Mismatch

Hedda mumsar på..

.. och spexar lite.  

Sommarens stora projekt och huvudvärk - att flytta - är nu äntligen över. Igår tömde vi det sista under ösregnsliknande former och idag har vi skrivit på alla papper och lämnat över nycklarna till de nya ägarna. En vemodig, men otroligt skön, känsla. Skön i bemärkelsen att jag inte längre har ett stort måste hängande över mig i form av att tömma, städa, rensa. Allt är klart, vi har numera bara lägenheten. Tyvärr. 

 

 

Hejdå Duvbåtsgatan och tack för allt! Några av mina bästa stunder har varit i det här huset. Det har gråtits, skrattas, ätitis, njutits, bråkats, älskats, jobbats och LEVTS. Nu lämnar vi över till nya människor att få uppleva saker här.

 

Till allas stora förvåning blev det en riktigt varm och solig midsommar. Som svensk blir man nästan helt ställd av detta; vad gör man när det inte är ömsom regn, ömsom sol på midsommarafton? Tja, man gör det bästa av situationen helt enkelt och njuter så länge det varar.

 

 

Vi drog till traditionsenligt midsommarfirande, som varit inställt i två år på grund av pandemin. Det var sång, dans och majstång. Allting som innefattar en riktig midsommar.

 

 

Barnen var försiktigt positiva. Otto körde förskolekransen i papp.

 

Alla vet att det är vitt eller bl,ommigt som gäller på midsommar. Jag körde på det förstnämnda, vilket visade sig vara ett smart val med tanke på värmen.

 

Äntligen maj! Maj kommer oftast med vår och hopp om livet. Så även denna gång. På valborg invigdes grillen för säsongen när goda vänner kom över på korv, hamburgare, öl och vin. Det fanns något för alla smaker. Och nu är det vår! Om dagarna går studsmattan varm och jag har till och med tagit fram dynorna. Det börjar likna vår, banne mig!

Jag jobbar dock ännu ett bokslut och känner att stressen har mig i ett järngrepp nästan jämt. Fem födelsedagar på sex veckor, ett deltidsjobb där jag ständigt förväntas vara online, barnens aktiviteter, träning, matlagning, visningar och så vidare i all oändlighet. Men! Snart är jag ledig igen och ska njuta av vårvärme, flyttstädning och såklart; den här lilla tjejen som fyller 1 år (!!) imorgon! Galet!

Familjens solstråle och älskling. Ingen irriterar sig på henne (jämfört med hur mycket familjemedlemmarna kan irritera sig på varandra). Kommer hon alltid att komma undan med allt?

Så var påsken över. Tillika vår bröllopsdag, Eriks födelsedag och mitt allra sista bokslut för Pågen. Det börjar bli vår och vår långa födelsedagssäsong börjar lida mot sitt slut. Nåväl, hälften är klara i alla fall.

 

Eriks 41-årsdag innefattade lyxig frukost, vinlunch, tårta och sushi. Och en väldig massa blåsande för födelsedagsbarnets del. 

På långfredagen hade vi - förutom tråkigt - även påskäggsjakt i trädgården. Påskafton firades med barnens mormor och kusiner och jag tog inte en enda bild på hela dagen. Det var dock en mycket lyckad tillställning med massa mat, äggjakt och samkväm. Sedan cyklade vi hem till mer mat och lördagsgodis. Är det påsk så är det. 

Det finns nämligen få högtider jag uppskattar mer än påsken. Inga måsten, bara ledigt. Inget mörker och snöblask som till jul, utan vår och lite ljusare kvällar. Och så massa godis, såklart. What's not to like? 

Vi hann även med ett par utflykter under vår efterlängtade ledighet. Tirup och Smygehuk! Och så en mindre efterlängtad påskrunda i löpspåret. Är det nu jag är tillbaka?

