Mismatch

Mina shoppingfynd från veckans resa bestod av två skönhetsfavoriter från Arlanda. Ett Chanellack i - vad jag skulle kalla - höstens it-färg "Orage" och en återfuktande lotion från Clarins. Toppen för såväl torra händer som vintertorr kropp. Terminal 4 levererade alltså. För en gångs skull. 

Lyckligtvis flög tiden fram i Stockholm och jag är redan på planet på väg hem. Något tröttare, något slitnare. Jag vet inte varför, men jag känner mig alltid lite äckligare efter en sådan här hotellnatt. Kanske för att duschen inte känns lika ingående som hemma, kanske för att jag inte har tillgång till min sminkarsenal. Kanske för att jag inte sovit i min egna underbara säng. 

Det känns inte alls som att det var längesedan jag satt på exakt samma ställe och väntade på att få boarda, men det har redan gått nästan två månader. Platsen ifråga är Sturup med destination Arlanda, därefter Kista. Jag kan ju inte säga att jag hoppar jämfota av förtjusning över tanken att få spendera två dagar på Kistakontoret, men ikväll väntar en trevlig middag och förhoppningsvis en snabbvisit på Svenskt Tenn. I omvänd ordning. 

Som traditionen påbjuder ligger jag nu nyduschad i pyjamas i en renbäddad säng och försöker harva mig igenom den något sega bokklubbsboken. Det sistnämnda hör inte till min vanliga söndagskväll, men med knappa 300 sidor kvar till en bokklubb som infaller om en dryg vecka gäller det att blädderläsa, som det så fint kallas. 

Inte mindre än två fullspäckade helgkvällar har stått på agendan den här helgen, och efter att ha krupit till kojs efter midnatt två kvällar i rad känner jag hur åldern börjar ta ut sin rätt. Idag är jag helt slut! Jag skrotar runt i myskläder hemma med regnet droppandes utanför fönstret. Ska förhoppningsvis få något gjort så småningom, men det är rätt skönt med sådana här dagar också. 

Nyduschad, avsminkad och trött har jag nu krupit ned mellan lakanen i sängen. Efter en relativt tidig middag fick jag feeling och drog till gymmet. Ett litet tilltag som jag ångrade efter bara fem minuter. Bara att cykla till gymmet i motvind kändes som tre gympass i sig. Och trots att det var medvind på vägen hem var jag vid det laget så utmattad och medtagen att det kändes som - ja, ytterligare tre pass. 

I söndags avsatte jag lite egentid och åkte till stället vi alla älskar att hata; Ikea. Av alla ställen. Fördelen var att jag åkte dit ensam, utan man och barn. Nackdelen var att ingen annan gjorde det. Varje gång jag - med blandade känslor - lämnar kassan lovar jag mig själv och alla i min närhet att aldrig mer sätta min fot på bygget. Ett löfte jag bryter gång på gång, men inte med alltför jämna mellanrum.

Hur som haver. I söndags var det en låg bokhylla, ett gäng lampor och en vägghylla som stod på inköpslistan. Efter att ha svettats runt på varuhuset alldeles för länge lyckades jag efter många om och men betala och packa lille bilen full. Sedan gasade jag därifrån i full karriär, fullt övertygad om att det var sista gången jag köpte något på Ikea. En övertygelse jag fortfarande lever med.

Här kommer den obligatoriska efter-frisören-bilden. Jag har dock tappat stinget och bilden är tagen först fyra dagar efter besöket. Lite mörkare, lite kortare och lite mer otvättat än vad som är brukligt. 

Så sakteliga övergick helgen i vardag och min huvudvärk tynade bort. Inte en sekund för tidigt. Att hela fars helg blev lidande var ju synd, men jag har lovat Erik att vi ska göra ett nytt försök till firande den här helgen. Den som spar han har. 

Lördag, "fars helg" - och migrän. Gissa vad som ska bort ur den ekvationen. Jag har varit sängliggandes större delen av dagen - till allas förtret - och först nu har jag orkar samla krafter för att äta lite och sedan krypa till kojs igen. 

Så fick även jag ge mig in i vab-träsket. Efter att en febrig och hostig liten kille däckade i soffan i torsdags kväll beslöt jag mig för att det inte skulle bli någon förskola för Victor i fredags. När fredagen kom var det dock andra bullar med Victors hälsotillstånd. Pigg som få och sval som en sommarkväll busade han runt hela dagen. Inte ett spår av förkylningen fanns kvar, men vi fick stå vårt kast och stanna hemma från förskolan. Mysigt, ändå.