Corona, corona
Av mängden saker jag hyser rädsla för kan vi nu addera något till samlingen; covid-19, i folkmun känt som coronaviruset. Detta smittsamma supervirus, som jag till en början avfärdade som ett skämt. Någon som hade sitt ursprung från - och stannade i - Kina. Något som höll på att klinga av, eftersom kinesernas totalitära diktatur i princip gav dem utegångsförbud. Men icke! Nu har viruset fått en revival och tagit sig hela vägen till Europa. Och Sverige! Folk som varit i utsatta områden på mitt kontor sitter i hemmakarantän och är personanongrata på jobbet. Och vi som ska ut och resa på lördag. Äntligen fick vi tummarna ur och bokade en efterlängtad semesterresa till Kanarieöarna. Resan är i dagsläget vare sig särskilt efterlängtad eller välkommen. Jag hade helst satt mig själv i frivillig karantän tills hela virusstormen blåst över. OM den blåser över.
Dessvärre en helt annan typ av Corona. En som jag inte är lika rädd för.
Oscars 2020
I natt gick den 92:a Oscarsgalan av stapeln. Kulmen av galasäsongen kom tidigt i år. Jag har naturligtvis spenderat förmiddagen till att - med mitt lekmannaöga - inspektera röda mattan. Jag var till en början inte alltför imponerad. Det var mycket svart och många fransar. Nu är inte jag den som skulle tacka nej till en svart klänning, men kan man inte spexa till det mer än så på galornas gala? Men som så många andra gånger växer klänningarna på en och här nedan försöker jag sammanfatta det jag - än så länge - tyckte var bäst på mattan.
Den självklara vinnaren! Natalie Portman i Dior. Inte nog med att klänningen ser magnifik ut på henne och att hon bär upp vårens trendfrisyr med bravur (note to self: klipp dig INTE! Inte! Det kommer att se annorlunda ut på dig!), hon har dessutom namnen på alla kvinnliga regissörer - snuvade på årets Oscar - broderade på sin cape.
Vissa saker går aldrig ur tiden och Penelope Cruz är en av dem. Iklädd en omsydd Chanel från 1995 års kollektion strålade hon, vackrare än någonsin. Eller; lika vacker som vanligt.
En liten twist på allt det svarta stod Janelle Monae och 168 000 Swarovskikristaller för. Jag låter bilden - och klänningen - tala för sig själva.
Ännu fler Swarovski-kristaller, denna gången i sällskap med både pärlor, paljetter och rosa stenar kom före detta Oscarsvinnaren Brie Larson i. Undertecknad Hedi Slimane för Celine. NYA Celine.
Ibland vinner enkelhet i längden. Roliga - och snygga - Julia Louis-Dreyfus i en mörkblå Vera Wang. Easy as it can be!
Sen ska vi ju icke förglömma männen. Det gjorde ju inte Oscarsjuryn. Brad Pitt är som ett dyrt rödtjut - blir bara bättre och bättre med åren. En smoking värdig en vinnare av bäste manlige biroll.
Speaking of Once upon a time in Hollywood! Sist - och förmodlingen minst - kvalar urgulliga, tioåriga Julia Butters in på listan. Främst på grund av sitt världsvana sätt och förmåga att bära upp en custom Christian Siriano. Tydligen med en kalkonmacka i väskan, för att hon "inte gillar maten på galan".
#säkerstilchallenge
Med syftet att pigga upp trista februari och aktivera min - inte alls så diminutiva - garderob har jag hoppat på en garderobsutmaning. Varje dag innebär en ny hållpunkt. Först ut var vita skjortan i måndags. Lätt! Det har därefter följts av färgglatt, monokromt, "oldie, but goldie" och randigt. Nedan följer ett par exempel på ett morgontrött, februaritrött och allmänt trött ansikte iklätt vissa av dessa kreationer. Många plagg jag har dragit fram har jag inte använt på år. Många är flera år gamla, men används fortfarande flitigt (retroaktivt tack till alla blusar jag köpte under Deloittetiden!). En mismatch, kort och gott.
Randigt, monokromt svart (surprise, surprise) och färgglatt! Nästa vecka väntar nya utmaningar.
Kaffe, kaffe, kaffe
Vi kan vänta med att konstatera att mitt näst intill obefintliga bloggande det här året har fått en revival och istället fokusera på livets dryck; kaffe! Vad vore egentligen livet utan kaffe? Vad vore livet med kaffe, som är så äckligt att det i princip är odrickbart? Inte mycket, är svaret på båda frågorna, men den sistnämnda har jag verkligen tvingats ställas inför de senaste månaderna. Automatkaffe är vidrigt, men det finns olika grader i helvetet. Nu har jag tröttnat. Tar med mitt egna presskaffe och tillhörande kaffepress. Så enkelt, så smart. Att jag inte kommit på detta tidigare.
Det krävdes ett par bryggningar för att jag skulle hitta rätt mått, men nu är plötsligt kaffet drickbart igen. Vilket uppvaknande!