Ledigheten var alltså - som vanligt - snabbt övergående. Det enda som räddar mig den här veckan är det faktum att det bara är fyra arbetsdagar. Och då jobbar jag ändå bara 40%. Hemifrån. Hur ska det egentligen gå när jag ska tillbaka på heltid? Och när blir det? Frågorna är många, svaren få. Förhoppningsvis trillar allt - förskola, skola, jobb, bostad - på plats inom kort. 

En utflykt är inte enkom lika med glada miner. Att inte få sitta i mitten i jättestolen i Skanör kan till exempel orsaka både gråt och tandagnisslan. 

Man kan också bli arg över "bordsplaceringen" på Tirups örtagård. För övrigt ett mycket trevligt - och gott - utflyktsmål. 

Efter ett besök i Everöd insåg vi - än en gång - att en sommarstuga vore på sin plats. Ett plånboksvänligt torp någonstans i skogen där barnen kan springa omkring och leka skärmfritt. Som min barndoms somrar (minus torpet i skogen). Drömmen!

Kan inte få nog av nordvästra Skåne! Vi nosade upp ett mysigt litet pensionat/café i Magnarp, där vi njöt av prisvärt kaffe och vacker utsikt mellan doppen. 

Lillan växer och följer snällt med på äventyr efter äventyr. Inget annat spädbarn har varit med oss runt så mycket. Med Victor såg vi väl noll anledning att åka till stranden, med Alice gjorde vi något besök och när Otto var nyfödd var det cirka 100 grader varmt hela sommaren och vi badade i princip bara hemma vid "vår" brygga. 

Det har såklart blivit en hel del av den varan i sommar OCKSÅ. Närheten till havet slår mycket! Värt att tänka på i stundande husletande. 

Sommarens höjdpunkt enligt barnen var dock besöket på Tosselilla. Jag var inte heller helt negativt inställd till det. Vädret var på topp, så det gick även att utnyttja det stora vattenlandet. 

Det här är bara en bråkdel av de vattenattraktioner som fanns. Själv åkte jag ringar i vattenrutschbana med Alice och trodde att jag skulle dö på kuppen. Adrenalinpåslaget varade nästan hela vägen hem. 

Lite lugn och ro i skuggan hann vi också med. Med skolstarten i sikte känns det ändå som om vi hunnit med mycket den här sommaren. Jag ville lägga till "med små medel", men glöm det. Inget är fan billigt i semestersverige. Framför allt inte när man - som undertecknad - uppskattar livets goda. 

På Mölle hade vi fått upp ångan trots att det kanske inte var årets varmaste dag. Det var härligt nere vid den ljumna barnpoolen, men på väg till hamnen och en efterlängtad lunch kom en kortvarig, men ovälkommen storm. Möllestruten fick alltså vila till nästa besök. Den som väntar på något gott…

Jag var lycklig när sommaren var här på riktigt och jag fick återse mitt kära Beddinge - förra årets flitigast besökta strand. Vår lilla oas till strandremsa. 

Här började vi bli rutinerade strandbesökare och har även fått upp ångan med UV-tältet. En fiffig och bara lite komplicerad pryl som är guld värd med en solkänslig bebis. 

Även barnen uppskattade den näst intill folktomma stranden och det långgrunda vattnet. 

Bad kräver dock inte vackert väder. Alice - familjens baddare - ser inget hinder med att kasta sig i plurret i oväder. Och inte heller hennes mamma, konstigt nog. 

Den bästa utflykten hittills fick vi i min barndoms Magnarp. Man kunde både plaska vid strandkanten, hoppa från bryggan och simma till en flotte. Och äta glass, såklart. Här fanns med andra ord något för alla smaker. Jag började omedelbart att googla sommarhus i Vejbystrandstrakten och insåg att jag behöver cirka 5 miljoner för att få något vettigt. Eller något över huvud taget. Sökningen - och hoppet - tillika semestern fortsätter. 

Hemma efter ett mycket uppfriskande dopp. 

Åskådaren som höll sig på behörigt avstånd från allt vad hav heter. 

Nationaldagen var solig och fin. Då Victor spenderade dagen på kalas på Leos lekland var vi andra ute och njöt av glass i solen. I Sverige. Hedrade landet på vårt eget lilla vis. 

