Mismatch

Lagom till morgonamningen började regnet ösa ner. Nu snackar vi inte något strilande härligt sommarregn, utan ett riktigt skyfall. Jag är mycket glad över att befinna mig på rätt sida fönstret.

Hade jag jobbat hade jag säkerligen fått panik över regnets framfart och svurit över det faktum att jag inte skulle få en chans att sola på en lördag. Som ledig ser jag det inte alls så. Snarare tycker jag att det är lite skönt att kunna få stanna inne och bara mysa. Inga måsten i regnet idag, inte.

Igår kom min mamma till Malmö för att träffa sitt barnbarn och för att spana in Malmöbutikernas utbud. Vi möttes upp på ett soligt Gustav Adolfs torg; uträttade ärenden och åt vinlunch ute på Atmosfär. Kirrade till och med en tidig födelsedagspresent till mig. När Lilleman fått mat fikade vi och gav oss sedan ut i smeten igen.

Dagarna går alltså. Oftast fortare än vad jag tänkt mig, eftersom jag sällan hinner uträtta allt det jag planerar för en dag. Timmarna har en tendens att bara sticka iväg och vips så är det kväll och middagsdags. Jag skyller till stor del detta på amningen. Och en dos lättja och dålig planering..

Out and about i vagnen. 

När man går hemma hela dagarna, med en 6 veckor gammal bebis som enda sällskap, blir det lätt lite ensamt. Jag blir lätt sällskapssjuk och saknar någon vuxen att prata med. Eller någon att prata med över huvud taget.

För att råda bot på detta pratar jag med min lilla skatt. Såklart. Men inte bara i hemmet. Jag pratar nu med honom var vi än är. Hemma, på stan, i mataffären. När vi häromdagen var och handlade gick jag som vanligt och småsnackade med Lilleman; frågade vad vi skulle köpa och var varorna fanns. Utan större respons, ska tilläggas. Människor började titta snett på mig och plötsligt förstod jag varför. Där gick jag som en annan galning och pratade med mig själv. Högt och tydligt, utan självinsikt, med en sovande bebis i vagnen. Psyket nästa?

I måndags kväll gjorde jag ett välbehövligt och kärt återbesök på Forum efter ett låångt uppehåll. Det krävdes inte många minuter i gymet för att jag skulle dra på mig en fruktansvärd träningsvärk. Magen, som jag inte tränat sedan gravidvecka 15, fick en snabb genomkörning och det känns som om jag varit på dubbla corepass när jag i själva verket bara körde ett par sekunders planka.

Jag gillar det dock. Äntligen lite värk i kroppen som inte beror på konstiga amningsställningar och tunga - inte helt ergonomiska - lyft. Om ett par veckor hoppas jag på att kunna dra upp intensiteten tillika formen. Tre dagars träningsvärk för att titta på en hantel känns inte helt rimligt.

Som föräldraledig har man tid - men inte råd - att springa på all världens reor. Här är några av mina fynd från sommarens utförsäljningar. Byxor från Hunkydory. Älskar Hunkydorys plagg. Aldrig några konstigheter. T-shirt från Filippa K. Älskar basplagg. Kan nog inte få för många av dem. Älskar Filippa K. Och slutligen skor från Rizzo med lite nitar. Jag var väldigt osäker på det här köpet till en början. Nitar, liksom. Kommer jag inte att tröttna? Nu tror jag dock att detta kan vara ett av de skönaste paren skor jag någonsin har ägt. Och då är urvalet stort.

Det var det hele. Nu väntar besök hos optikern.

I snart ett års tid har jag gått och klämt och känt på Givenchys Pandoraväska på ABCD. Så till den milda grad att personalen tagit fram väskan så fort jag stuckit nosen innanför dörren. Frågan var inte om, utan när, den skulle bli min.

För två veckor sedan var jag mycket nära att få med mig den hem, men någonting hindrade mig. Prislappen, förmodligen. Och kanske ödet. För när jag skulle spana in rean i förra veckan - med mycket små förhoppningar att hitta "min" väska där - hängde den där. 30% rea. Plötsligt ett kap. Och nu är den alltså min. En process som bara tagit ett år.

