Mismatch

Nu börjar jag nå samma frustrationsnivå som jag gjorde efter att ha passerat beräknat datum förra graviditeten. Och inte en känning någonstans. Suck och stön. Som om detta inte vore nog har svensk sjukvård än en gång lyckats göra mig besviken. Eller det kanske inte har så mycket med sjukvården som med min barnmorska att göra. Precis som sist! Nästa gång ska jag banne mig byta barnmorskemottagning. Kanske redan till efterkontrollen. Men innan efterkontrollen kan ske måste jag ju förlösas och det är inget som verkar ske i det närmaste. Tyvärr..

Så var man inne i vecka 41. Suck och stön. Jag börjar bli trött på det här nu. Den otympliga kroppsformen, att inte kunna ha på sig några vettiga kläder och den ständiga känslan av andfåddhet, för att nämna några saker. Sedan vill jag ju naturligtvis träffa min lilla bebis också. 

Så har dagen jag har räknat ned till så länge äntligen kommit. Chanserna att jag föder idag är väl minst sagt minimala, men allt annat räknas som övertid. Och som jag - och alla barnmorskor - mycket riktigt har förutspått verkar det inte bättre än att även denna bebis blir en sen en. 

Mitt morgonhumör beror i mångt och mycket på hur lätt eller svår Victors dagislämning är. Efter ett par tuffa morgnar, när vi kommit rusande direkt till frukosten och jag gått därifrån - svettig, med Victors snyftningar ekandes i huvudet - har resten av morgonen känts jobbig och stressig. När han däremot valsar in - glad som en lärka - och lekandes vinkar ett glatt hejdå, går även jag därifrån med ett strålande humör i bagaget. 

Så var min sista arbetsdag i den här graviditeten över. Även denna gång avslutades den med en rejäl glassfika och även denna gång känns det något surrealistiskt. Skillnaden mot förra graviditeten är dock att jag den här gången vet EXAKT vad jag ska göra med min lediga tid och ser snarare fram emot än fasar för att gå över tiden. Saker ska inhandlas, hemmet ska fixas och jag ska vila. Men först - och kanske viktigast av allt; efter min sista arbetsdag kommer det att dröja lääänge innan jag drar på mig ett par jeans eller obekvämt tighta byxor igen. Jag kommer att leva i mina pyjamasbyxor oavsett ärendetyp för dagen. Ja, jag pratar alltså om de här;

Idag har jag varit - och är fortfarande - helt färdig. En halvtaskig nattsömn, en tidig väckning och ett begynnande halsont är de tre främsta orsakerna till detta. Imorgon jobbar jag dock min sista dag innan jag drar på obestämt lång ledighet. Gosse, vad det känns välbehövligt. Kvällen innan laddar jag med sömn. Ja, jag tänker kasta in handduken redan nu. Godnatt!

Det var varken igår eller förrgår jag gick till gymmet senast. Nej, vi snackar alltså VECKOR. Efter två bokslut, influensa och en ihållande hosta har det helt enkelt inte blivit av. Lägg på lite graviditetslättja och diverse matsug ovanpå det och ekvationen är löst. 

Mitt i arbetsdagen slog det mig att min rabattcheck på Kicks löpte ut idag SAMTIDIGT som min ögoncreme tog slut igår. Sammanträffande? Kanske inte. Jag kände för första gången på länge tacksamhet över att jobba mittemot Emporia och styrde snabbt stegen ditåt. En ögoncreme till 80% av priset. Nu ska jag få bukt med de begynnande rynkorna. Eller är Botox enda lösningen?

Idag var det inget snack om saken. Våren var här! Om det var för att stanna eller ej vågar jag inte uttala mig om, men härligt var det. Victor, som kräkts och matvägrat hela helgen, var stormförtjust över att spendera lite tid i solen. Inte för att den gjorde så mycket med hans aptit, men humöret piggade den upp. Annars är det många drama-queen-utspel här hemma nu. Krokodiltårar och tandagnisslan för minsta lilla. Som att han inte får leka med sin avdankade blöja. Eller att han får fel äppelklyfta. För att nämna ett par exempel. 

I fredags var det planeringsdag på förskolan och Victor var därmed ledig. Liksom jag. Victors mormor, som allt som oftast är ledig, kom ner och gjorde oss sällskap. Så skönt att dryga ut helgen med en extra dag! Om jag inte skulle sluta jobba om två veckor skulle jag nog gå ner i arbetstid. Nåväl. Allt har sin tid.