Mismatch

Äntligen fredagskväll! Veckans bästa dag - och tid. Man har hela helgen framför sig och inga måsten - än så länge. Efter denna arbetsvecka, som - i likhet med förra - har innehållit många och långa stressmoment är det så skönt att bara ha en lugn kväll framför sig. För mig innebär det för tillfället att en färdig sparrisrisotto står på spisen, ett glas rött är upphällt, de stora barnen tittar på TV och Otto ska sova. Så nu väntar jag bara på Erik. Den som väntar på något gott...

Varje fredag går Otto på babysim och varje fredag missar jag hans framfart i vattnet. Förutom förra fredagen, då jag på grund av överbelastad arbetsbörda tidigare i veckan, jobbade hemifrån och tog en långlunch på badhuset. Eller just själva lunchen inmundigades på konsthallen, men inte timmen dessförinnan. Det var roligt att se Otto i samröre med andra - likasinnade - barn. Inte bara som en förtryckt lillebror i skuggan av sina syskon. Jag minns att Victor kunde bli rätt upprörd under babysimmet och ibland fick vila vid kanten, men Otto höll god min genom hela lektionen trots att han kanske inte ÄLSKADE det. Precis som min mobilkamera inte älskade belysningen i simhallen. 

Då jag numera är på jobbet övervägande delen av barnens vakna timmar (har jag tur sticker jag innan morgonkaoset drar igång och barnen ens har vaknat. Eller det har väl föga med tur att göra, utan mer om hur pass såsig jag är på morgonen) så får vi passa på att FaceTime:a när tillfälle ges. En chans att se barnen innan kvällshumöret kickar in och njuta av en välbehövlig paus från kalkyler och resultaträkningar. 

En fördel med att ha börjat jobba är att jag kan ta mig tid för lunchträning. De dagar tid finns. 30-45 minuters jobbiga pass och jag har både klarat av dagens träning och samlat energi till eftermiddagen. Efter onsdagens GRIT-pass kunde jag inte gå på två dagar. Ska 2019 bli året jag verkligen kommer i form? Första året sedan 2011 som jag inte har varit gravid eller ammat. En kan ju bara hoppas.