Mismatch

Nu är båda barnen inskolade och trivs - vad jag hoppas - toppen på förskolan. Den pedagogiska verksamheten är överlägsen den förra, eftersom den existerar, men Victor pratar fortfarande om sina gamla kompisar ibland.

Alice har fått måla och åka cykel och som minstingen där verkar hon få mycket uppmärksamhet. Lilla gullet. Hon känns fortfarande för liten och för mammig för att vara där, men det släpper förhoppningsvis snart. Eller; mammig får hon gärna vara hela livet.

.. to self: Ta inte första löprundan efter sommaren på fastande mage i gassande solsken klockan tolv dagen efter ett tungt benpass. Gör inte det! Jag kom knappt hem levandes. Jag kom knappt hem.

I lördags var det dags att gå på årets första - och sista? - kräftskiva. Jag är inte överdrivet förtjust i kräftor - det är lite för mycket jobb för för lite mat - öl eller snaps, men jag gillar ändå konceptet. Det blir ofta väldigt bra fester av kräftskivor. Så blev även lördagens och vi trillade inte innanför dörren hemma förrän klockan tre på morgonen. Alice tog sig en lur vid åttasnåret, men kvicknade sedan till och var med hela vägen in i kaklet. Bör det tilläggas att hon - liksom jag - var trött i söndags?

Nu har vi skolat in i en hel vecka och jag måste säga att det än så länge går riktigt bra. Inga ledsna miner eller krokodiltårar. Men sådant kan ju snabbt ändras. Och om sanningen ska fram var idag första dagen utan mitt sällskap där.

Men Victor är ju en van dagiskille och Alice en pigg liten tjej. Nu ska de bara vänja sig vid den nya miljön och fröknarna och sedan ska vi förhoppningsvis vara på banan. Lyckligtvis har de ju varandra, trots att det är med blandade känslor jag lämnar dem där. Det blir ju så otroligt långa dagar. Och min ekonomi tillåter inte deltid... Eller?

Det är inte bara barnen som ska få rutiner ifråga om förskolan, jag ska även försöka komma in i gamla träningsrutiner. Ikväll gjorde jag ett digert försök att kila till gymmet efter barnen hade somnat. Jag och massa tonåringar var där. Men dagens träning är avklarad, även om jag helst ser att det sker något tidigare på dygnet nästa gång. Att vara speedad till tjugo över tolv är inte alltid önskvärt.

Just när vi verkat komma över alla vattkoppor och feberstugor valde min man att äta en bättre lunch på Malmöfestivalen i fredags. En lunch som resulterade i matförgiftning och sängläge för honom hela helgen. Alla helgplaner fick därmed ställas in och nu håller jag tummar och tår för att det verkligen var matförgiftning och att övriga familjen inte smittas. Imorgon börjar ju barnen på en ny förskola och Victor som SKRIKER "Jag vill till daaagis!" var och varannan dag kan knappt bärga sig. Mamman ifråga kan heller knappt bärga sig. Det ska bli så skönt med lite rutiner igen. Alice, den lilla morsgrisen, kan nog tänka sig ett par månader till utan dagis. Tji, får hon.

Augusti hade sämsta tänkbara start. Bokslut, post-semester-tröttma och 39 graders feber. Förra veckan var minst sagt ett töcken, men denna är jag ledig igen och livet leker. Förvisso i sjuttongradig sommarkyla, men ändock. Inget jobbrelaterat att sätta tänderna i på åtminstone en vecka till.

Eftersom Erik skulle börja jobba efter en längre ledighet tänkte jag och barnen ge honom lite lugn och ro, och åkte därför till Ystad ett par dagar. Lugn och ro kanske inte var signumet för vår resa, men vi hade ändå ett par härliga dagar med lille kusinen. Resan kulminerades i blåsiga Simrishamn, där vi intog pizza på mysiga Apotekarens. Efter en lååång tågresa kom vi hem igen och ska nog bli här resten av semestern. Borta bra, men hemma bäst.