Mellandagarna
Mellandagarna gick, i likhet med resten av året, i ett rasande tempo. Vi hann dock både med Karlshamn, Leos lekland, träning, middagar och uppfyllande av förra årets nyårslöfte. Det var inte alls självklart att jag skulle springa milen under timmen innan
utgången av 2018. Eller göra det över huvud taget. Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas. Det finns MÄNGDER av träningsformer jag föredrar framför löpning. Men. I fredags var det slut på ursäkter. En timme till övers och perfekta väderförhållanden.
Nu kan jag inte ens gå nedför trappan.
I lördags hade vi middagsbjudning och jag gjorde en djupdykning i garderoben. Hittade denna spelstopp och ett par glansiga vitaktiga byxor med flera år på nacken. Det ska bli mitt nyårslöfte för 2019; att göra fler djupdykningar i garderoben och använda
det jag redan har.
Och så barnen. De har jullov och är ÖVERALLT. På gott och ont. Jag tycker ju att det är väldigt mysigt att vara hemma hela familjen utan några måsten eller tider att passa. Sovmorgon hela veckan lång! Men en vecka till räcker nog gott och väl.
Mina alla tre. Nästan för svårt att ta in.
Julen är över
Nu är glada julen slut slut slut. För den här gången. Och i år kom jag relativt lindrigt undan. Lagade skinka och risgrynsgröt på lillejul, men brydde mig inte om att steka några köttbullar, koka kål eller köpa någon sillburk som bara blir stående i kylskåpet.
Hur jag hade lyxen att komma undan med detta? Jo, för att julafton firades på annan ort, närmare bestämt i Ystad hos syster med familj. Med tio vuxna och fem barn runt bordet blev det ett glatt och livligt firande. Vi tjuvstartade
dock julen här hemma redan den 23:e med julklappar och den skrala julmat som nämndes ovan.
En av få bilder på hela familjen Stam. Kanske den enda som existerar. Att alla ska bli bra vore väl att önska för mycket. Men att någon mer än Otto ska bli det vore väl rimligt? Tydligen inte.
Det var en lång och olidlig väntan på tomten. IPads till trots. När jag var barn väntade man bara. Och då kom "tomten"* först efter middagen. Som i sin tur inföll efter det obligatoriska kyrkobesöket. Mina barn förstår inte hur bra de har det.
*Under flera års tid uppenbarade sig "tomten" i skepnad av Dracula. Don’t ask!
Så kom han till slut. Tomten. Lång, mjuk på magen och knappt torr bakom öronen. Men ändock en tomte som barnen INTE kunde identifiera som en kändis. Lyckan var total!
Victor, av någon anledning iklädd pyjamas lagom till tomtens besök, var överexalterad och överlycklig. Önskar jag kunde känna så ibland.
Alice med de bästa julklapparna; prinsessklänning och en enhörning. Genustänket i familjen är för övrigt stort.
Och så den årliga julbilden på systrarna. Inte gravida det här året. Bara det är ju värt att fira.
Småkusinerna i tomtenissekostymer. Eller pyjamaser. Otto hatade julen! Skrek mer än han någonsin skrikit i sitt liv. På juldagen verkade han ha landat i eländet. Eller så var han glad för att han snart skulle få åka hem.
Och nu lever vi i limbo mellan jul och nyår. Tiden då man varken vet vilken dag det är, vad man förväntas göra eller vem man är. En förvirrande, men härlig tid.
Julen står för dörren
Ursäkta pausen, men jag har haft röven full! Den senaste veckan har verkligen varit något i hästväg. I mina måttliga mått mätt. Träning, heldag i Stockholm, tjejmiddag i Lerberget, frisör, lucia, jobbintervju, simskoleavslutning och födelsedagskalas.
Inte en dag har varit lugn. Lägg där till en morgonpigg hantverkare, som gjort att jag känt mig nödd att fly huset var dag. Och på tal om hus; på grund av ovan nämnda hantverkare ser det ut som ett bombnedslag. Möbler har flyttats runt, byggdamm har spritts
ut och ett nytt rum ska inredas. Det blir nog bra. På sikt. Jag är dock mycket nöjd över att det inte är vi som står för julen i år.
Klockan 05.50 knäppte jag av den här bilden i tisdags morse. Strax innan taxin kom och hämtade mig. Sedan följde möte och julbord i Stockholm. Inte en bild tog jag, förutom...
.. vacker utsikt över söder. Underbara söder! Läser ju Fogelströms Stad-serie nu och kan inte låta bli att bli pånyttkär i söder. Jobbade och levde mycket där en sommar. Söderkällaren! Vitabergsparken! Kellys! Debaser! And it goes on and on...
Sedan bar det av hemåt. Permissionen från föräldraledigheten var slut. Och jag hade en välbehövlig frisörtid att passa. Men också mys med den jag saknat allra mest under min Stockholmsvistelse (förlåt andra barnen och äkta mannen!).
Så gullig i ny mössa! Barn i djurkläder kan väl aldrig slå fel? Trots att jag innan barn lovade mig själv att aldrig spöka ut min eventuella avkomma på det sättet. Osvuret är bäst!
Why so sad? Jo, min frisör ska ju sluta som frisör. Och att hitta en bra sådan är inte det enklaste.
Som vanligt blev jag nöjd med resultatet, som vanligt var det marginell skillnad. Och på den här bilden har den nya frisyren ett par dagar på nacken. Hårtvätt nästa!
Och vad var det egentligen som tornade upp sig i bakgrunden på bilden ovan? Jo, vi har blivit med julgran. En barrig och taggig historia, men - än så länge - stor och ståtlig. Julen står, som sagt, för dörren!
Innan jul kommer dock lucia och i år gick Victor och Alice i samma luciatåg med Victor i täten - högsjungande och stolt. Jag fällde en tår.
Tog denna trots fotoförbud. Men stäm mig då!
Gulligaste luciatågsdeltagarna någonsin!
You give me fever
Otto har haft en jobbig natt, då han ridits av maran, hostat och skrikit om vartannat. Eller, mara var väl att ta i, men i morse var det en febersvettig liten kille som vaknade och inte var glad. Två panodil och en tallrik gröt senare är det dock andra
miner. Glada sådana. Vilket är tur, eftersom han är mitt enda sällskap till tisdagskaffet på Gateau.
I samma stund som jag knäppte denna bild upptäckte jag två små nya tänder i överkäken på frammarsch. Nattens duster fick plötsligt en helt ny innebörd. Tand 5 och 6.
Napp in!