Alice och Otto lekte Ottos absoluta favoritlek "kasta stenar i vattnet". Även om det ser ut som att de i all trankilitet blickar ut över vattnet är det naturligtvis bara en synvilla. Energin var - som vanligt - på topp. 

Eftersom lillasyster bara sov och sov passade vi på att ta en selfie. Utfallet blev väl sådär. 

Senare i veckan blev Otto - såklart - sjuk igen. Förkylning nummer 58 sedan pandemins start. Alice däremot tog studenten från förskolan. Klädd i vitt som sig så bör på studenten. Alla kompisarna fick inte memot. 

Innan studentfesten. När den vita klänningen fortfarande var vit. Alice har redan lärt sig devisen "ju fler fläckar desto roligare har man haft det". 

Den lille sjuklingen har blivit bortskämd med många glassar i värmen. Sjukdomen är egentligen inte värre än att han snorar och hostar lite, men tillräckligt för att hålla sig hemma från förskolan. I just det här fallet tänkte jag dela den inte alltför billiga glassen med honom och tog två skedar, men han tänkte annorlunda. 

Dagen efter Alices "student" var det dags för nästa högtid. Skolavslutningen! Inte alls som min barndoms skolavslutningar på vallarna i Nyköping, som verkligen var FESTLIGA, men om det beror på pandemin eller ej låter jag vara osagt. 

Att fånga killarna på en bra och seriös bild på var näst intill omöjligt, men skam den som ger sig. Inga föräldrar fick som synes delta på avslutningen..

Efter avslutningen firade vi med pizza på altanen. Mastio var överfullt med lång väntelista, så vi köpte hem maten istället. Om berget inte kan komma till Muhammed et cetera. Eriks hår och bebisen var lika iögonfallande. 

Och apropå bebisen. Hon växer och frodas. Utan ett namn i sikte. 

Söt som socker ändå. Vår lilla rödtott. 

Med sjuka barn, påsklov, fotbollscamp och en påskhelg i bagaget var det en ren fröjd att valsa in i en helt vanlig - om än kort - vecka igen. Alla barnen är iväg, vi jobbar på och livet känns som vanligt. Minus den otippade och ovälkomna kyl- och snöstorm som har kommit på besök. 

 

Innan kylans ankomst avnjöt vi dock en lång, men fin, påskledighet. Långfredagen firades med släktkalas för Alice och Otto, som fyller år lite för tätt inpå varandra. Att ha separata kalas för släkten finns inte på kartan. Någonsin. Nu blev det ett klassiskt barnkalas med presenter, varmkorv, tårta och lek. Årets tråkigaste dag utvecklades till lite av en fest. För barnen i alla fall. 

 

Alice visade upp sig från sin allra bästa sida; medan de små killkusinerna höll hov på motsatt högkant. Otto förmodligen sneglandes mot kakfatet. 

 

På påskafton sken solen och efter en otroligt uppskattad äggmålning och inte lika uppskattad påsklunch bestämde vi oss för att åka på en utflykt till sydligare breddgrader. 

 

Vi åkte till Skanör, där vi gick en lång och blåsig promenad i solen och åt glass på Da Nonna innan vi begav oss hemåt för påskäggsjakt i trädgården. 

 

Med kartan i högsta hugg och otroligt fokuserade barn var detta eventuellt den snabbaste påskäggsjakten i mannaminne. Dock har väl barnen aldrig varit så lyckliga som när de hittat varsin kanin sprängfylld med godis. Vad mer kan man behöva? Vad mer kan man begära?

Mars fortgår och vi har redan kommit halvvägs! Vädret är ömsom bra, ömsom dåligt. Jag pendlar mellan frustration över att ha glömt vantar hemma till att slänga av mig mössan på promenaden och få hopp om våren. Mars och skånsk vår i ett nötskal. 

