Mismatch

Jag vill ha semester. Jag vill ha semester nu! En del av mig har redan loggat ur och gått på semester, men den fysiska delen av mig knepar och knåpar. Eller surfar rastlöst på internet och funderar på allt jag egentligen borde göra. Mm, ni fattar. Ge mig semester nu, det här är lönlöst.

Det värsta med att ha semester är att den kommer att gå över sen. Och då återstår det att se fram emot ingenting. Nu kan jag ju i alla fall gå och drömma och hoppas och ha skyhöga förväntningar. Men imorgon är det redan juli, innan jag hinner blinka augusti, och sedan går det bara utför. Men jag ska inte klaga. Det är sommar. Jag är kär. Jag är glad. Jag ska till Roskilde på lördag (jag vet, är det verkligen något att se fram emot? Men jag gör det!) och om två och en halv veckor checkar jag ut i hela 21 dagar. Min första semester ever. Hur kan det gå fel?

Någon danska drog precis ned mörkläggningsgardinerna så att vi inte skulle känna oss lockade av omvärlden. Sitter på världens kanske öppnaste kontor i Köpenhamn och försöker FOKUSERA. Omöjligt. Det är sommar. Typ. Jag är ung. Typ. Jag har ingen aning om vad jag vill. Typ.

Glasklart? Nej, inte för mig heller. Det enda jag vet är att jag vill ha någon slags förändring. Pronto. Eller känna att den är på väg. Är det kanske därför jag har spenderat hela eftermiddagen med att leta bilvägar i Europa till vad jag hoppas kommer bli ett sommaräventyr (Erik hoppas nog på det motsatta). Men det är inte bara det. Jag är uttråkad. Och mot det finns ingen medicin i hela världen. Ska det vara såhär? Är det här livets ekorrhjul? Är det här jobbet jag ska ha resten av livet? Jag hoppas inte det.. Jag gillar mitt jobb, men just nu är jag bara så osäker på vad jag verkligen vill göra.

Just nu vet jag dock exakt vad jag vill göra. Jag vill åka hem.

Okej, nu får jag helt seriöst sluta obsessa om vädret. Kan bara i ett sista infall tillägga att idag skiner solen och mitt humör är tusen gånger bättre. Att det kan vara så lätt. Punka på cykeln ledde till att jag missade det tidiga tåget och metron var en kvart försenad, men vad gör väl det när solen strålar?

Men enough. Inget mer SMHI. Har haft en lugn helg. En vit sådan också, för den delen. Såg Änglar och demoner i lördags. Okej, Dan Brown är superskicklig när det kommer till symboler, religion, pentagram och you name it. Men som författare? Tröttnade förvisso efter en fjärdedel av boken (VAD exakt skilde storyn från Da Vinci-koden förutom location?), men det är inte supersvårt att lista ut vad som ska hända. En infiltratör i Vatikanen, frågan är bara vem. Missförstå mig rätt nu, den var ju spännande och så, men allting skedde ju med millimeternoggrann precision. De missade mördaren EXAKT på sekunden. De räddade personer EXAKT på sekunden. En halvdant uttänkt plan, med ganska stort utrymme för misslyckande, gick i lås EXAKT enligt planerna, för att utmynna i upplösning av banalast tänkbara sort. Lägg sedan till att alla vet allt om allt (med allt menar jag katolicism, Vatikanstaten, anti-materia och ) och du har Dan Brown i ett nötskal. Enligt mig. Och Robert Langdon? Alltid en snygg side-kick, aldrig någon kärlekshistoria. Är han bög, månne?

Hur som. Jag ville se Duplicity eller The Reader, men böjde mig som vanligt för starkare krafter. Nästa gång, kanske? Kanske..?

Frågan är inte om, utan NÄR och VAR jag ska emigrera. Är det seriöst det här jag går och väntar på under årets åtta (lätt underdrift) vintermånader. Ösregn och storm är väl i och för sig inte ovanligt för Sverige i juni, men jag blir bara så trött. Att allt ska kretsa kring vädret. Att jag ska känna mig obligated att gå ut så fort solen skiner, för jag vet aldrig när jag kommer att få se den igen. Att man vet att sommaren ändå kommer vara över snart.

Jag känner mig lätt likgiltig inför det mesta. Kom igen, händ något kul!! Ge mig något att se fram emot! Vet att jag skriker för tomma öron, men ändå. Sitter och bläddrar planlöst i min kalender. Får för mig att sommaren kommer att vara över innan den ens har börjat. Sedan fyller jag år. Ytterligare ett år som gått. Ett år äldre, none the wiser. Är det så här man drabbar sig själv av panikångestattacker?

Jag tror jag har bränt mig. Allt mitt tjat om solen fick även mig att hålla tyst då solen äntligen uppenbarade sig några underbara timmar under helgen. Då var jag inte lika sprudlande. Under söndagens bakfyllerus skulle jag helst av allt vilja ligga hemma, äta mat och läsa en bok med regnet piskande mot rutan, men jag möttes av strålande solsken när jag vaknade. Hade jag bott vid Medelhavet hade jag förmodligen kunnat låta saken bero, men nu bor jag i Sverige och det är högst oklart när, eller ens om, man får se solen igen. Så jag fick snällt släpa mitt trötta arsle hela vägen till västra hamnen, där jag faktiskt avnjöt några underbara timmar med massa vatten, nya neo och ny bikini.

Idag kan jag inte sitta med benen i kors, för de är så brännande heta. Samma sak med mitt ansikte. Att luften står still på jobbet hjälper inte. När, när, när ska jag lära mig att sola med måtta?