Mismatch

Dagen började bra, för en gångs skull. Lille Victor var på ett strålande humör och jag såg min chans till privattaxi när Erik ändå skulle släppa honom på förskolan. Efter lämningen åkte vi och åt frukost på Gatau. Det är ju ändå fredag! Jag lyxade till det med baguette och varm choklad innan jag begav mig till kontoret.

 

Och inte nog med detta. Lunchen bestod av trevligt lunchsällskap och pizza på Vapiano och fredagen till ära hade en nyförlovad medarbetare bakat kaka till fikat. En kaloribomb, enligt egen utsago. Som om detta hindrade mig. Så resten av helgen får helt enkelt tillägnas träning och detox. Något jag gissar inte kommer att hända.

 

 

Nu vankas andrafrukost och överlämningsarbete. Ser fram emot det ena något mer än det andra. 

Resultatet av min "all-nighter" har alltså blivit att jag redan nu har krupit till kojs och hoppas innerligt på en god natts sömn. Så varför utsätter jag mig för denna söndagskvällssyssla? Jo! Agatha Christies Poirot är för tillfället det enda program jag uppskattar på svensk TV. En riktigt hederlig deckare, precis som jag vill ha det. Tyvärr otillgänglig på alla moderna medier, utan måste ses i realtid. På TV. Och så får det bli.

Förutom att ha haft en helg som har gått i slappandets tecken tog jag även itu med ett projekt som har legat och väntat i dryga tre månader. På senaste föräldrarmötet på Victors förskola fick vi nämligen i uppgift att göra en bok om barnen med bilder på barnen, släktingar och aktiviteter som barnen gillar. Att framkalla bilder kan tyckas vara det jobbiga i kråksången, men de har legat och dammat i flera månader. Idag tog jag tag i med arbetet att klistra upp dem på papper och skriva dit en liten bildtext. Den lätta delen alltså. Men ändå en surdeg. 

Nu kopplar jag - som sig så bör den här tiden på söndagskvällar - av i soffan till Poirot. Som vanligt ska det bli spännande att se om jag lyckas hålla mig vaken till slutet. Dubbelspänning med andra ord. 

Nu är jag i alla fall på plats. Incheckad, boardad och klar. Redo för en timmes halvdan flygplanssömn!

Eftersom jag inte hoppade på DIY-alternativet ovan slängde jag till sist upp cykelskrället på vinden och tog bussen hem. Och dit idag. Jag kan nog vänja mig vid den bekvämligheten. Är min aktiva cykellivsstil ett minne blott nu? För att inte förenkla det valet fullständigt tog jag idag - återigen med cykeln i släptåg - tåget den här gången. Hela vägen in till city och en välkänd cykelreparatör. Inga krusiduller där inte. För 160 pix är den som ny imorgon. En får tacke. 

Vad som inte verkar förnya sig är däremot vädret. Jag kan inte minnas när det senast inte regnade en dag. Jag föreslår därför en kompromiss. Cykel med Victor till dagis, därefter bussen den snålblåsiga sträckan till jobbet. Ja, så får det bli. Åtminstone tills mitt nyinskaffade månadskort löper ut. 

.. och tillbaka i gamla hjulspår. Allt vad semester - men även bokslut! - heter är nu överstökat för samtliga och att jag satt på ett helt tomt kontor för en vecka sedan är ett minne blott. Julen är utstädad och jag är redo för våren! Jaja, jag vet, än så länge har bara halva januari förlöpt och snön kan falla in i april, men det KÄNNS ljusare. Varmare. Vårigare. Jag är trött på reorna (det är man väl i och för sig redan innan de börjat?) och redo för vårmodet att ta plats i hyllorna. Som vanligt vid den här tiden på året börjar jag bli sugen på ljusare nyanser och pastelliga färger. Om min hudton inte vore så blek att den stundtals skiftar i grönt skulle det till och med kunna vara ett alternativ. Tills jag får lite färg kör jag dock på säkra kort; grått och svart. Liksom vädret.

 

 

Betyget? Jag är än så länge inte helsåld. Gymet i sig är nytt och fräscht (vilket är mer än man kan säga om mitt gamla), men ganska litet och med begränsad utrustning. Eller annorlunda utrustning. Att man måste förboka pass känns också jobbigt, men blir förhoppningsvis en spark i baken.

Så. Allt tar sin tid. Nu ska jag vänja mig vid de ljusa, fräscha lokalerna, den nya utrustningen och se till att pallra mig dit. 

Men igår var det som sagt dags. Victor älskar ju att leka, springa och hoppa, så Leos lekland kändes dom det optimala stället för att få honom lite kvällstrött. Imorgon är trots allt jullovsvanorna ett minne blott. 

Om det blev succé? Det kan man säga. Så pass att Erik faktiskt tog en tur dit även idag, medan jag betade av årets första jobbdag. På en helgdag! För egen del dröjer det nog tills jag sätter min fot på leklandet igen. På gott och ont..

Men nog om det. Väl hemma var klockan bara halvsex, så efter middag, disk, bus och nattning har Erik gett sig av på tennisträning medan jag slappar välförtjänt i soffan till Poirot. Jag älskar den typen av mysterier och hoppas bara att jag håller mig vaken till upplösningen. Två timmar till alltså. Pust. 

Jag har, som bekant, inte hunnit göra någon sammanfattning över det gångna året än, men den som väntar på något gott.. Till dess tänkte jag istället berätta om vårt otroligt lugna och otroligt vuxna nyårsfirande. Hemma, på tu man hand, med Victor sussandes i sin säng åt vi löjrom, oxfilé och pavlova. Med rödtjut och lite skumpa för de som ville. Sedan tittade vi på fyrverkerier och tackade för oss. En mycket värdig avslutning på 2014. Vilket är mer än man kan säga om många tidigare nyårsaftnar.