Är den här sprattlande lille krabaten. Han växer så det knakar och blir bara ljuvligare och ljuvligare för var dag som går. Nu fyrar han av leenden till höger och vänster så att man fullkomligt smälter. Hur ska detta sluta?

Efter en massiv övertalningskampanj från Eriks sida kapitulerade jag - barnet får döpas. Jag ser väl ingen egentlig anledning till dopet utan gjorde det mest för husfridens skull. Så nu blir det dop! Och vad passar då bättre än att slå till med en fest? Jag fyller ju trots allt 30 i sommar. Så efter ceremonin planerar vi ett mingel hemma för att fira - inte bara dopet - utan också födelsedag och bröllop. Allt i ett. För de som planerar att köpa present rekommenderar jag dock att se det som en födelsedagsfest.

Lilleman själv verkar ju lagom nöjd över sin kommande andliga upplevelse. Men det kan ju ändras på 2 månader.

Fem veckor efter man har klämt ut en unge kan inte ens midsommar få en att vilja gå på supergalej. I alla fall inte i mitt fall. Så vi nöjde oss med ett lite lugnare midsommarfirande i parken, där vi kunde se hemmet på betryggande avstånd. Det utlovade regnet lyste med sin frånvaro, så vi drog fram grillen och intog en måltid tillsammans med två av Eriks - mer eller mindre könsmogna - vänner.

Lilleman var dock nyfiken på konceptet midsommar och höll sig vaken in i det sista. När mörkret föll på och Lillen skrek gällt efter mat kastade mor och son in handduken och begav sig hemåt. Skönt. För därmed var årets sista amatörafton avklarad. Nu återstår det bara att njuta av sommaren.

Min favoritbild just nu. Är detta vad de menar när de säger att barnen tar flaskan?

I tisdags lämnade Lilleman sin comfort zone i hemmets lugna vrå och gav sig ut på äventyr till nordligare breddgrader. Hela vägen till Ängelholm styrde vi kosan och jag skulle nog ljuga om jag sa att han älskade det. Redan på tåget kom skriken och resten av den drygt dygnslånga vistelsen präglades av en relativt gnällig bebis. Jag var rädd att det handlade om ett återfall av det beteende han uppvisade innan jag gav upp mjölken, men väl hemma har han hållit sig lugn, glad och tyst igen. Kanske är det helt enkelt så att han trivs bäst i sitt hem? Bättre det än tvärtom, antar jag..

Hemma i sin favoritstol efter två dagar hos mormor.

En sak är då säker och det är att Lilleman inte har ärvt sin mammas morgonhumör. Och tur är väl det. När jag själv har problem att säga hej till folk på jobbet på morgnarna sitter Lillen var morgon och jollrar glatt i sin stol. Kan man bli annat än glad när man ser detta?

Innan klockan slagit elva i förmiddags hade Lilleman både hunnit kräka ner sig själv, sin favoritstol och sin pappa, samt kaskadbajsat genom blöjan på sig själv, sina nya kläder, sin stol och sin mamma. Tur att han är så söt då!

De första veckorna efter förlossningen levde jag på lösviktsgodis, sötsaker och choklad. Det kom därför som ett abrupt uppvaknande för mig när jag erfor att allt detta innehåller mjölk i en eller annan form och skulle alltså uteslutas ur min kost. De första dagarna var värst. Jag drömde om choklad och fick springa förbi hyllorna i affären för att hindras från att helt sonika slita upp en förpackning och trycka i mig innehållet.

När det nu gått nästan två veckor tycker jag inte längre att det är så farligt. Kanske var det exakt det här min kropp behövde. Jag blir förvisso fortfarande bottenlöst hungrig efter varje amning, men stillar det nu med annat än tre chokladkakor. Därmed inte sagt att jag inte längtar ihjäl mig efter den dag jag kan ta mig en chokladbit igen. Vilket borde vara någon gång nästa vecka! Men vem håller räkningen?

Henry, Sixten, Ivar, Philip och Knut är bara några av de namnförslag som har haglat genom luften sedan vi fick reda på barnets kön. Ett drygt halvår alltså. De namn jag gillade godkände inte Erik och vice versa. Till slut nådde vi en kompromiss. Säg hej till Victor Erik Ivar Stam. Victor Stam Superstar.

