Mismatch

Och så kom helgen. Underbart! Det bästa med att jobba är ju att det är sååå mycket skönare att vara ledig. Jag kan dock inte påstå att jag är helt missnöjd. Om jag måste jobba med något (vilket jag måste, eftersom jag råkade födas utan silversked i mun), så föredrar jag helt klart mitt jobb. Så det är så.

Fredagskvällen spenderades med lite mousserande i goda vänners lag, för att en förvirrad taxiresa senare anlända till Carib Kréol. Jag älskar det stället. Jag vet inte riktigt vad det är, men atmosfären, människomixen och framför allt den goda maten och de exotiska drinkarna tilltalar mig oväntat mycket. Och vi åt. Och vi drack. Dock inte tills vi stupade, för folk börjar bli gamla och min ekonomi börjar sina. Plus att något mer lockande väntade runt hörnet (och med hörnet menar jag en 45 minuter lång bussresa på Skånes landsbygd...)

Hur som helst var det en perfekt avslutning på en relativt tröttsam arbetsvecka. Ikväll fortsätter vi att låtsas som om lågkonjan bara är hittepå och ska käka fondue på Elyssé. Jag har aldrig ätit fondue och vet inte riktigt vad fondue är eller hur det intas. Men det ska bli väldigt spännande. Förutom att det ska intas under mindre spännande och mer spända omständigheter. Parmiddag. Bara ordet ger mig gåshud. Jag har kämpat emot parmiddagar ungefär lika länge som jag kommer kämpa emot jordens gravitationskraft vid 45 års ålder (läs botox). Anledningen är ju inte helt orimlig. Folk som benämner sig själva i pluaralis (vi gillar, vi  tycker) och någon slags inbördes tävlan om vem som har det bästa förhållandet, gör flest saker ihop och är mest kära. Ni fattar. Men även jag har tvingats kasta in handduken och insett att andra par kan vara precis som vanliga dödliga. Det vill säga fruktansvärt tråkiga, men ändå helt okej middagssällskap. Det ska faktiskt bli riktigt trevligt. Men att kalla mig själv för jag och ensam stå för mina åsikter tänker jag göra tills jag dör.