Mismatch

Vi väckte en exalterad och förväntansfull liten kille, som för första året verkligen förstod och uppskattade konceptet födelsedag. Han visade sig även vara en naturbegåvning på att öppna (slita) upp paket. 

Syskonen hjälpte trots detta mer än gärna till. Längtan efter deras egna födelsedagar har ju inte blivit mindre nu. Tur att det inte dröjer länge förrän det är deras tur. 

Världens gulligaste fyraåring. Med en vilja av stål och ett temperament som heter duga. Undrar var det kommer ifrån..

Med sina presenter innan avgång till firandet på förskolan. Hela dagen var en fest!

Jag och Hedda klädde också upp oss dagen till ära. Vi fick båda utanför våra comfort zoner; jag i färg och Hedda i klänning och tofs. 

Dagen avslutades med att Otto fick en cykel. Visserligen Victors - och Alices - gamla som vi rustade upp och gav till Otto. Älskar att slippa köpa nytt! Och födelsedagsbarnet - han var mer än nöjd!

Det är svårt att prata om, tänka på eller skriva om någonting annat än Ukraina nu för tiden. För fyra veckor sedan invaderade Ryssland - med full kraft - grannlandet Ukraina i en helt oprovocerad attack. Sedan har det fortsatt, men Ukraina håller - än så länge - upp ett imponerande motstånd. Från att ha följt varenda liten notis om kriget har jag börjat sålla. Med råge. Att ständigt bli påmind om krigets offer, en maktgalen - GALEN - ryss och alla människor som far illa blir för mycket. Jag har en ständig klump i magen och hoppas och ber till högre makter om ett snabbt slut. Eller har vi inte ens sett slutet på början av detta än?

 

EU, USA och FN svarar med fördömanden och sanktioner mot Ryssland. Rejäla sådana. Det är dyrt att kriga och ska dyrare bli om man inte har tillgång till världsekonomin längre. Instagrammers och influencers svarar med att skicka virtuella hjärtan (tack!) och oligarkerna gråter floder när de inte längre har tillgång till Londons finansmarknad, franska rivieran och jetsetlivet de en gång kände. Putin då? Han verkar i det närmaste oberörd, men oberörd kan väl ingen vara i ett sådant här läge. En fullblodspsykopat vi inte sett maken till sedan Hitlers eller Stalins tid. Var ska han sluta? Kommer kriget att sprida sig? Måtte hans resterande tid vid makten bli kort. Måtte Ukraina och Europa gå starka och enade ur det här. Måtte krigandet - det meningslösa krigandet - och det än mer meningslösa dödandet få ett snabbt, snart slut.

 

På sportlovet valde vi - i ett svagt ögonblick - att boka en miniskidresa till fjällen. En miniresa dit är aldrig en miniresa när man - som vi - bor i Skåne, men föga anade vi magnituden av den jobbighet vi hade framför oss. 

Säfsen ligger i princip så långt söderut man kan komma i fjällen. Tillräckligt snösäkert, men cirka tre timmar kortare bilresa än till exempelvis Sälen. Tre timmar är guld värt i sådana här sammanhang. Så i torsdags morse packade vi in hela familjen i bilen och gav oss av. Väckta av de fruktansvärda nyheterna om Rysslands invasion av Ukraina satt vi, till barnens stora förtret, med P1 på nästan hela resan. 

Framme och installerade i stugan mitt i backen. Toppenfräscht och toppenläge, trots att varje meter skulle komma att kännas som en kilometer - minst - när jag senare kånkade på pjäxor, skidor, vagn och bebis. 

Innan livets första skidlektion. Nervösa och taggade om vartannat. 

Vädret var verkligen på vår sida hela helgen. Strålande sol som värmde gott i snön. Kändes nästan som Alperna (med den lilla reservationen att jag aldrig har varit i Alperna). 

Jag drog fram glajorna och njöt. Mellan allt bärande, tjatande, hjälpande och stånkande. 

 

Efter skidor kommer pulka. För tre nybörjare gällde det att variera sig med något bekant och tryggt såsom pulka också. Och som skåningar är vi nästan helt säkra på att inte se någon mer snö i år. 

Varm choklad i backen hör också skidresor till. Mycket och ofta!

Hedda var såklart också med. På gott och ont. Hon gillade pulkan, men ägnade ju inga timmar åt åkning. Hon hade nog lika gärna kunnat vara hemma, om hon hade fått bestämma. 

I vårt inklusivepaket ingick två middagar på Hyttan, en skilodgeanläggning någon kilometer från vårt hem. All inclusive är aldrig en dålig idé när man reser med barn. Den mysiga ambiencen skadade inte heller. 

Otto var stolt som en tupp när han fick diplom från skidskolan. Utan att kunna stanna eller svänga tog han sig dock både upp och ner i backen. Det var ju trots allt första gången. 

Och jag? Jag stod också på skidor. Faktiskt. Inte länge eller mycket, men fick mig något åk och ramlade såklart även någon gång i backen. Som sig så bör. Sedan åkte skidorna av…

… och jag chillade i solen med bebis. Som sig så också bör. 

Summa summarum? Jag förstår varför jag aldrig har hört talas om en familj med fyra så små barn som åker på skidresa. Det var en logistisk mardröm, men såhär i efterhand en ganska så mysig sådan. Det var roligt att se barnen i snön, framför allt när det lossnade för Victor och han inte ville sluta åka. Kanske blir det en årlig tradition, kanske inte. Kanske överlever vårt äktenskap fler resor av det här slaget, kanske inte. Men när man ser bilder som den på Otto ovan är det plötsligt värt allt. Gullighet deluxe!