.. den ljuva september. Tänk att vi redan kommit till den sista november.Jag kan inte påstå att Anders vare sig slaskar eller braskar, så julen blir nog.. precis som idag. Ett par plusgrader och torrt väglag. I år hoppas jag till och med på det, eftersom vi ska ut på vägarna, men lite vitt på marken hade ju inte skadat för att öka på julkänslorna.
Imorgon börjar årets mysigaste månad, som följs av de tre värsta månaderna. Nåväl, tills dess ska jag försöka njuta av adventstid, juleljusen och - min personliga favorit; julmusiken. Just nu spelas Michael Bublés julalbum på repeat hemma hos oss, till alla andra familjemedlemmars stora förfäran.
.. gick jag på min nya tisdagstradition - lunchspinning. Eftersvettig och dan förevigade jag därefter dagens outfit bestående av lite gammalt skrafs från garderoben. Tröja och skärp från Filippa K. Varmt, om inte annat.
Måndag! Igen! Och vad innebär måndagar om inte trötthet, stående eftermiddagsmöten, försök till hälsosam middagsmat, inhandling av denna och - dagens höjdpunkt - nytt avsnitt av Westworld. Det släpps även ett nytt avsnitt av Divorce, men eftersom detta inte ingår i vår måndagstradition och istället är något jag får titta på på egen hand brukar jag klämma det på tisdagar istället. Hittills har jag inte lyckats åstadkomma någonting idag, men kanske efter lunch. Under mina möten. Eller efter. Eller imorgon.
Teddy och Dolores i Westworlds robotvärld. Upplösningen - eller säsongsavslutningen - är NÄRA.
Så hur gick det då i Hälsokampen till slut? Jo, jag slutade på en nioendeplats på hela företaget. Alla i topp tio registrerades i mailet som skickade ut och det faktum att jag efter förra omgången hamnade på plats elva har gett mig lite extra eld i baken. Så pass mycket eld att jag nu, sedan tävlingen slutade i torsdags, knappt har rört en fena. Imorgon är det nya tag igen. Eventuellt.
Ett annat plus är att jag slipper ta fler ansträngda selfies framför spegeln. Här är tävlingens sista.
Eftersom kräksjukan, blandat med feberattacker och MASSVIS av sömn, inträffade precis efter min klippning, var det ingen vidare frisyr jag satt inne med när jag väl kvicknade till liv igen. Men en bild hann jag knäppa av innan det var dags att tvätta håret och återgå till mitt sedvanliga rufs. Lite kortare, lite mörkare och - vilket inte framgår av bilden - en något mer uppklippt lugg. Som vanligt har ingen sett någon skillnad.
Det känns verkligen inte okej att använda taggen "skönhet" på detta inlägg med tanke på hur jag ser ut på bilden, men givet mitt tillstånd när bilden togs tänjer jag på gränserna.
Efter en stressig förmiddag, ett hårt spinningpass och ett efterlängtat frisörbesök kollapsade jag. När jag sent omsider kom hem i tisdags kväll kände jag mig märkligt illamående och trött. Istället för att avta, eskalerade illamåendet, för att slutligen kulminera i ett toalettsstolskramande hela natten. Igår var jag matt och trött, men ägnade hela dagen åt att vila och hämta nya krafter. Idag är jag åter på jobbet och förbannar Hälsokampen - som jag nästan ledde - och dess sista dag. Inte orkar jag ju gå till gymmet nu. Eller kanske kan jag bara dit och titta - och eventuellt lyfta - på någon hantel. Gå ett par meter på löpbandet och göra ett par situps? Från och med imorgon slipper jag registrera vartenda litet steg jag tar och det ska bli så skönt! Ska nog firas med en helt träningsfri helg!
Jag hade höga förväntningar på årets säsong av Så mycket bättre. Jill Johnsson, Lisa Ekdahl, Weeping Willows. Jag älskade Jills veranda och de två sistnämnda lyssnade jag otroligt mycket på för ett par - eller ett tiotal - år sedan. Så döm om min förvåning när artisterna själva inte plockar, vad jag anser vara, russinen ur kakan, utan gör platta covers av låtar man (jag) knappt minns. Try it once again med Weeping Willows klarade mig ur många depressiva bakisdagar under min studietid och Give me that slow knowing smile är ett otroligt underskattat Lisa Ekdahl-album. Men bäst är nog ändå Ljug för mig älskling. Så fin. Visa, jazz och vemod i ett.