 

Ett par ljusglimtar har dock flimrat förbi. Mitt nya glasögoninköp gick mycket snabbare än förväntat. Redan efter en vecka plingade det till om leverans och jag är faktiskt nöjd över resultatet. Mest nöjd är jag över de bågar jag tvekade kring länge, men sedan bestämde mig för var lite kul. Och dyra, men det var ju ingen fördel i sammanhanget.

 

 

Ett par klassiska Gucci-bågar kan aldrig slå fel. De är faktiskt inte fullt så mörka som de ser ut på bilden, utan mer sköldpaddsfärgade, vilket - enligt mig och butikssäljaren - ger ett mjukare intryck. 

 

Och så de "roliga" bågarna från Oscar Eide. Lyxvarianten. Glasögonens Rolls Royce. Ja, ni fattar. Och nej, så dyra var de faktiskt inte. Bara något dyrare än Gucciglajorna. Är ändå nöjd över att ha något annorlunda, något ljusare än alternativet.

 

 

En annan födel med att sitta hemma är att jag kan få till trevliga lunchpromenader vid havet, och inte vid ett industriområde i Sofielund, som hade varit alternativet. Dagar som dessa; när solen strålar från en klar himmel, man ser bron i horisonten och vattnet glittrar, är oslagbara. En dos energi mitt på dagen. 

 

Idag är sista dagen på såväl februari som på sportlovet. Inte för att det har blivit så mycket av varan sport för min del under veckan som gått, men jag lyckades med gott samvete ta ut en ledig dag i fredags. Och så har jag ju skjutsat Victor till diverse tennis- och basketträningar OCH jagat lite Pokemons tillsammans med vederbörande. Jag har dessutom lyckats dra på mig min första förkylning på över ett år. En ganska klen sådan, men ändock. I dessa tider ska man ju testa sig för Covid-19 vid minsta symtom och så gjorde även jag. Provsvaret visade dock negativt och efter att ha funderat över om jag kan ha gjort något fel vid den vidriga självprovtagningen insåg jag att det helt enkelt finns vanliga förkylningar också. 

 

 

Beviset! Det betyder att barnen kan gå till förskolan och att jag fortfarande är mottaglig för smitta. Förmodligen. 

 

Innan mitt halsont blev too much to handle njöt jag av att smyga upp en morgon utan att någon skulle iväg på träning eller till jobb och skola eller bara stressa iväg i största allmänhet. Så pass mycket att jag satte en deg och bjöd familjen på nybakat bröd när de vaknade någon timme senare. Det KAN ha varit en engångsföreteelse. Det KAN hända att jag förväntar mig något i retur för detta. 

 

Och vädret har svängt. Från att ha varit isande minusgrader, snö och is på sjöarna kom de första vårtecknena; små blommor i rabatterna, tvåsiffrigt på termometern och gympaskor på fötterna. Vi var så glada att vi till och med invigde grillen och åt lunch utomhus igår. 

 

Men säg den lycka som varar. Den arktiska kylan är redan på väg tillbaka och nästa vecka väntas minusgrader igen. Men jag har i alla fall fått en försmak på våren, solen och ledigheten. Om en månad är det dags för min favorithögtid påsken. DÅ måste det väl ändå vara vår på riktigt!?

 

Med februari kom vinterkylan. Den riktiga vintern. Inte en skånsk, slaskig historia utan flera minusgrader och snö. Kanske inte enbart positivt, men jag var ändå lite glad över kylan å klimatets vägnar tills jag insåg att detta är en del av den globala upopvärmningen.  Polar vortex split. Den kalla luften över Arktis delar på sig när temperaturerna höjs och sprider sig hit. Typ. Så isarna smälter fortfarande och min klimatångest är intakt.

 

Men. Det betyder inte att vi inte har passat på att åka pulka och "njutit" av kalla vinterpromenader. Det är betydligt svårare att ta sig framåt i misstänkt halka och snömodd, men jag är glad att jag slipper cykla dryga sju kilometer enkel resa till jobbet då. En mindre stressig lunchpromenad ger betydligt mer energi. För att inte tala om hur skönt det är att komma in i värmen efteråt. Varm choklad och mustiga grytor är plötsligt befogat liksom min favoritbakelse, vars högtider närmar sig med stormsteg - fastlagssöndagen och fettisdagen.

