Halloween
Så var det dags för barnens - tillika världens längsta - högtid i år igen. Halloween! Just i år känns det som att det firats som aldrig förr och då har inte ens "riktiga" Halloween varit än. För den här familjen har vi dock satt p för i år. Halloween
är över.
Det började redan i torsdags med Halloweenfest och spökrunda för stora och små på förskolan. Hedda var måttligt road.
Otto var desto nöjdare. Inte varje dag man får gå klädd som en fullfjädrad spindelman, trots att masken fick ryka när han satte foten på förskolan.
Dagen efter var det syskonens tur. Victor, som är för cool för Halloween (Halleluja!) gömde sin dräkt under tröjan och satte bara på sig den i klassrummet på den uttalade festtimmen. Alice var mer förnöjd och häxklädd hela dagen.
Dagen efter var det dock dags igen. Både Halloweenfest hos en klasskompis och klassiskt trick-or-treat i våra före detta hoods stod på agendan för Alices del. Denna gång något modigare med både blod runt mun och färg i hår. Ett litet helvete att få bort
bådadera.
Så fort Otto hörde ordet "godis" haffade han en påse och hakade på att hämta hem Alice. Han knackade bara på hos ett par familjer, men lyckades samla ihop förvånansvärt mycket godis på den korta tiden.
Och världens minsta och gulligaste häxa kämpade på. Ramlade och rumlade, snubblade på sin mantel och hade sig.
Sedan var det dags att åka hem med en årsförbrukning av godis i pumpaväskan...
.. som såklart den lilla häxan gick loss på. Är det ens möjligt att bli arg på henne?
Och det var Halloween för i år. Själva Halloween är ju först imorgon, men då får det bli stängda dörrar, släckta lampor och hopp om att alla spöken och häxor söker sig vidare. Någon fördel ska man väl ändå åtnjuta av att bo i lägenhet?
Köpenhamn
Helgen som gick har i vanlig ordning varit intensiv - men mysig. Efter att ha bränt av ett lunchmöte för att diskutera Call me by your name med min jobbokklubb på torsdagen var fokus med min privata bokklubb att ta många steg i Tove Ditlevsens
Köpenhamn efter att ha läst hennes trilogi Barndom, Ungdom och Gift. Vi hoppade på tåget och styrde stegen mot Vesterbro, där vi traskade runt i ett höstmysigt Köpenhamn. Jag brukade hata staden när jag jobbade där,
men som turist ser man ju verkligen dess charm.
Taggade till tänderna på tåget som tar oss över bron. Det var INTE igår jag var över bron, kan jag ju säga. (I skrivande stund är det ju dock exakt det jag var, menmen..).
På Ditlevsens gata. Nothing more, nothing less. Men det var i de här kvarteren hon hängde som barn. Eventuellt något mysigare nu än för 100 år sedan.
Både skolor och platser är uppkallade efter Tove, som på det hela taget levde ett mycket tragiskt liv.
Efter promenaden var vi tvungna att pausa. Vin och snacks på en fransk vinbar. Sådant hygge! Sedan var det dags för fler steg och mer mat. Vi tog oss till Fredriksberg för lunch för att sedan knata vidare till...
... Ditlevsens grav. Där ligger hon begravd med mellanbarnet. Så fint och så sorgligt. Och böckerna? Definitivt läsvärda, trots att man kanske inte blir direkt UPPLYFT av dem. Men jag skulle varje dag i veckan läsa dem istället för Call me by your name.
Om jag måste välja.