Så har ännu en helg - och vecka - kommit till ända. Veckorna formligen flyger fram (till skillnad från när jag var gravid och de gick i myrtakt) och jag känner att jag inte hinner med allt jag har planerat. Varken jobbmässigt eller privat. Jag får helt enkelt försöka mig på lite struktur nästa vecka. Mer struktur. Jag är ju trots allt en åttondels tysk.
Hur som helst. Helgen inleddes med date night i fredags kväll. På fredagar brukar jag och Erik försöka äta efter att barnen har somnat. För att kunna lyxa till det lite, njuta av maten och prata. Så och i fredags. Efter boeuf bourgingnion, äppelpaj och ett eller två glas rött ställde vi dock in den planerade filmkvällen och jag gick och knöt mig istället. Skönt! Igår åkte vi till Ängelholm på eftermiddagen för att hämta böcker, fika och äta middag. Och träffa mormor såklart.
Och så kom söndagen. Min före detta hatdag, men numera veckans bästa dag. Eller åtminstone den näst bästa. Och vi har gjort absolut ingenting. Jag älskar när man bara kan ta dagen som den kommer utan några måsten eller tvång. Laga mat, gå och träna och bara umgås (läs: städa och tvätta en faslig massa maskiner. Med efterföljande tumlande, sorterande och vikande).
Imorgon är det måndag. Peppen!!!
Pottbarn, skotokiga barn och så lite gymmande på det. En lugn helg, med andra ord.
I månader har jag haft den 8:e november 2016 inpräntat i mig. Sällan eller aldrig har världen varit så insatt i ett amerikanskt presidentval. I morse slog resultatet ned som en bomb. Jag - som så många andra - trodde att Hillary Clinton gick mot en jordskredsseger, men när jag vaknade och skrollade igenom pushnotiserna till TV4-nyheterna kom verkligheten ikapp. Donald Trump blir med största sannolikhet USA:s nästa president. Någon timme senare var saken avgjord och han har hållit sitt tacktal.
Hur kunde detta hända? Att Hillary är kvinna är nog en del av förklaringen. Visste ni att 20% av röstberättigade amerikaner säger sig aldrig kunna tänka sig att rösta på en kvinna? Amerikaners okunskap och rädsla är en annan gissning och slutligen; strävan efter förändring. De vill ha något annat, något nytt. Och varsågoda - här kommer det!
Är det dags att börja bunkra upp ett förråd av burkmat och pulveriserad mjölk nu?
Trots att Halloween egentligen inföll redan i måndags gick inte förskolans Halloweenfest av stapeln förrän idag. Och glad för det var jag, eftersom det gav mig tid att fixa med barnens kostymer. Jag släppte snabbt det lite mer avancerade - och dyra - temat och satsade på lite enklare utklädnader. Som ändå blev ganska bra. Alice blev en liten häxa med spindelnätsstrumpbyxor och minihatt och Victor fick på sig en heltäckande skelettdräkt. Gulligt värre när jag lämnade dem på förskolan och möttes av ett tiotal utklädda små barn. Sötchock!
"Jag ska skrämma alla på dagis" var Victors devis. Häxan hade en mer nedtonad inställning till Halloween.
Igår begav jag mig på en vidrig och lätt onödig resa till Stockholm. Snön vräkte ner blandat med isdroppsregn och min ullkappa var definitivt inte tillräckligt värmande för dessa hemska väderförhållanden. Det blev till att kasta mig i en taxi raka vägen till kontoret, som var... tomt. Influensan och vädret var ursäkter som gjorde att de personer jag egentligen åkt dit för att träffa höll sig på sina respektive hemmakontor istället. Mina möten avklarades per telefon och jag var riktigt glad att jag hade bokat det senaste planet - som dessutom var försenat - hem. Nu ska det dröja länge innan jag ger mig ut på en liknande utflykt. Alltför mycket tid och energi gick åt helt i onödan. I Malmö välkomnades jag av plusgrader och två skjutningar. Alltid är det något.
En riktigt omysig - och kall - promenad i Kista nattetid. Eller kvällstid. Men det kändes som nattetid.
En sämre middag. Vansinnigt dyr sushi, som inte hör till den bästa jag har ätit.
