Mismatch

Har funderat lite över det här med Svenne Banan. Vem är Svenne Banan? Vad utgör den typiske Svenne Bananen? Känner jag någon Svenne Banan? Svaret är ett rungande ja. Varenda jävel som har ett jobb i Sverige känner minst fyra Svenne Bananer. Underförstått vid det här laget är att Svenne Banan inte är något positivt smeknamn. Det är ett skällsord. Och de finns överallt i alla former. Folk som vill ha saker på ett visst sätt, folk som är avundsjuka av naturen och folk som vänder kappan efter vinden. Eller rätt och slätt en soffliggande free-rider som vill att livet bara ska gå sin gilla gång utan att han eller hon själv behöver vara alltför involverad i det.

Jag har träffat Svenne Bananer i alla möjliga sammanhang. I jobbsammanhang är det ju oundvikligt. Där flockas de. Svenne Banan skriker högt av glädje så fort han har anställningstrygghet, omfamnar LAS och älskar att snacka skit om chefen. Den svenska modellen är ett stolt slagord var gång Svenne Banan vistas utomlands (vilket Svenne gör i Bayern, om han själv får välja).

Dejter har också visat sig vara Svenne Bananer ett par gånger för ofta. Den typen av Svenne Banan är den allra värsta, främst eftersom man blir så vansinnigt irriterad på sitt eget bristande omdöme. Det här är ju ändå en kille man själv har valt att dejta. Så fort du inser detta åker dock Svenne B åker i soptunnan innan han hinner säga "banan".

I min bekantskapskrets måste jag erkänna att Svenne Bananer är sällsynta, men inte utrotningshotade. Detta kan bero på att jag nu är 25 år och inte längre tvingas ihop med människor eller är vän med dem för sakens skull. De som trots allt lider av Svenne Banan-tendenser gör det nog på grund av arvet eller miljön (kan man inte skylla allt på det?). Det kan ju faktiskt vara rätt uppfriskande att hänga med Svenne Banan då och då, skratta åt hans eller hennes inputs och glädja sig åt att man själv är så fantastiskt osvennig. Hrm.

Vilken bra start det blev! Solen skiner, jag är inte måndagstrött (tacka fan för det efter otaliga timmars sömn i natt), mina kollegor är trevliga och arbetet artar sig. Veckan, bring it on!

Det stormar utanför mitt fönster och jag suckar uppgivet. Våren var inte här för att stanna. Såklart. Jag kollar på "In her shoes" (gick inte den på tv häromdagen också?) och längtar till Miami. Nej, jag ska inte till Miami, men de befinner sig där. Verkar härligt. Själv får jag har lite tålamod. Eller mycket.

Hur som helst. Gårdagen var trevlig! Fondue - vilken grej! Jag vill ha mer. Jag vill ha köttfondue, orientalisk fondue, ostfondue och chokladfondue. Mums! Minus den förmodade viktuppgången då, såklart. Och pargrejen gick finfint. Börjar jag bli vuxen, månne? Den tanken är lika svindlande som den är skrämmande. Kanske ska även jag ta ett break från jobbet och gå ut med hundar på heltid? Eller ge mitt danska grannland ännu en chans och bara bita ihop när de slutar artikulera? Vilket de förr eller senare alltid gör. Åh söndagsångest, vik hädan!

Jag skrattar så tårarna sprutar när jag lyssnar på Hassans "10 000 tyska bögar". Men skrattet fastnar i halsen när jag tänker på Marita Ulvskogs hets mot utländsk arbetskraft, som artar sig lite på samma sätt. Minus humorn. Maritas problem yttrar sig bland annat i form av sömnsvårigheter när hon tänker på alla de arbetare som väller över gränsen för att ta arbeten från "riktiga svenskar".

Jag orkar nästan inte ens bli arg över idiotin. Jag orkar inte ens kommentera den. Jag bara hoppas och hoppas att Marita kommer att ha väääldigt lite att säga till om i framtiden. Och skrattar lite mer åt Hassan.

Och så kom helgen. Underbart! Det bästa med att jobba är ju att det är sååå mycket skönare att vara ledig. Jag kan dock inte påstå att jag är helt missnöjd. Om jag måste jobba med något (vilket jag måste, eftersom jag råkade födas utan silversked i mun), så föredrar jag helt klart mitt jobb. Så det är så.

Fredagskvällen spenderades med lite mousserande i goda vänners lag, för att en förvirrad taxiresa senare anlända till Carib Kréol. Jag älskar det stället. Jag vet inte riktigt vad det är, men atmosfären, människomixen och framför allt den goda maten och de exotiska drinkarna tilltalar mig oväntat mycket. Och vi åt. Och vi drack. Dock inte tills vi stupade, för folk börjar bli gamla och min ekonomi börjar sina. Plus att något mer lockande väntade runt hörnet (och med hörnet menar jag en 45 minuter lång bussresa på Skånes landsbygd...)

