Mismatch

Båda barnen sover, mannen är på bio, tvättmaskinen surrar och jag har äntligen en lugn stund över. Hur jag firar denna? I sängen, med paddan, redo att knoppa in vilken sekund som helst. Tvåbarnschocken har i princip sköljt över mig sedan igår. Och bara för att en dag fungerade relativt smärtfritt (tack Apple och iPad!), vad är det som säger att alla andra kommer att göra det? 

En av fördelarna med att vara mammaledig och sitta och trycka i en amningsstol större delen av dagen är att man har tid att läsa. När telefonen och internet inte längre bjuder på underhållning eller uppdateringar vänder jag mig till böckernas värld. Boken jag har läst allra senast är bokklubbsboken Herr Isakowitz skatt. Rolig, sorglig, underhållande, fängslande och lättläst i ett. Den handlar om när författaren ger sig ut på en resa med sin far och sin son för att finna gammelfarfars nedgrävda skatt. Skatten som han enligt utsago begravde där innan han deporterades till koncentrationsläger. Sammanvävt med deras resa får man även följa övriga släktingars berättelser om hur de undslapp förintelsen. Och om hur deras vänner och släktingar i sin tur inte gjorde det. 

Idag kom dagen som jag har fasat för så länge. Dagen då Erik börjar jobba igen. Och jag lämnas själv med två barn, varav ett ska passa dagistider och det andra har specifika, men osammanhängande, mattider. 

Detta nya lilla liv upptar nästan all min vakna - och sällsynta sovande - tid. Tillsammans med sin något mer krävande och bestämde storebror såklart. Men första tiden med Victor var annorlunda. Nu försöker jag njuta mer. Med Victor var jag mest nervös och orolig och längtade tills han blev större. Nu försöker jag ta vara på stunden, för jag vet hur snabbt det går sedan. Jag är dock fortfarande nervös och orolig, men den här gången för helt andra saker. Som hur det ska gå när Erik börjar jobba igen. Hur jag ska få ihop matningarna med dagislämningarna. Och hur Victor inte ska vara så hårdhänt med sin lillasyster. För att nämna ett par exempel. 

Så kom hon till slut. Den 10 april kl. 20.58 på kvällen mötte en liten prinsessa dagens ljus. Kvällen innan igångsättningsbedömningen fick jag värkar. De blev intensivare, men aldrig tätare så på fredagen fick jag lite förstärkande drinkar som skulle hjälpa till på traven. Vilket det gjorde. Två shots räckte och redan på kvällen var hon här. Så underbar och så självklar. 

Min frånvaro här beror INTE på att jag har fött barn. Inte alls faktiskt. Jag har däremot försökt sysselsätta mig med andra saker, såsom storstädning, barnmorskebesök, shoppingrundor och fikaträffar. Allt för att hålla mig sysselsatt. Vilket har fungerat ganska bra. Jag tänker inte ens på den närstående förlossningen utan försöker istället njuta av mina sista dagar av ren ledighet. Är det något mer som ska fixas? Plötsligt känner jag mig stressad. Kanske ska jag skippa igångsättningen och vila en vecka till. För komma igång av mig själv känns inte aktuellt den här graviditeten. Inte det minsta. 

Om jag inte hade varit höggravid hade jag kanske till och med kunnat njuta av påskhelgen och det vackra vädret som det bjuds på. Strålande sol och lä - i alla fall på altanen. Idag åt vi årets första utelunch på trädäcket, som stod klart i förra veckan. Är det något jag är glad att jag fick på plats innan det är dag för utdrivning är det vårt trädäck. 

Så har jag valsat in i vecka 42 utan minsta tecken på en hägrande förlossning. Jag börjar så sakteliga vänja mig vid tanken på en igångsättning nästa vecka, trots att det hade varit skönt att slippa. Men jag försöker se de positiva effekterna av en igångsättning. Barnvaktsproblemet blir mer lättlöst, oron över att det ska gå för fort (barn nummer två kallas ju bekant för kanonkulan) försvinner och all chans till alla möjliga mummiga bedövningar finns då kvar. MEN! Ska jag gå runt såhär i fem dagar till!? Då är det inte omöjligt att jag hamnar på dårhuset innan jag hamnar på förlossningen. Eller möjligtvis i fängelset, eftersom jag är sugen på att mörda varenda människa som irriterar mig. Vilket i princip är varenda människa jag träffar. Är de mindre restriktiva med hinnsvepningar där månne?

Första april inleddes med ett riktigt aprilväder. Varenda gång jag var på väg att sticka ut nosen i solen kom en regn- eller hagelstorm från ingenstans. Och så har det hållit på. Sol, vind, regn och hagel i en salig blandning. Jag hoppas dock att vädrets makter haft sitt lilla roliga för den här månaden, för nu vill jag ha vår. Åtminstone göra ett försök till att promenera ut barnet i någorlunda behagliga temperaturer. Men sommaren lär väl både ha kommit och gått innan det blir dags för mig att föda..