Mismatch

Inte genomtråkig, såklart, men många sysslor har blivit uträttade och jag känner mig i ärlighetens namn mer effektiv än uttråkad. Tvättat tre maskiner, bäddat rent i alla sängar, fått ett fönsterglas utbytt, lämnat kläder till återvinning, fotbollsträning med Victor, lagat mat, vikt tvätt, badat smutsiga förskolebarn och - slutligen - nattat tre barn. Puh! Som löken på laxen har jag även avslutat dagen med att betala en jäkla massa räkningar. November blev tydligen en dyr månad och jag skyller det främst på hemförsäkringen, som oannonserat damp ner i brevlådan. Eller oannonserat och oannonserat; den kommer ju i just november varje år. Tur att billiga december tar vid snart... 

Jag har ju under året som gått fyllt 35 och har en hy som INTE är vad den en gång var. Tycker att den börjar kännas tunnare och lite slappare. Man vet ju vad som komma skall. Så det var bara att ge sig ut i jakt på retinol. Räddningen. Om det inte hjälper får jag överväga mer radikala, dyrare, alternativ. Eller landa tryggt i att åldrandet är en del av livet. 

Tiden alltså. Att säga att den springer iväg vore ju en underdrift. Plötsligt har Otto blivit åtta månader och jag börjar jobba OM EN MÅNAD. Hur töntigt det än kan låta så vill nu även jag ställa mig upp och skrika; STOPPA TIDEN! Men det är ju omöjligt, så då får jag ta till nästa klyscha; njuta. Det är ju inte alltid alldeles enkelt, men jag får väl göra mitt bästa. Snart kommer jag att trilla hem lagom till middagsdags och förhoppningsvis få en eller två kvalitetstimmar med trötta barn på vardagskvällarna. 

Efter fem och ett halvt år som mamma undrar jag när jag senast fick en hel natts god sömn? Och inte bara en eller två utan veckor av ostörd åttatimmarssömn? Det är ju inte undra på att man känner sig lite... dum ibland. Kanske inte stendum, men stapplande i resonemang, en oförmåga att hålla tråden i diskussioner och avsaknad av wit. Ja, fyndighet. Jag tyckte ändå att jag en gång i tiden var både smart och rolig. Åtminstone vid enstaka tillfällen. Numera är de tillfällena mer sällsynta än svensk regeringsbildning. Att anklaga mig för att vara smart tror jag inte att någon skulle våga göra nu för tiden. Och min fråga lyder; beror det på sömnbristen? Eller barnen? Eller har jag bara gått och blivit tråkig? Och lite korkad. Är det såhär jag ska vara nu? En person som folk suckar lite uppgivet över att bli placerad intill på middagsbjudningar. En person som man pratar om rabattcheckar på blöjor eller Meghan Markles senaste gravidklänning med, eftersom man tror att det är ungefär vad min hjärna klarar av. Eller kommer det att vända? Kommer jag inom - vad jag hoppas - en snar framtid kunna tänka klart en hel tanke och föra ett framgångsrikt samtal om, låt oss säga, skotten i Ådalen eller mumble rap? Eller är jag för evigt förvisad till "mammahörnan" där barns olika framsteg diskuteras in i minsta detalj? Låt oss för Guds skull hoppas på det förstnämnda. 

Efter lördagens modesta dop väntade fars dag i söndags. Firandet blev dock något mer dämpat än vad som var tänkt från början, eftersom tre av fem familjemedlemmar, inklusive undertecknad, var lite krassliga. Medan jag brottades med begynnande halsont, hostade Victor och Otto - värst drabbad - var både febrig och ögoninfekterad. Vi lyckades dock uppbåda tillräckligt med krafter för att göra frukost till far i huset och uppvakta honom med presenter, teckningar, ett kort och senare på dagen även middag på lokal. En bra dag! Minus halsontet. 

Det är inte bara frisörer och kapell i Las Vegas som har drop-in-tider nu för tiden, utan även Svenska kyrkan för barndop. Jag tyckte att konceptet lät fantastiskt för trötta och stressade småbarnsföräldrar som egentligen inte ORKAR arrangera dop och efterföljande kalas. Så vi hoppade på tåget; beställde en tårta och ordnade gudföräldrar. Sedan hade vi en mysig och intim liten ceremoni för Otto, som nu - liksom sina syskon - är upptagen i församlingen. Tips till alla andra latmaskar där ute!