En fin tur
I torsdags körde jag en klassisk 17-timmars arbetsdag, men lyckligtvis en arbetsdag långt ifrån det vanliga. Efter den sedvanliga flygresan till Bromma och taxi till kontoret var vi ett samlat gäng som åkte hela vägen ut till Vaxholm för att ta färjan till Rindö och därefter bil till sammanlänkade Skarpö. Väl framme bjöds det på kaffe, fika, rundtur och trevligheter. Bland annat en båttur och en skärgårdslunch. Följt av grupparbete och matlagning. Och vin! Sedan skulle jag hela vägen hem igen. Någonstans halvvägs hem tappade jag orken, vilket inte förbättrades av flygkaos på Bromma. Men hem kom jag. Till slut.
Från lugn och ro till kaos.
Feeling hot, hot, hot
En intensiv påskhelg har bland annat bestått av att jag äntligen har utnyttjat fjolårets presentkort och masat mig iväg på yoga. Hot yoga, närmare bestämt. Med två dagars marginal lyckades jag få 60 dagars fri träning. Det är lika bra att skjuta ut sig direkt, tänkte jag optimistiskt och bokade in mig på ett 90 minuter långt yogapass i fyrtiotvågradig värme. Puh. Jag tror aldrig att jag har svettats så mycket någonsin. Att spara duschen till hemkomsten var inte ett alternativ, om jag säger så. Gårdagens timmeslånga yoga i 36 graders värme var rena rama drömmen i jämförelse. Så; kommer det bli en yogi även av mig? Risken är ÖVERHÄNGANDE att mattan blir liggandes efter mina 60 dagar har löpt ut..
Bild från internet. Men att vara mer påklädd än såhär är inget annat än dumheter.
Ny frissa
Eller "ny" är väl att ta. Mina planer på att kapa barret omintetgjordes av min frisör, och i själva verket är frisyren bara en avtoppad och tillfönad version av samma gamla frippa. Med ett sting ljusare nyans. Våren är ju trots allt på ingång.
Morgonens regn gjorde inte under för mitt hår, men bättre än såhär lär det inte bli.
Tvååringen
I efterdyningarna av fredagens terrordåd har jag varit helt matt; på gott och ont följt all nyhetsrapportering på alla kanaler och kramat mina barn hårt. Och mitt i allt detta hade vi en tvååring att fira. I dagarna två bjöds det på tårta, kalas och fina presenter. Ett välkommet avbrott i allt hemskt som händer.
Tvåårskalaset och tvåårsdagen.
Världen
Om 2016 var ett skitår har ju 2017 inte börjat så mycket bättre. Snarare tvärtom. Kriget i Syrien går in på sitt sjätte år och verkar inte ens verkar vara i närheten av ett slut. Alla parter verkar snarare ta till allt mer drastiska åtgärder, nu senast sprutades saringas ut på oskyldiga människor från flygplan. Det är bara början av april och vi har redan sett terrorattentat i London, St Petersburg och - nu idag - Stockholm. Tidigare har alla terrordåd känts något avlägsna. Trots att de sker i Europa, skulle väl terroristerna aldrig våga sig på Sverige? Ett naivt tankesätt och - vad som framgår - även helt felaktigt. I eftermiddags rammade en lastbil Drottninggatan och Åhlens City i Stockholm. Så hemskt! Hur länge ska detta fortgå?
Gymmet
Det duggar inte överdrivet tätt mellan mina träningstillfällen, men ibland så händer det att jag kommer till skott. Framför allt efter dessa två mardrömsveckor, tänker jag. Sommaren - tillika bikinisäsongen - står ju för dörren och detta år har jag varken graviditet eller förlossning att skylla på. Så nästa vecka! Men framför allt tränar jag för att känna mig stark. Och för att det är så skönt efteråt.
Senaste gymbesöket bjöd på träningsvärk. Det krävs inte så mycket nuförtiden.
Veckan
Veckan har på gott och ont rusat fram. Redan fredag! Skönt det. Att varva jobb med inskolning är ingenting jag rekommenderar, men i nästa vecka är det dags för heltid och rutiner igen. Helgen är, som vanligt, välkommen och det är inte vilken helg som helst. På måndag fyller Alice hela två år och detta ska firas med kalas på söndag. Vi har beställt tårtor och sol. Nu ska jag bara köpa blommor, ballonger och presenter också.
Helgen är på intåg! Hallelujah!
April, april
Så har april inletts med dunder och brak. Samt med sjukdomar, vab, inskolning - och årsbokslut. Igår hann jag för första gången på länge med lite trevligheter också, i form av bokklubb i Svarte. Att åka till Svarte innebär inte bara att åka 45 minuter rakt ut på vischan, det är också som att åka 45 år tillbaka i tiden. Till tider där folk imponeras av klassamhällen, har hemmafruromantiseringar och lider av mansförakt. Mansföraktet kan jag väl till viss del skriva under på, men inte när det gäller att förringa mannens roll som familjefader. Om män är så potenta på alla andra områden, varför skulle de inte kunna vara det i hemmet? Borde inte alla män år 2017 vilja vara föräldrarlediga med sina barn? Som arbetsgivare hade jag tagit det för givet, eller åtminstone uppmuntrat det. Som fru hade jag krävt det.
Men det var inget dåligt aprilskämt. Det var verkligheten i en by på skånska slätten (besvarade jag precis min egen fråga?). Bortsett från provokationer av typen ovan var det en trevlig tillställning. Framåt eftermiddagen tittade även solen fram ur sin gömma. Nu hoppas jag att solen fortsätter visa sig och att mitt årsbokslut - tillika Stockholmsresa - ska avlöpa smidigt, så att vi kan börja njuta av våren på riktigt.
