Mellanmål
Bästa och smarrigaste mellanmålet just nu - enligt både mig och Victor. Frysta bär mixas med kvarg. Klart! Gott och nyttigt. Win win!
Nam nam.
Dop i sensommarvärmen
Det är verkligen inga höstiga temperaturer som det bjuds på såhär i slutet av september. Tvärtom står solen lågt, men starkt, och gör allt för att värma upp. Jag längtar till hösten med boots och stickade tröjor, men vet att jag kommer att få äta upp mina ord när kylan verkligen slår till.
Hur som haver. Mitt i den här sensommarvärmen fick jag en ny titel förra söndagen. Gudmor. Till min lille systerson Wilhelm, som faktiskt inte är en så liten bebis. Tre månader gammal och drygt åtta stadiga kilon döptes han i vackra Mariakyrkan i Ystad. Dop alltså. En härlig, men alltför sällsynt, söndagsaktivitet.
Stolta gudföräldrar med ett sovande gudbarn.
Fredagskväll
Vad passar bättre när hösten börjar smyga sig på än en mustig gryta? Med ett mustigt glas rött till. Detta - tillsammans med en mindre mustig hallonpaj - fick sätta p för vår arbetsvecka. Nu väntar en härligt oplanerad helg innan det är dags att rulla in i oktober. Vart tar tiden, tillika min mammaledighet, vägen?
Eriks jätteportion Boeuf Bourguignon.
Jag smetade till och med på mig lite läppstift kvällen till ära. Här med en ofrivillig selfiepussmun.
Decisions, decisions
Med vetskapen om att jag var omåttligt trött på mitt jobb satte jag mig redan i somras och började slänga iväg nya jobbansökningar. Tyvärr började karusellen snurra lite fortare än vad jag tänkt mig och innan jag visste ordet av det satt jag med ett anställningsavtal i handen. Världens bästa jobb, eventuellt. Till priset att jag aldrig skulle få träffa min familj, ha 50 resdagar på ett år till praktiskt taget samma lön. Så nu har jag tackat nej till vad som var världens chans för mig. Karriärmässigt sett. Men. Family first. Och det måste finnas jobb som lättare går att kombinera med familjelivet. Eller?
Hur skulle jag kunna åka iväg från den här lilla donnan? Som HR-mannen sa; "A man would do it". Well, det får stå för honom. Och han har ju aldrig träffat Alice.
Lilla solstrålen
Alice är den sötaste och gladaste bebisen man kan tänka sig. Förutom när hon är just nyvaccinerad, vilket hon var i torsdags. Idag har hon dock hittat tillbaka till sitt vanliga glada jag. Övriga familjen tackar och bockar.
Hur ska jag någonsin kunna börja jobba igen?
Mulleloppet
Om söndagen tillägnades Alice var lördagen Victors dag. Då var det nämligen dags för honom att springa sitt allra första - men förhoppningsvis inte sista - lopp. Mulleloppet. Hela 300 meter skulle han knata för att sedan mötas av medalj och presenter för väl utfört arbete. Piggelin och chokladmjölk. Victors version av himmelriket.
Pappa fick skubba med. Och sedan hissa en stolt Victor efter målgång.
Alice och lövet
I söndags var det dags för en lövcermoni för Alice i kyrkan. Vid hennes dop hängdes nämligen ett löv med Alices namn och dopdatum upp i ett träd i kyrkan, som det nu var dags att plundra och ta med sig hem. Trädet, alltså. Inte kyrkan. Så hela familjen klädde upp sig och åkte dit i sällskap med Alices gudfar. Det var idel sura miner från Victors håll och idel trötta miner från Alice. Men efter ett par sånger och barnanpassade böner fick vi både nattvard och vårt efterlängtade löv. Därefter begav vi oss inte till kyrkans tårtkalas, utan styrde istället kosan mot Skanör och italiensk lunch på då Aldo. En fullträff både gällande mat och glass. Och söndagsaktivitet.
Sura Victor och trötta Alice på plats i kyrkan. Ingen strålande bild på någon av dem.
Pilates
Min nya hobby - som jag är pinsamt dålig på, och smärtsamt medveten om att jag är pinsamt dålig på - är pilates. Två minuters cykelväg från vårt hem ligger en dansstudio, där man bland annat kan utöva denna ädla konst. Och trots att jag var ovigast i salen kände jag mig ändå något böjligare efter dagens session än vad jag gjorde förra veckan. Så! Ett steg i rätt riktning. Nu ska jag bara få koll på andning och hållning också.
