Mismatch

Idag är sista dagen på såväl februari som på sportlovet. Inte för att det har blivit så mycket av varan sport för min del under veckan som gått, men jag lyckades med gott samvete ta ut en ledig dag i fredags. Och så har jag ju skjutsat Victor till diverse tennis- och basketträningar OCH jagat lite Pokemons tillsammans med vederbörande. Jag har dessutom lyckats dra på mig min första förkylning på över ett år. En ganska klen sådan, men ändock. I dessa tider ska man ju testa sig för Covid-19 vid minsta symtom och så gjorde även jag. Provsvaret visade dock negativt och efter att ha funderat över om jag kan ha gjort något fel vid den vidriga självprovtagningen insåg jag att det helt enkelt finns vanliga förkylningar också. 

 

 

Beviset! Det betyder att barnen kan gå till förskolan och att jag fortfarande är mottaglig för smitta. Förmodligen. 

 

Innan mitt halsont blev too much to handle njöt jag av att smyga upp en morgon utan att någon skulle iväg på träning eller till jobb och skola eller bara stressa iväg i största allmänhet. Så pass mycket att jag satte en deg och bjöd familjen på nybakat bröd när de vaknade någon timme senare. Det KAN ha varit en engångsföreteelse. Det KAN hända att jag förväntar mig något i retur för detta. 

 

Och vädret har svängt. Från att ha varit isande minusgrader, snö och is på sjöarna kom de första vårtecknena; små blommor i rabatterna, tvåsiffrigt på termometern och gympaskor på fötterna. Vi var så glada att vi till och med invigde grillen och åt lunch utomhus igår. 

 

Men säg den lycka som varar. Den arktiska kylan är redan på väg tillbaka och nästa vecka väntas minusgrader igen. Men jag har i alla fall fått en försmak på våren, solen och ledigheten. Om en månad är det dags för min favorithögtid påsken. DÅ måste det väl ändå vara vår på riktigt!?