Mismatch

När man går hemma hela dagarna, med en 6 veckor gammal bebis som enda sällskap, blir det lätt lite ensamt. Jag blir lätt sällskapssjuk och saknar någon vuxen att prata med. Eller någon att prata med över huvud taget.

För att råda bot på detta pratar jag med min lilla skatt. Såklart. Men inte bara i hemmet. Jag pratar nu med honom var vi än är. Hemma, på stan, i mataffären. När vi häromdagen var och handlade gick jag som vanligt och småsnackade med Lilleman; frågade vad vi skulle köpa och var varorna fanns. Utan större respons, ska tilläggas. Människor började titta snett på mig och plötsligt förstod jag varför. Där gick jag som en annan galning och pratade med mig själv. Högt och tydligt, utan självinsikt, med en sovande bebis i vagnen. Psyket nästa?