Mismatch

Då: Stadsparken. Champagnegalopp. Vin/öl/spritrus hela dagen. Bekymmerfri framtid.

Nu: Kontoret. Möten med danskar. Bokföring. Moduluppdateringar. En morgondag.

Kommentar överflödig.

Eller åtminstone ruta ett och en halv. Jag talar ju om mitt jobb, som vanligt. Slöfocketiden var för ett kort ögonblick förbi, eller borde vara åtminstone. Jag sitter ju faktist och bloggar för tillfället. Känner mig på något märkligt sätt väldigt lugn. Det kan ha att göra med att jag har lyssnat på Thåström hela morgonen. Vilken man. Vilken röst. Jag vet, Thåström kommer många gånger undan genom att småsnacka istället för att sjunga, men herregud! Den där rösten kan gå genom både märg och ben. Verkar det skumt om jag tar upp min ipod på jobbet?

Några meter bort är det snack om barnbidrag. Jag kan inte låta bli att rysa lite. Är det konstigt att jag som fertil kvinna i mina bästa år inte känner någon längtan? Över huvud taget! Kanske har jag bara kollat på Familjen Annorlunda liiite för många gånger. Vilket leder den naturliga frågeställningen; Varför steriliserar man sig inte efter barn nr. 7? Varför inte efter barn nr. 5? Varför?

Ja, det var nog allt för den här gången.

Det är något alldeles speciellt med fredagar, inte sant? Det spelar ingen roll hur tunga, svåra eller besvärliga vare sig dina kollegor eller arbetsuppgifter är, för det är fredag! Den första timmen efter att ha lämnat jobbet för veckan med vetskapen om att man har TVÅ sovmorgnar och EN hel helg framför sig  - ja, den är bara oslagbar. Jag sitter just nu och längtar efter den känslan och hoppas att ingen av mina jobbarkompisar läser det här. Är det bara jag eller har jag slöfockat till mig rejält på sistone? Vad hände med den tiden då jag fröjdligt jobbade och inte hade något emot att åka in en lördag eller dra upp datorn hemma en söndag? Vinter, kallas den tiden tror jag. Dessutom är jag inte särskilt arbetsbelastad just nu, så det gör väl sitt.

Och nu en hel helg, som jag hoppas bjuder på lite solstrålar, lite vin, lite träning och trevligt sällskap. Men först lite bokföring och dataportalsinstallation, sedan är saken mack.

.. vandrar jag genom livet. Nej, det här handlar inte om någon utopisk lycka, utan enbart om exakt hur irriterande det är att ha ett reflekterande hudlager, som per automatik stöter bort allt vad försök till solbränna heter. Jag är inte kritvit. Jag är kritvit med ett svagt inslag av ljusgrönt. Låt mig, hur tråkigt det än må vara att läsa, redogöra för hur detta yttrar sig.

I Italien lyste solen. Starkt. Jag var ute och gick dagarna i ända, hela tiden med ansiktet vänt mot solen. Erik låg och hostade slem på hotellrummet. Uppenbarade sig i solen i två timmar EFTER klockan tre en dag och såg ut som en uppsvälld plommontomat i ansiktet därefter. Min status: Kritvit med ljusgrönt skimmer.

På grund av ovannämnda anledning (solen lyste starkt i Italien för dig med kort minne) blev strumpbyxorna ett minne blott. Bara ben, yippie. Om det nu inte vore för den lilla detaljen att jag ser ut att vara utan blodcirkulation i benen. Catch 22. Hur ska jag kunna få färg på benen om jag inte kan visa mig barbent?

Slutligen vill jag bara påpeka att solen tog visst. Lite grann. På min bringa. Där min väska hängde snett över axeln. Ja, i det vitgröna skimret är jag röd på bringan med ett härligt vitt väskbandsavtryck. Tack, solen!

Så var både påsk, påsklov och påskresa över. För alltid, gissar jag. Erik var dödssjuk praktiskt taget hela resan, och jag roade mig själv efter bästa förmåga. En förmåga som visade sig vara rätt bra, men det är klart att det hade varit roligare att dela det hela med någon. Tyvärr ansåg inte alla i sällskapet detta, och jag gissar att mina framtida resor med Erik i dagsläget är räknade.

Hur som helst så gillade jag Milano. En charmerande stad på sitt vis, varken för stor eller för liten. Att jag sedan förstod flaska när de öppnade munnen (och vice versa, bör tilläggas) är ju en annan femma. Det fanns dock ett fantastiskt utbud av restauranger, affärer och nöjen, men som modestad var jag måttligt imponerad. Armanis och Dolces kvarter i all ära, men de chica svartklädda och trådsmala modellerna mixat med modebögar i designerbrillor lyste med sin frånvaro.

Och nu är det business as usual. I Malmö. Ingen stekande sol (om än fint väder), inga vackra gotiska byggnader och ingen intensitet i gatuspråket. Varför bor man här? För att inte övergödas av pizza och för att kunna hålla sin ekonomi på en någorlunda stabil nivå, förmodligen. Efter att ha inkasserat ett par 119 euro dyra bröllopsskor (ja, det är mitt epitet på "kapet", då det var denna förevändning som användes för att tjacka dem) och uppskattningsvis nio pizzor på fem dagar var det nog i grevens tid jag åkte hem. Väl hemma väntade min säng, vilket är det föremål jag saknat mest under resan. Jag tycker väldigt synd om Erik som, som grädde på virusmoset, fick tillbringa alldeles för många timmar på Hotel Demidoffs stenhårda britsar.

Och nu då? Vad har jag att se fram emot nu? Ingen resa och inget miljöombyte, men däremot vad jag hoppas ska bli en strålande vår följt av en lång och härlig sommar med massa sol, bad, glass, rosévin och utomhushäng. Hit me!