Mismatch

Nu är det dags att ta den här bloggen till nya blogghöjder. Jag gör som alla andra. Jag har blivit utmanad. 5 snabba med mig. Det här visste ni inte om mig.

1. Jag har en faiblesse för påslakan. Älskar dem. Skulle kunna äga hur många som helst.
2. Jag finner stor njutning i att äta framför tv:n. Så förbjudet, så kladdigt, så härligt.
3. Jag är otroligt svag för kläder i chiffong/plysch/velour-material. Om jag ser en kille iklädd det blir jag helt sanslöst knäsvag. Erik? Dags att utöka antalet socialbidragarkostymer?
4. Jag drömmer om att flytta till en fransk vingård och frilansa för en skräpblaska. För gott.
5. Min favoritsport på tv är konståkning. Kan kolla på det i timmar. Förbannar mig själv och mina föräldrar varje dag för att jag inte tog chansen som 5-åring.

Några brasklappar till ovanstående:

1. Jag äger inte så många påslakan. Det är dyrt och de tar plats.
2. Min soffa är inte ren.
3. Detta har aldrig hänt. Aldrig! Tyvärr.
4. Detta kommer aldrig hända. Aldrig! Tyvärr.
5. Chansen equals lära mig åka skridskor...

Nu: Ullared och kanelgifflar. Fira att måndagen är över.

Advent betyder som vi alla vet "i väntan". På Jesus, förmodar jag (läs julen på modernt språk), men min väntan är mer långtgående än så. Jag längtar efter våren, sommaren, grönt gräs och sist men inte minst solen. Någon som minns hur den ser ut? Någon som minns vilken spontan glädje den kan ge upphov till? Inte det. Det gör nästan inte jag heller, men när jag igår nåddes av uppenbarelsen att det är mindre än en månad kvar tills det vänder, tändes ett litet hopp inom mig. Nu är det bara att göra som vi gör i Flöng. Bita ihop. Och fram till dess ska jag njuta av juleljus och julsång, upplysta gator och glada människor. Glad advent!

 - do as the Romans. When in Flöng - ja, klä inte upp dig för allt i världen. Inte bara en, två eller tre gånger har jag kommit hit med klackaskor och kavaj, nykammad och sminkad. Helt förgäves. I Flöng klär man sig helt enkelt inte så. Idag var jag väl medveten om detta. Och så trött att jag nästan mådde illa i morse fick både hårborste och smink ledigt. Utöver denna naturella, risiga look blev det rätt och slätt tajts, stickad kofta och uggs. Och täckjacka till det. Riktigt white-trashigt. Passar perfekt i Flöng.

Huvudkomponenten i dagens outfit. Läskigt ful, men ack så bekväm.

Neo, det liberala samhällsmagasinet. Sveriges vackraste samhällsmagasin.

Ibland känns det verkligen så. Sitter på Köpenhamnskontoret och bloggar om något banalt eller oväsentligt. Gjorde precis detsamma för ett halvår sedan. Känner föga skillnad på mig själv eller min utveckling sedan dess. Skillnaden var väl bara att jag då tyckte att jag hade världens bästa jobb. Kan den känslan komma tillbaka? Om så; kom! Kom!

Jag har lyckats bli superförkyld. Nu passar det. Nu när jag har ett ton saker att göra och tänka över känns mitt huvud som en tung klump och jag måste gå och snyta mig hela tiden. Typiskt. Mycket typiskt. Ska nog snart dra mig hemåt och krypa ner framför TV:n i min numera röda soffa. Multo nice. Och allt jag har kvar att flytta skjuter jag upp... ännu en dag.

Så var säng, soffa och bokhylla flyttade. Poff paff. Men ojojoj, vilken träningsvärk jag har. Ont i varenda vrå i hela kroppen. Nu återstår "bara" färdigställandet av lägenheten. Och flytt av lite småsaker. Samt uttänkande av någon smart typ av förvaring. Jag har fått nya hyllor som upptar en hel vägg av minisovrummet, jag vet bara inte vad jag ska fylla dem med. Hatar egentligen att ha kläder ihopvikta, vill ha allt på galgar. Dessvärre omöjligt när klädernas omfattning är cirka 5 meter längre än garderobspinnens...

Nåväl, det här ska nog bli bra tids nog. Men varför är det så mycket byråkrati att flytta i Sverige? Att fixa försäkring, adressändring, eländring och bredband borde väl inte innebära så mycket krångel?

Idag känner jag mig konstigt nog väldigt gråtmild. Kanske för att dagen hade en dålig start, kanske för att jag har haft tid att tänka för mycket, kanske för att jag precis fått mens för första gången på ett halvår. Vad vet jag?

Huvudsaken är att jag känner mig märkligt ledsen utan anledning. Elle utan och utan; jag är ju fortfarande i Flöng, idag även med Lillhacke, minichefen. Jag passade på att tjata och gnata hela vägen hit, men ingenting av det jag säger verkar ju någonsin gå in. "Bit ihop", var Lillhackes småpräktiga svar på det hela. BIT IHOP? Vad tror han det är jag har gjort hittills?

Nu lunch. Sen choklad. Sen hemgång. Inga mer övertidstimmar för min del.

Har precis fått reda på att jag förmodligen är färdig med mitt satans projekt. Och... då kommer saknaden. Inte för att jag kommer sakna Flöng, resorna hit eller arbetsuppgifterna, men vad är alternativet? Hänger jag löst nu? Kommer jag bli sittandes unassigned tills jag tröttnar och säger upp mig? Herregud, vilken osäker bransch jag verkar inom. Hmpf, hmpf, hmfp, inte kul. Inte kul alls.

Jag har idag spenderat osedvanligt lång tid på diverse tåg, bussar och tågperronger och kan inte låta bli att slås av en ständigt, jagande tanke. Vem åker tåg med barn? I rusningstid? Och låter dem läsa högt ur en serietidning? På finska! Vem tror de uppskattar det här? Svaret på den frågan är lika kort som solklar; INGEN! Ingen uppskattar det här.

Man kan ju bara utgå ifrån att det var ett liknande scenario som fick Mike Tyson, aka Iron-Mike, att raljera med följande uttalande;

I wish that you guys had children so I could kick them in the fucking head or stomp on their testicles so you could feel my pain because that's the pain I have waking up every day.

Ett återkommande tema från en källa av oändlig visdom - Mike Tyson - är att han vill skada barn. Och vilken tänkande människa som varit på ett tåg vill inte det?