 

Om två veckor är det sportlov och visst vore det kul om snön låg kvar - och eventuellt har tilltagit - till dess, men sedan får det gärna bli vår. Jag drömmer om den första vårsolen, pastelliga färger på kläderna och lite färg på mina vinterbleka kinder. För ett år sedan drog vi till Kanarieöarna såhär års, vilket - med facit i hand - var det bästa vi kunde göra. Vintern blev så mycket kortare, energidepåerna så mycket större och vi hann precis komma hem innan pandemin slog till på riktigt. Frågan är bara när - och om - nästa resa blir av. Det lär, enligt nya, dystra prognoser, inte bli än på ett tag.

Till och med vattnet har frusit på - något jag aldrig tror att jag har sett här tidigare. Såklart inget för den skridskosugne, men det finns det mindre dammar till. 

De har legat på hyllan i ett par säsonger, men i år är jag extra glad för mina varma boots från Inuikki. Välinvesterade kronor såhär i efterhand. Lätta att hoppa i - och ur, varma och mysiga. Även den långa dunkappan värmer gott. Tillsammans med en tjock mössa är detta plaggen jag lever i för tillfället. 

Ibland går det för fort. Jag är glad att inga ben bröts, trots att det blev en och annan kullerbytta i backen. Under idel skratt och tjut, som sig så bör. Nu återstår det att se om vädret tillåtet att detta blir en återkommande helgsysselsättning. Alla andra aktiviteter är ju inställda tills vidare...

Barnen var uppklädda till tänderna och kände av feststämningen. Förutom Otto, som var livrädd för alla tidiga fyrverkerier..

Han var desto mer förtjust i nyårshatten. Är det fest så är det!

Tomtebloss hör såklart nyår till. De vuxnas efterrätt bestod av hallon, citrongrädde, turkisk peppar (jo, faktiskt!) och maränger. Barnen fick marängsviss, följt av godis. 

Vi skålade in det nya året i champagne redan innan middagen. Till tolvslaget kan man ta någon billigare sörja!

Endast de "vuxna" höll ut till tolvslaget. Smååringarna gick och knöt sig någon timme tidigare, men Victor var superpigg och imponerad av alla fyrverkerier. 

Mindre pigg var han kanske dagen efter när vi åkte till Bokskogen för att grilla och andas skogsluft. Barnen, som inte bara vänt på, utan rentav sprängt hela dygnet, slocknade som små ljus på vägen hem.. 

.. och höll sig sovandes. Sedan var nyår över och vi har ägnat en stor del av tiden till att försöka återgå till vanliga rutiner och återskapa en något sånär normal dygnsrytm igen. Eller; vem försöker jag lura? Jag tror att vi alla njuter av sovmorgnar och lata dagar trots att det ska bli obeskrivligt skönt när skolor och jobb drar igång igen. 

På jobbet, som jag inte vet när jag kommer att återse. I en kofta med dinosaurieknappar, som gör att barnen tycker jag är lite cool. Med betoning på lite. Och se vad som händer när min frisör är mammaledig - håret utom all kontroll. Bara en månad kvar till nästa besök!

Ett annat besök som hänger på en skör tråd är det på gymmet. Känns ju lite skakigt att springa dit och svettas just nu, men visst borde det gå om man spritar ordentligt och håller avstånd? Se så tomt det var i söndags till exempel! Pre nya rekommendationer. 

Det var Halloweenfest på förskolan. Alice rotade fram en häxutstyrsel och blev en klassisk zombievampyrhäxa, medan vi hittade en gammal skelettdräkt till Otto. Det känns alltid bra när kläder har använts av alla tre barnen. 

För att göra något kul på höstlovet åkte vi in till stan och gick på Pinchos tidigare idag. Pinchos kanske kostar mer än vad det smakar, men konceptet är ju tacksamt och barnvänligt. Sedan tog vi en tur på stan för att rasta barn. Här ovan i full fart med att spionera på pappa. Han märkte nästan ingenting. 

