Back to the office!
Efter närmare två veckors hattande och fnattande mellan vabbande, sjukdom och jobb hemifrån är jag nu tillbaka på kontoret. Med besked, är väl att ta i, men jag är här i alla fall. Sitter vid min stora skärm och försöker lösa små som stora problem. Samt kolla in klänningarna från nattens Oscarsgala. För tillfället är det framför allt fokus på det sistnämnda. Min favorit? Just nu lutar det åt Emma Stone, som lyckades bära upp en väldigt svår färg med bravur. Och Keira Knightely, som lyckades bära upp en gravidmage i galastass.
Mer frisörbesök
Jag är inte den enda i familjen Stam som avlade ett besök hos frisören i februari. Även Victor, vars lockar börjat trassla och vars lugg hängde ned i ögonen, fick en tid. Inte hos min frisör, men hos en etablerad barnfrisör. Första besöket var katastrofalt. Victor var förkyld och vägrade att bli klippt. Det slutade med att vi blev hemskickade med en ny tid helgen efter.
I lördags gjorde vi ett nytt försök och denna gång var jag bättre förberedd. Med Stadens hjältar på paddan och en banan som färdknäpp kändes det som att det borde gå vägen. Vilket det gjorde! Nu får det dröja minst tre månader tills luggen snuddar ögonen igen tack.
Före och efter klippning. Hur gulligt det än må vara med de långa lockarna känns nuvarande frisyr mer praktisk. Och en skönhet klär ju som bekant i allt.
På sjukfronten intet nytt
Victor är visserligen tillbaka på banan - tillika förskolan - som vanligt, men både jag och Erik har jobbat hemifrån mellan host- och snörvelattacker hela veckan. Först ikväll vågar jag börja se ljuset i tunneln och hopp om bättring. Aptiten och livslusten börjar så sakteliga komma tillbaka. Till helgen hoppas jag att hela familjen ska var friska, krya och pigga igen!
Vad som har hjälpt mig genom min förkylning? Att jag fixade en gratismånad som premiummedlem på TV4 Play och därför kunnat plöja avsnitt efter avsnitt av Poirot. Jag ska nog se ett nu bara för det. Sedan sätter vi punkt för både Poirot och den här sjukdomsperioden. Och firar att det dröjer ett år till nästa vabruari.
Först myste sjuklingarna i sängen, sedan myste jag med te, e-bok och halstabletter i ett varmt bad.
Fredagen den 13:e
Äntligen börjar denna olycksdrabbade dag dra mot sitt slut. Som grädde på moset har jag nu - inte helt otippat - blivit smittad av männen i hushållet. Oklart av vilken, förmodligen av båda. Så här ligger vi nu. Tre däckade sjuklingar en helt vanlig fredagskväll under årets tråkigaste månad. Jag hoppas att lite sömn gör susen och att vi alla är tillbaka i matchen redan imorgon. Då står nämligen både frisörbesök och playdate med vattkoppssmittade barn på agendan!
Den minst sjuke - tillika minst glade - av oss var den ende som fastnade på bild ikväll. Och tur var nog det!
Hos frisören
Innan alla sjukdomar slog till i hushållet spenderade jag en bättre fredagsförmiddag hos frisören. Orolig över det faktum att min ordinarie frisör är mammaledig ville jag inte ta till en alltför stor förändring riktigt än, trots att det vissa dagar skulle kännas så skönt att kapa hela barret. Detta gjorde jag dock inte. Toppade ett par slitna centimeter, lade i en djupare nyans av min naturliga (?) hårfärg och rättade till min vildvuxna lugg. Jag vill möta våren i riktig 70-talsanda och detta är en bit på väg!
Någorlunda nyklippt i en av få tröjor jag fortfarande får på mig.
Tröja: Acne Studios
Mage: vecka 34
I slutet av mars, eller vad jag tror blir början av april, är det förhoppningsvis dags för kärleksbarn nummer två att anlända. Om allt går vägen.
Sjukstuga
Bloggen är inte den enda som har legat nere för räkning på sistone. Även två tredjedelar av familjen Stam har blivit knockade av ett förkylningsvirus. Både man och barn är hemma och hostar och snorar och beklagar sig på sina egna små sätt. Den ene mer högljutt än den andre..
Själv ska jag alltså försöka städa, handla, laga mat, jobba och ta hand om sjuklingarna mellan varven. Något som kommer att leda mig själv rakt in i fördärvet också. Efter fyra nätters halvtaskig sömn, där någon har legat och hostat mig rakt i ansiktet större delen av natten, måste jag ha ett superimmunförsvar om inte jag också drabbas. Så när jag vaknade med halsont i morse var jag föga förvånad. Men detta hindrar mig inte! Någon i familjen måste kämpa på. Tills alla andra är tillräckligt friska för att ta hand om mig!
Drömmer om..
.. våren. Som sig så bör i ett snöslaskigt februari. Nu är vi mitt i ingenmansland. Varken nära den mysiga, upplysta julen, eller den knoppande våren. Bara snö, mörker, gråmulen himmel och slask. Och lite grus på det.
Sådana dagar blir man extra upprymd när ett mail med Filippa K:s vårnyheter dimper ned i mailkorgen. Exakt såhär vill jag se ut i vår. Så snart inspirationen - tillika kroppsomfånget - återfås.
