag hittat på 1001 saker att göra, men nu - nu vill jag bara gå hem och lägga mig och vänta på att dagen ska ta slut. Jag fyller 26 nästa vecka. Åhhhh.

Finns det jobb som är superflexibla som man blir superrik av? Tips, tack.

.. är något jag i princip inte sysslar med längre. Vad hände? Svaret på den frågan är delvis jobb, men även min totala avsaknad av inspiration, motivation och disciplin. Jag saknar en morot. När jag skulle vara brudtärna kunde jag ändå se mig själv gå in i kyrkan inför ett sjuttiotal människor som en riktig fetknopp och rusa iväg till gymmet. Någon gång. Nu; nada.

Jag behöver alltså en morot. Eller lite kyla. Vem i helvete ger sig ut och springer när det är 45 grader utomhus? En hel del, har jag förstått det som, men jag tillhör inte den klicken. Så något att träna inför alltså. Att köpa för små kläder att krympa i funkar inte för mig. Inte heller beach-träning, då all sådan sedan -99 gått åt pipan. Ska jag själv behöva gifta mig för att komma igång? Föga troligt. Föga!

Done! Bokat sommarresa. Inget mer tjafs från arbetsgivare och kollegor. Jag är busy i sommar. Därmed basta. Franska rivieran en hel vecka. Ska bli underbart! Såå underbart. Äntligen, äntligen, äntligen har jag något att se fram emot. Ville bara säga det.

Nej, inte direkt, men THIS IS svensk sommar. Alla gaggar om hur fantastico den svenska sommaren är, men det här då? Det HÄR är svensk sommar. Regn. Rusk. Regnrusk. Bara för att solen råkar skina en vecka eller två blir svenska alldeles ifrån sig och pratar om hur härligt det är i Sverige på sommaren. Överbevisa mig! Please?

Och det här med att jag skulle sluta älta vädret? Omöjligt.

..har jag semester. Sällan eller aldrig har något känts så välkommet. Planer? Inga. Kanske ska skaka fram några. Jag vill åka till rivieran eller någon liten bergsby i Italien, men ekonomin (nu snackar jag inte världsekonomin, utan den personliga, som ständigt tycks ligga på status quo (och ett lågt sådant) verkar sätta käppar i hjulet.

Men. Jag ska njuuuta, som jag aldrig njutit av något tidigare. Jag har sett fram emot, drömt om och längtat efter många saker i mitt liv, men ingenting ska bli så härligt som semester i sommar. 100 spänn på att det kommer att bli pannkaka av alltihopa?

Jag har kommit till insikt om vad mitt stora sociala problem ar. Ett stort och fett ointresse for andra manniskor, deras liv och vardagstrivialiteter. Ar det lika illa som det låter? Varfor gillar jag inte att socialisera mig med folk på mitt jobb privat? Varfor tycker jag det ar magnifikt tråkigt att sitta och lyssna på en bunch randoms på middagar och andra sociala events? Varfor svarar jag sallan eller aldrig i telefonen nar jag inte vet vem som ringer? Varfor vill jag bara umgås med folk jag sjalv valt ut? For att det ar de som ar mina vanner, gissar jag.

Missforstå mig ratt nu, jag ar inget socialt freak som inte kan gå utanfor dorren, jag ar bara inte så intresserad av manniskor i min omvarld som man blir "ihoptvingad" med. Kanhanda ar det omsesidigt. Eller ar det bara en "sån dar" dag idag? Men "sån dar" menas for javlig. Halsen varker, huvudet likaså, ogonen trotta och magen tom. Om jag nu ar så javla likgiltig; varfor inte ta mitt pick och pack och dra till Karbien, tanker ni sakert nu. Tanken har slagit mig också.