Därefter bar det av hemåt för att fira en annorlunda och coronasäkrad Halloween. Jag fäste klubbor i en pumpa, så att barnen slapp ringa på. För våra barn anordnades en skattjakt skala mindre för att hitta belöningen och det man egentligen är ute efter - godiset. 

Mer än halva oktober har passerat och hösten är här med besked. Det märks inte minst på de kyligare temperaturerna, men också på den torra fläck i ansiktet jag får varje år det börjar bli kallt ute. Jag har inventerat garderoben - ut med sandaler och svala sommarkläder och fram med tjocka tröjor och boots. En hel del åkte även till återvinningen. Så skönt!

 

Jag lyckades gräva fram den här gamla Dagmartröjan, som jag invigde i Stockholm för ganska exakt tre år sedan. Jag gillar den inte mindre nu. 

 

Och det är inte bara min garderob som har inventerats. Även för barnen ska vinterskor, vantar, mössor och överdragsbyxor uppdateras. Stackars lille Otto får ärva allt. Mycket rosa blir det, som han bär upp med bravur. 

 

Såhär gullig är han till exempel i storasysters gamla jacka. 

 

Det har inte enkom varit dåligt väder och svala temperaturer. Hösten har även visat mig varför den är min absoluta favoritårstid. 

 

Kanelbullens dag avnjöts utomhus. Tanken var från början att gå på fik, men då allt var slutsålt landade vi på en bänk i solen med bullar och saft från Ica istället. Min plånbok tackade och bugade. 

 

Igår drog vi till Slättarps utanför Trelleborg. Efter lunch och lek blev föräldrarna, som en del av det sistnämnda, satta i fängelse och fick inte lämna trästocken. Vi klagade inte, utan tog - som sig så bör - chansen till varje vila vi får. 

Snart är att följa med mamma till affären dagtid ett minne blott. HOPPAS jag. Min Gud, vad jag hoppas att han inte blir hemskickad. 

Nästan frisk firas med ett glas vin och massvis av sushi. Vad annars när jag äntligen inte längre var sugen på soppor och milkshake?

Samt ett besök till Vellingeblomman. Mommy needs a new pair of... planteringsjord och citrusnäring. Det lyser verkligen igenom på bilden hur roligt barnen tyckte att det var. 

Ett axplock av efter-badet-selfies från sommaren 2020. Åh, vilken sommar vi har haft ändå! Det trodde jag inte för några månader sedan; att det skulle bli såhär bra. Flertalet stranddagar, lata dagar i hemmet och massvis med utflykter. Nu är jag SÅ redo för höst och svalare temperaturer. Och vem vet; kanske blir jag en vinterbadare!?

Så kom det äntligen lite sol och värme. Vi var inte sena med att passa på; packa strandväskan och kasta oss ut till stranden. I bilen söderöver upptäckte vi vansinniga köer åt Vellingehållet och styrde kosan mot Beddingestrand istället. En underbar liten pärla, där vi nu har spenderat tre hela stranddagar, upptäcktes. Folktomt, sandrikt och långgrunt. Alla goda ting är tre.

Liksom dessa tre. Två badsugna, en desto mer avvaktande.

 

 

Sedan blev det liv i luckan. Att stå naken vid strandbrynet och kasta stenar i vattnet - är det ens möjligt att tröttna?

 

De äldre plaskade på innan det var dags för fika på stranden. Som vi saknat detta! Som vi älskar sommaren!

 

 

I den mysiga omgivningen i Beddinge. Taggade för en dag vid havet.

 

 

Och här är vi nybadade och glada. Och sandiga. Just nu vill jag aldrig mer se ett sandkorn till i hela mitt liv. 

 

Springer runt i de mysiga omgivningarna, men vill framför allt visa sommarens bästa - mest älskade - köp. Denna klänning från Arket. BH-befriad och underbar!