Första advent
Innan jag hann blinka var det första advent. Eller jag hann visst både blinka OCH adventspynta hela huset. Utan någon större hjälp från någon annan - på gott och ont. Mysigt blev det i alla fall när alla lampor slutligen var på plats, tillsammans med
Frösö kyrka och krubban. Ännu mysigare blev det i söndags när det doftade nybakade lussebullar och glögg i hela huset. Det blev - såklart - inget storslaget adventsfirande, men det blev bra ändå. Familjemys deluxe!
Så mycket julkänslor på en och samma bild. Notera A- och V-lussebullarna, tilläganade och tillverkade av de två äldsta barnen.
Ingen jul utan Frösö kyrka! Och en malplacerad jultomte med renar. Svårt att hålla fingrarna borta från denna kreation för många små familjemedlemmar.
Paus i smaskandet för en bild. Eller; vissa verkar fortfarande vara mitt uppe i det, vad det verkar.
Barnen - och jag - med munnarna fulla med lussebullar. Kanske blir denna bild INTE årets julkort. Som landet ligger för tillfället blir det nog inga julkort över huvud taget. Anledning ovan!
En god morgon
Mina planer på lunchspinning omkullkastades, då ett "viktigt" möte bokades in exakt den tiden. Istället för att vara besvärlig och flytta mötet tänkte jag om och flyttade spinningen. Jag vet att de nya restriktionerna säger att man inte ska
gå på gym, men när fem personer befinner sig på varsin välsanerad cykel i en spinningsal som rymmer 30 känns det faktiskt okej. Betydligt bättre än att dela vikter och stänger ute i gymmet. Där går min gräns.
Hur som haver. Jag ställde klockan på sex och hoppades på det bästa. Det var inte igår jag gick upp så tidigt. Mysigt ändå med ett helt mörkt och tyst hus i ett helt mörkt och tyst kvarter. Sedan trampade jag iväg till gymmet och rev av ett 45 minuter
svettigt pass. Och det kändes så skönt efteråt. Framför allt när jag kunde slänga mig i duschen med vetskapen om att det är fredag och dagens träning redan är avklarad.
Det man inte vill mötas efter en sådan bra start på dagen är ett frukostkonto som ekar tomt hemma. Vi kör - sist på bollen- Linas matkasse den här veckan, vilket har gjort att vi nästan inte har handlat någonting under veckan som gått. Inklusive
frukost, tydligen. Men skam den som ger sig. Jag slängde på mig myskläder och svängde förbi ett julpyntat Gateau, där det införskaffades färska frallor, croissant och lyxkaffe att avnjuta på hemmakontoret. En mycket god start på helgen!
Åter på kontoret
Jag är som synes inte jätteglad över att vara tillbaka på kontoret, men vad gör man inte när städerskan härjar hemma och datorn strular? Jo, man åker in. Jag tycker att hela hemmajobbsbiten känns betydligt bättre nu än vad jag tyckte i våras. Det är rätt skönt att slippa göra sig iordning och cykla hela vägen till Pågens kontor. Och interaktionen med maken funkar mycket bättre. Det är till och med rätt mysigt att äta frukost ihop i lugnan ro varje morgon, utan barn som stör och stökar. Något som annars ALDRIG händer. Klart jag då och då kan önska att han kunde hålla volymen nere under sina zoom-möten eller att vi hade lite mer, lite mindre öppen, planlösning, men det FUNKAR.
Idag är jag dock som sagt på plats på kontoret. Firar det med en selfie i en mysig, men lite krånglig tröja. Vad ska man göra med kragen liksom? Vill man blotta axlarna eller blir det för naket?
Dagen till ära har jag till och med piffat mig med örhängen. Helt förgäves, eftersom kontoret i övrigt är relativt tomt. Tur det när jag upptäckte att jag glömt dra upp gylfen efter toalettbesöket.
En annan bra sak med att vara på jobbet är detta. Saffransgifflar och kaffe, som jag varken är ansvarig för att göra eller diska upp efter.
November
Halva november har redan passerat - hurra! En mörk, trist och blåsig månad, som bara känns som en enda lång färdsträcka till advent och juleljusen. Men några höjdpunkter finns det allt! Störst nyhet först! Jag har blivit moster för tredje gången. En underbar
liten Amelie blev det.
Välkommen till släkten Amelie! Längtar tills minskade Coronarestriktioner så att jag får träffa dig! Men den som väntar på något gott...
Min träning flyter på BRA. Uteträning måndagar och onsdagar, lunchpass på fredagar och under helgen försöker jag klämma in någon typ av rörelse. I onsdags sprang jag till och med ett virtuellt lopp på lunchen, men det blev lite mycket för mina stackars
ben, som var helt stumma i torsdags. Lärdomen? Lagom är bäst!
Drygt tre månader efter min födelsedag damp presenten med; en rosa Apple-klocka. Äntligen kan jag ha koll på rörelse, träning, ståmål och puls. Mycket bra i hemmajobbstider så att jag kommer ihåg att gå och stå. Bästa presenten någonsin!
Så till det som upptog nästan varje vaken minut första veckan i november; USA-valet. Jag är varken amerikansk medborgare eller bosatt i landet, så man kan ju fråga sig varför det var så viktigt för mig. Och för resten av Sveriges befolkning. Men det var
väl bara förhoppningen om att få bort Donald Trump från Vita huset; att ha en president i världens stormakt som vill kämpa för klimatet, jämlikhet och minskad polarisering. Tvärtemot vad the Donald vill, så att säga. Och måhända har han
gjort något bra för den gemene amerikanen de senaste fyra åren (det är ju ändå hisnande nästan 70 miljoner som har röstat på honom), men för världen just nu tror jag att det behövs en förändring. Efter fyra dagar av nagelbitande
och ständigt uppdaterande av grafer, rösträkningsstatus och CNN live stod det slutligen klart; Biden/Harris vann. Enligt de flesta. Enligt Trump själv är valet ännu inte avgjort och det görs upp planer på stämningar och omräkningar. Min
tvååring är en bättre förlorare än denne trumpne 74-åring.
Fars dag
I söndags inföll andra söndagen i november, tillika fars dag. Det skiljer på tok för långt mellan mors och fars dag för att man ska minnas firandet av det föregående - eller bristen därpå. "Vi" valde i alla fall att slå på stort och gav pappan
sovmorgon, fin (läs dyr) present, lyxfrukost, god middag och - icke att förglömma - egenritade teckningar. Nu gäller det bara att komma ihåg detta till slutet av maj. Problemet då är att vi är så dränerade av vårens alla andra högtider
och födelsedagar att bara ordet fira avskräcker. Men i november händer ingenting annat i vår familj.
Far och alla barnen i olika konstellationer. Längst ner i ålders ordning; Victor, Alice och Otto. Otroligt hur de kan ha sina egna drag i så tidig ålder.
Och så fars dags höjdpunkt, enligt vissa. Creme brûlée-pajen, som jag kämpade med hela eftermiddagen. Värd varenda dyrbar minut.
