Mismatch

På sportlovet valde vi - i ett svagt ögonblick - att boka en miniskidresa till fjällen. En miniresa dit är aldrig en miniresa när man - som vi - bor i Skåne, men föga anade vi magnituden av den jobbighet vi hade framför oss. 

Säfsen ligger i princip så långt söderut man kan komma i fjällen. Tillräckligt snösäkert, men cirka tre timmar kortare bilresa än till exempelvis Sälen. Tre timmar är guld värt i sådana här sammanhang. Så i torsdags morse packade vi in hela familjen i bilen och gav oss av. Väckta av de fruktansvärda nyheterna om Rysslands invasion av Ukraina satt vi, till barnens stora förtret, med P1 på nästan hela resan. 

Framme och installerade i stugan mitt i backen. Toppenfräscht och toppenläge, trots att varje meter skulle komma att kännas som en kilometer - minst - när jag senare kånkade på pjäxor, skidor, vagn och bebis. 

Innan livets första skidlektion. Nervösa och taggade om vartannat. 

Vädret var verkligen på vår sida hela helgen. Strålande sol som värmde gott i snön. Kändes nästan som Alperna (med den lilla reservationen att jag aldrig har varit i Alperna). 

Jag drog fram glajorna och njöt. Mellan allt bärande, tjatande, hjälpande och stånkande. 

 

Efter skidor kommer pulka. För tre nybörjare gällde det att variera sig med något bekant och tryggt såsom pulka också. Och som skåningar är vi nästan helt säkra på att inte se någon mer snö i år. 

Varm choklad i backen hör också skidresor till. Mycket och ofta!

Hedda var såklart också med. På gott och ont. Hon gillade pulkan, men ägnade ju inga timmar åt åkning. Hon hade nog lika gärna kunnat vara hemma, om hon hade fått bestämma. 

I vårt inklusivepaket ingick två middagar på Hyttan, en skilodgeanläggning någon kilometer från vårt hem. All inclusive är aldrig en dålig idé när man reser med barn. Den mysiga ambiencen skadade inte heller. 

Otto var stolt som en tupp när han fick diplom från skidskolan. Utan att kunna stanna eller svänga tog han sig dock både upp och ner i backen. Det var ju trots allt första gången. 

Och jag? Jag stod också på skidor. Faktiskt. Inte länge eller mycket, men fick mig något åk och ramlade såklart även någon gång i backen. Som sig så bör. Sedan åkte skidorna av…

… och jag chillade i solen med bebis. Som sig så också bör. 

Summa summarum? Jag förstår varför jag aldrig har hört talas om en familj med fyra så små barn som åker på skidresa. Det var en logistisk mardröm, men såhär i efterhand en ganska så mysig sådan. Det var roligt att se barnen i snön, framför allt när det lossnade för Victor och han inte ville sluta åka. Kanske blir det en årlig tradition, kanske inte. Kanske överlever vårt äktenskap fler resor av det här slaget, kanske inte. Men när man ser bilder som den på Otto ovan är det plötsligt värt allt. Gullighet deluxe!