Namnet, som jag lovade att avslöja för någon vecka sedan, är fortfarande inte bestämt än. Diskussionerna här hemma är hetare än någonsin, trots att inga oenigheter egentligen förekommer. Så varför ska det vara så svårt att skicka in pappret? Kanske för att det är ett livslångt beslut för en annan människas räkning, svårt - ja näst intill omöjligt - att ändra. Eller så är det bara för att vi är otroligt veliga. Men! Idag SKA det ske. Gossebarnet ska äntligen få ett namn.

Grattis på 1-månadsdagen älskade Lilleman! Tänk vad fort den senaste månaden gått.

I skrivande stund sitter jag och Lilleman i väntrummet på BVC för 4-veckorskontrollen. Vägning, mätning, check av ögon och annat smått och gott står på schemat.

Att väga det lilla barnet på BVC hör dock inte till ovanligheterna. Här har vi varit och sprungit en eller ett par gånger i veckan sedan födseln. Men idag ska vi äntligen ha ett möte som (förhoppningsvis) inte fokuserar på mat och även få klarhet i den lilles längd. Spännande!

Sjuukt laddad för att bli vägd och mätt!?

Jag börjar nästan varje morgon med att fälla ett par tårar. Inte på grund av någon förlängd baby blues utan tack vare Malou von Sivers och Efter tio, som alltid lyckas sammanfalla med förmiddagsamningen. Det ena programmet är sorgligare än det andra, det ena livsödet värre än det andra. Alltid samma sak och aldrig några solskenshistorier. Självklart är det bra att ljus faller på dessa tragiska öden, men någon gång vill man höra något trevligt. Något lättsamt och avfyra ett leende istället för tårar. Jag behöver nämligen inte ännu ett organ som rinner.

Alldeles strax vankas prinsessbröllop. Jag - som var totalt ointresserad av Victorias bröllop - sitter redan bänkad. Pajen i ugnen, drycken i kylen och snackset på bordet. Egentligen skulle jag bort på afternoon tea och champagne, men jag valde att mysa hemma med Lilleman i soffan istället. Känner mig för tillfället mycket nöjd med detta val. Borta bra, men hemma bäst. Låt festligheterna börja!

Brås han på sin mamma? Kanske lite tidigt att avgöra, men jag vill tro det. Ögonfärgen får tiden utvisa (men vi håller tummarna för bruna!).

Helgdag! Inte för att jag märker någon skillnad, förutom lite tjockare med folk i parkerna och på stadens gator och torg. Lilleman valde dock att gnälla sig igenom dagen och klockan var över fyra innan vi lyckades ta oss ut. För att sedan fortsätta gnällandet så fort vi kom hem igen. Den där påstådda mjölkallergin verkar inte vara på väg bort än.

Nu har vi äntligen fått lite lugn och ro, samt en härlig nationaldagsmiddag bestående av oxfilé, primörer och nypotatis. Somrigare kan det knappast bli. Jordgubbarna efter maten fick vi dock skippa eftersom jag inte hittade något gott, mjölkfritt att ha till. Vad gör man inte för en Lilleman?

Ett helt vanligt morgonhumör. Skepsisen är som störst då.

Vad gör det väl att man får hoppa choklad i några veckor när man har en sådan här ljuvlig liten prins på stolen bredvid!?

Juni! Tillika sommar! Tänk att för bara en månad sedan gick jag otåligt väntandes och skulle så göra i ytterligare 12 dagar. Om jag vetat då vad jag vet nu hade jag kanske försökt ta lite bättre tillvara på min helt lediga tid, men försök att säga det till en smällfet kvinna på gränsen till nervsammanbrott.

Nu är han i alla fall här, och per idag är även sommaren officiellt kommen. Underbart! Dagen till ära skiner solen, men vi vet ju alla att det kan ändras när som helst. Efter gårdagens katastrof när jag och Lilleman hamnade i världens ösregn vågar jag mig kanske ut på en ny promenad i eftermiddag. Med regnjacka och regnskydd i tryggt förvar i vagnen.

Klädd för sommar och sol! 10 sekunder senare brasts det ut i storgråt...