Hur som helst var det en perfekt avslutning på en relativt tröttsam arbetsvecka. Ikväll fortsätter vi att låtsas som om lågkonjan bara är hittepå och ska käka fondue på Elyssé. Jag har aldrig ätit fondue och vet inte riktigt vad fondue är eller hur det intas. Men det ska bli väldigt spännande. Förutom att det ska intas under mindre spännande och mer spända omständigheter. Parmiddag. Bara ordet ger mig gåshud. Jag har kämpat emot parmiddagar ungefär lika länge som jag kommer kämpa emot jordens gravitationskraft vid 45 års ålder (läs botox). Anledningen är ju inte helt orimlig. Folk som benämner sig själva i pluaralis (vi gillar, vi  tycker) och någon slags inbördes tävlan om vem som har det bästa förhållandet, gör flest saker ihop och är mest kära. Ni fattar. Men även jag har tvingats kasta in handduken och insett att andra par kan vara precis som vanliga dödliga. Det vill säga fruktansvärt tråkiga, men ändå helt okej middagssällskap. Det ska faktiskt bli riktigt trevligt. Men att kalla mig själv för jag och ensam stå för mina åsikter tänker jag göra tills jag dör.

Så börjar veckans första och värsta dag lida mot sitt slut. Idag har varit en pärs. Låt mig berätta varför. Efter ett par dagars ledighet med sovmorgnar, fixande, trixande och kvalitetstid var det åter dags att ta tåget till grannlandet och jobba. Som grädde på lyxmoset spenderades hela gårdagen i horisontalläge i sängen utan minsta antydan till förbättring..

Anledning till gårdagens trauma: jag var ute i Köpenhamn i lördags. Det var ett väldigt drag bestående av fördrink, middag, bar och nattklubb. Med facit i hand hade nattklubbsbesöket mer än gärna kunnat utebli utan att undertecknad skulle ha känt sig det minsta besviken. Snarare tvärtom. Men vem är rationell tre jägermeistershots och x glas billigt rosévin senare? Natten (som vid det här laget gott och väl övergått till morgon) avslutades sedermera med en tågresa över sundet och det obligatoriska matstoppet på Max. Puh. Någon gång under kvällen brast såväl mitt ölsinne som mina klackar och min vänsterfot är nu både blå och svullen. Så ni förstår. Att jag har arbetat idag har inte känts helt kosher. När lär man sig?

Men istället för att gräma mig över detta försöker jag tänka på allt jag har att se fram emot under våren. Om dryga tre veckor åker jag och E till Milano för att möta våren, shoppa och sippra vin på uteserveringar. Jag lyssnar på Laura Pausini och drömmer mig bort. Den här spelar jag som en celebration för vår "konstiga kärlek";



Nu stundar CSI New York och fläskpannkaka. Och mer ångest över att min ledighet är över. Herrejösses, man blir ju aldrig nöjd...

Jag bor i Malmö. Idag spelas Davis Cup-finalen mot Israel här. Min kompis pappa har deklarerat att "det kommer att regna Molotovcocktails över hela Malmö i helgen". Vad i helvete. Jag blir irriterad, förbannad och lite rädd på samma gång. Låt dem spela! Varför ska de drabbas för att folk som råkar dela etnicitet med dem begår felaktigheter?

100 galna demonstranter är redan frihetsberövade. Jag vågar inte riskera något. Idag flyr jag fältet. 1000 poliser till trots, kvällen kommer spenderas i Lund. Med en helt annan typ av cocktail!

 

Hmm, vilken cocktail ska jag välja?

Lördag equals sova ut. Men icke. Jag blev väckt av en telefonförsäljare. De brukar ha en tendens att ringa kvällstid, men jag gissar att linjen måste gå varm dygnet runt nu i finanskristider som dessa. Missförstå mig rätt. Jag har full respekt för nästan alla yrken, men vid telefonförsäljare går gränsen. För det första tilltalar dem en alltid med förnamn. Som om vi vore gamla whiskeykompisar från den gamla goda tiden. Som om de vore min vän. Men det är de inte. Dessa människor jobbar uteslutande för provision och skiter fullständigt i om jag heter Caroline, Anna eller Marika, om jag gillar lindy hop, kajakpaddling eller är mörkrädd. Ändock denna familjära ton.

För det andra är NIX ingenting dessa människor respekterar över huvud taget. De finner hela tiden olika sätt att kringgå regelverket kring NIX. "Men det här är inte telefonförsäljning i den bemärkelsen, det här är snarare...." Whatever. Väck mig inte. Varför, åh varför kom jag inte att tänka på Jerry Seinfeld i min sömndruckenhet. Nästa gång, jag lovar.

Okej! Inga fler ursäkter. Nu ska det börjas. Jag har alltid sagt att jag ska börja blogga så snart jag börjat jobba mindre. Och nu sitter jag här, arbetsbefriad (läs komptidspremierad) i åtminstone en vecka framöver. Och det här var ju inte så svårt att dra igång. Vi får se hur länge det håller i sig..

Hur som helst. Välkomna! Nu kör vi.