Mismatch

Förlossning nummer fyra satte som sagt igång av sig själv något tidigare än vad jag räknat med. Redan på självaste BF fick jag någon förvärk som kändes mer som the real deal än någon av de förvärkar jag haft tidigare. Två dagar senare kom de med jämna mellanrum. Jag tog ett bad och en Alvedon utan att märka någon större skillnad, men när jag gick en längre promenad kände jag ingenting längre. På tisdagskvällen ökade värkarna dock i intensitet och lagom tills jag skulle gå och lägga mig var de så pass kraftiga att de hindrade mig från att sova. På natten började jag klocka värkar och trots att de aldrig kom tätare än max var femte minut hade jag min senaste förlossning i lite för färskt minne. Hur värkarna gick från glesa till att aldrig upphöra. Med detta i åtanke ringde jag till förlossningen så snart Erik lämnat barnen och de bad mig ta en varm dusch och åka in för kontroll. 

Jag kom in med utplånad tapp 3 centimeter öppen och fick den goda nyheten att jag fick stanna. Sista rummet på Malmö KK! Eftersom förlossningssituationen ser ut som den gör i Skåne - och Sverige - hade jag lika gärna kunnat bli hänvisad till ett "närliggande" sjukhus om det skulle ha varit fullt. Nejtack! Istället började jag förbereda mig för mitt livs sista förlossning i Malmö. Där jag själv och alla syskonen är födda. Värkarbetet pinnade på relativt långsamt, det vill säga värkarna var inte särskilt täta. Efter någon timme - vid elvasnåret - tömde de min urinblåsa och tog hål på hinnorna. Sedan blev det åka av. Smärtan alltså.. Så svår att beskriva när man inte är mitt uppe i det, men lyckligtvis fick jag lustgas i den vevan. Som skruvades upp och upp allt eftersom. 

När jag kände att smärtan nästan blev övermäktig och lustgasen hjälpte föga fick jag frågan om epidural. Jag tänkte. Å ena sidan hade det varit otroligt skönt med den typen av smärtlindring, men å andra sidan ville jag bara ha det överstökat och inte något som skulle stanna av värkarbetet. Jag bestämde mig ändå för att tacka ja, men det dröjde inte länge förrän jag insåg att jag aldrig skulle hinna få den älskade epiduralen. Vid nästa undersökning var jag 6 centimeter öppen och huvudet tryckte på. Plötsligt var jag 9 centimeter öppen och blev ombedd att hålla emot. En värk till på det och det var dags att krysta. Sex minuter krystandes senare var hon ute. Känslan när hon kom ut - lätt blå, men i övrigt helt perfekt är obeskrivlig. Chock, lättnad, glädje och förvåning i en salig blandning. Och smärtan var TYP som bortblåst (bortsett från de vidriga eftervärkarna som sedan tog vid, men det är ju en helt annan historia). 

Första bilden på mor och dotter. Det tog ett tag innan jag hade sinnesnärvaro nog att be Erik om att få min telefon, eftersom jag satt fast i en droppmaskin och var bunden till sängen i fyra timmar efter förlossningen. Tydligen standard procedure om man föder fyra barn eller fler. Då ökar risken för större blödningar och droppen skulle avhjälpa det hela. Det var så jag uppfattade det. 

Första bilden på far och dotter. Erik borde vara nöjd över det faktum att jag "valde" att föda mitt på dagen, utan att behöva blanda in barnvakter eller störa hans nattsömn. Och att enbart spendera två och en halv timme på förlossningen innan hon kom ut. Det hann aldrig bli tråkigt. 

Efter droppen och efter att jag fått kissa och allt var okej med den lilla fick vi klartecken att åka till Lund och vila upp oss på patienthotellet. Jag var helt slut efter en hel natts förlorad sömn och kunde inte tänka en hel tanke klart. Lite mysigt var det ändå att landa där med bebis och ett gäng kexchoklad och bara vara. Maten serverades och personal fanns tillgänglig dygnet runt. Sådan service lär det dröja innan jag får uppleva igen. 

Efter Victors förlossning sa jag att jag skulle föda fyra barn. Det gjorde jag INTE efter de efterföljande. Men så blev det. Och trots att jag direkt efteråt kände att den senaste var mest smärtsam tycker jag också att förlossning nummer fyra var den bästa. Jag hann få precis lagom med tid på förlossningen och hade en otrolig närvaro under tiden. Jag var med på varenda steg och förstod precis när hon var på väg och när det var dags att krysta. Cirkeln är sluten och jag är klar. 

Första bilden när hon precis har öppnat ögonen. Inte jätteglad.

Precis som sin mamma. Jag kan hålla mig för skratt, men är nog väldigt tagen av stundens allvar - och smärta. 

Här mår man! Förlossningsbricka för sista gången och lillan har fått plats i sin lilla låda. Oslagbar känsla (trots att de vidriga eftervärkarna gjorde allt för att sätta käppar i hjulet redan här). 

Kärlek vid första ögonkastet!