Post påsk
Så var både påsk, påsklov och påskresa över. För alltid, gissar jag. Erik var dödssjuk praktiskt taget hela resan, och jag roade mig själv efter bästa förmåga. En förmåga som visade sig vara rätt bra, men det är klart att det hade varit roligare att dela det hela med någon. Tyvärr ansåg inte alla i sällskapet detta, och jag gissar att mina framtida resor med Erik i dagsläget är räknade.
Hur som helst så gillade jag Milano. En charmerande stad på sitt vis, varken för stor eller för liten. Att jag sedan förstod flaska när de öppnade munnen (och vice versa, bör tilläggas) är ju en annan femma. Det fanns dock ett fantastiskt utbud av restauranger, affärer och nöjen, men som modestad var jag måttligt imponerad. Armanis och Dolces kvarter i all ära, men de chica svartklädda och trådsmala modellerna mixat med modebögar i designerbrillor lyste med sin frånvaro.
Och nu är det business as usual. I Malmö. Ingen stekande sol (om än fint väder), inga vackra gotiska byggnader och ingen intensitet i gatuspråket. Varför bor man här? För att inte övergödas av pizza och för att kunna hålla sin ekonomi på en någorlunda stabil nivå, förmodligen. Efter att ha inkasserat ett par 119 euro dyra bröllopsskor (ja, det är mitt epitet på "kapet", då det var denna förevändning som användes för att tjacka dem) och uppskattningsvis nio pizzor på fem dagar var det nog i grevens tid jag åkte hem. Väl hemma väntade min säng, vilket är det föremål jag saknat mest under resan. Jag tycker väldigt synd om Erik som, som grädde på virusmoset, fick tillbringa alldeles för många timmar på Hotel Demidoffs stenhårda britsar.
Och nu då? Vad har jag att se fram emot nu? Ingen resa och inget miljöombyte, men däremot vad jag hoppas ska bli en strålande vår följt av en lång och härlig sommar med massa sol, bad, glass, rosévin och utomhushäng. Hit me!
Milanos ständiga kännetecken - Duomon, som aldrig anses färdigbyggd.
Tyvärr kom vi aldrig upp på taket.
