Mismatch

Idag är sista dagen på såväl februari som på sportlovet. Inte för att det har blivit så mycket av varan sport för min del under veckan som gått, men jag lyckades med gott samvete ta ut en ledig dag i fredags. Och så har jag ju skjutsat Victor till diverse tennis- och basketträningar OCH jagat lite Pokemons tillsammans med vederbörande. Jag har dessutom lyckats dra på mig min första förkylning på över ett år. En ganska klen sådan, men ändock. I dessa tider ska man ju testa sig för Covid-19 vid minsta symtom och så gjorde även jag. Provsvaret visade dock negativt och efter att ha funderat över om jag kan ha gjort något fel vid den vidriga självprovtagningen insåg jag att det helt enkelt finns vanliga förkylningar också. 

 

 

Beviset! Det betyder att barnen kan gå till förskolan och att jag fortfarande är mottaglig för smitta. Förmodligen. 

 

Innan mitt halsont blev too much to handle njöt jag av att smyga upp en morgon utan att någon skulle iväg på träning eller till jobb och skola eller bara stressa iväg i största allmänhet. Så pass mycket att jag satte en deg och bjöd familjen på nybakat bröd när de vaknade någon timme senare. Det KAN ha varit en engångsföreteelse. Det KAN hända att jag förväntar mig något i retur för detta. 

 

Och vädret har svängt. Från att ha varit isande minusgrader, snö och is på sjöarna kom de första vårtecknena; små blommor i rabatterna, tvåsiffrigt på termometern och gympaskor på fötterna. Vi var så glada att vi till och med invigde grillen och åt lunch utomhus igår. 

 

Men säg den lycka som varar. Den arktiska kylan är redan på väg tillbaka och nästa vecka väntas minusgrader igen. Men jag har i alla fall fått en försmak på våren, solen och ledigheten. Om en månad är det dags för min favorithögtid påsken. DÅ måste det väl ändå vara vår på riktigt!?

 

I tisdags var det äntligen dags för årets höjdpunkt. I alla fall gällande bakverk. Som inte bara jag, utan även alla konditorier och caféer har laddat för sedan nyårsdagen. Jag pratar naturligtvis om fettisdagen. Men som alla varannan-tisdagar inledde jag förmiddagen med frukost på Espresso House för att sedan kila upp till gymmet - en tid då det faktiskt nästan är helt folktomt. Man måste ju göra sig förtjänt av sin(a) semla!

 

Stång modell tyngre (?) skulle lyftas och pressas med. Och fotograferas, tydligen.

Med februari kom vinterkylan. Den riktiga vintern. Inte en skånsk, slaskig historia utan flera minusgrader och snö. Kanske inte enbart positivt, men jag var ändå lite glad över kylan å klimatets vägnar tills jag insåg att detta är en del av den globala upopvärmningen.  Polar vortex split. Den kalla luften över Arktis delar på sig när temperaturerna höjs och sprider sig hit. Typ. Så isarna smälter fortfarande och min klimatångest är intakt.

 

Men. Det betyder inte att vi inte har passat på att åka pulka och "njutit" av kalla vinterpromenader. Det är betydligt svårare att ta sig framåt i misstänkt halka och snömodd, men jag är glad att jag slipper cykla dryga sju kilometer enkel resa till jobbet då. En mindre stressig lunchpromenad ger betydligt mer energi. För att inte tala om hur skönt det är att komma in i värmen efteråt. Varm choklad och mustiga grytor är plötsligt befogat liksom min favoritbakelse, vars högtider närmar sig med stormsteg - fastlagssöndagen och fettisdagen.

 

Om två veckor är det sportlov och visst vore det kul om snön låg kvar - och eventuellt har tilltagit - till dess, men sedan får det gärna bli vår. Jag drömmer om den första vårsolen, pastelliga färger på kläderna och lite färg på mina vinterbleka kinder. För ett år sedan drog vi till Kanarieöarna såhär års, vilket - med facit i hand - var det bästa vi kunde göra. Vintern blev så mycket kortare, energidepåerna så mycket större och vi hann precis komma hem innan pandemin slog till på riktigt. Frågan är bara när - och om - nästa resa blir av. Det lär, enligt nya, dystra prognoser, inte bli än på ett tag.

Till och med vattnet har frusit på - något jag aldrig tror att jag har sett här tidigare. Såklart inget för den skridskosugne, men det finns det mindre dammar till. 

De har legat på hyllan i ett par säsonger, men i år är jag extra glad för mina varma boots från Inuikki. Välinvesterade kronor såhär i efterhand. Lätta att hoppa i - och ur, varma och mysiga. Även den långa dunkappan värmer gott. Tillsammans med en tjock mössa är detta plaggen jag lever i för tillfället.