Sen sist
Tiden alltså. Att säga att den springer iväg vore ju en underdrift. Plötsligt har Otto blivit åtta månader och jag börjar jobba OM EN MÅNAD. Hur töntigt det än kan låta så vill nu även jag ställa mig upp och skrika; STOPPA TIDEN! Men det är ju omöjligt,
så då får jag ta till nästa klyscha; njuta. Det är ju inte alltid alldeles enkelt, men jag får väl göra mitt bästa. Snart kommer jag att trilla hem lagom till middagsdags och förhoppningsvis få en eller två kvalitetstimmar med trötta barn på vardagskvällarna.
Men det var ju inte alls det som detta inlägg skulle handla om. Utan vad vi har gjort sedan sist. Och svaret på den frågan är - lyckligtvis, på grund av den sena timmen - inte mycket. Otto har haft en bedrövlig och envis ögoninflammation, som först
avhjälptes efter tio dagar, då vi fick receptbelagda droppar utskrivna av läkaren. Jag kände mig tjyvig i förra veckan, Alice och Victor har hostat om varandra och de senaste dagarna har Erik varit sjuk. Inte jättesjuk, men tillräckligt för att
allt ska kretsa kring hans tillstånd, man som han är. Igår var vi alla äntligen på benen igen och gick på middag hos mormor som fyller år imorgon. Festsäongen har börjat!
Stackars Otto har varit riktigt risig. Som jag torkat hans ögon. Utan märkbar skillnad.
Men! Så fick han medicin och blev genast bättre.
Vi har varit på BVC. Victor fick kolla synen och har därmed avlagt sitt sista BVC-besök. Med lillasyster som ivrig åskådare.
Några träningspass har jag hunnit med mellan varven. Enda fördelen med Eriks sjukdom; jag har haft oemotsagt träningsföreträde. Och att balansera på knäna på en pilatesboll är mycket svårare än det ser ut.
Mest har vi dock myst runt hemma. I pyjamas, när det tillåtits. Otto i Victors gamla och jag i enda Black Friday-fyndet. Vad mer kan man behöva?
Alice och Victor var dock sugna på lite mer shopping, men fick nöja sig med att prova. Man är aldrig för ung för fönstershopping.
Kommentarer
Trackback
