Mismatch

Jag trodde ju att Victor hade börjat trotsa redan i julas, men det var ingenting mot vad vi nu upplever dagligen. Minsta lilla motgång, varenda nej, varenda gång han inte får EXAKT som han vill bemöts vi med ljudliga vrål, gärna i kombination med krokodiltårar, slag och sparkar. På marken. Utbrotten i sig kan vara i upp till tio minuter och det är en väldigt upprörd liten kille som skakande i efterdyningarna av skrik och gråt delar ut ett välmåttat slag mot den han anser varit skyldig. Skulle en vuxen bete sig på detta sätt skulle hen sitta i fängelse, alternativt på hispan, för längesedan. Nu rör det sig om en tvååring, så då får vi dras med honom hemma istället. Jag hoppas innerligt att denna fas går över snarast. Eller åtminstone ändrar karaktär till det lite mildare slaget. 

Nu knyter vi oss efter Victors sista förskoledag innan sommaren. Dagen firades med finbesök av kusinen från Ystad och ett härligt skrikkalas efter middagen. Nu knoppar dock båda barnen så fint att det är svårt att tro att de kan föra så mycket liv i vaket tillstånd. 

Som väntat vräkte regnet ner på midsommarafton, men jag kände ändå ett styng av besvikelse. Som om jag hoppats att SMHI och alla andra vädersajter haft fel in i det sista ändå. Men. Inte så mycket att göra åt saken. På förmiddagen packades hela familjen in i bilen och vi styrde kosan mot Ystad och barnens nykläckta lille kusin Wilhelm. Med tillhörande föräldrar såklart. Efter sillunchen trotsade vi vädrets makter och begav oss till Stadsparken. I ur och skur. Dansen regnade bort för vår del, men vi stannade ändå någon timme och lyssnade på husbandet medan Victor sprang rundor i vattenpölarna. Kort därefter sprack det upp och det bjöds på en bättre grillmiddag hos syster och svåger. Inomhus. 

Vitt ÄR fräscht, så länge det håller sig vitt. Med två små är den tiden minimal, men jag får väl passa på. Trots att regnet öser ned utanför fönstret drog jag på mig mina nyinskaffade vita jeans. Jag har letat efter ett par vita jeans i flera år, utan framgång. Antingen är de för tighta, för korta, för tunna eller för stora. Men så svängde jag förbi Lindex häromveckan och hittade den perfekta somriga varianten. Något kortare med ett sprund nedtill, lagom hög midja och en passform som passar mina gravidkilon. Priset? 399 kronor. Som hittat. 

Idag har jag bockat av - vad jag hoppas är - årets tråkigaste kostnad. Det årliga tandläkarbesöket. Röntgenbilder, kontroll och rengöring. Klart. Drygt sjuhundra pix fattigare studsade jag ut därifrån, glad i hågen. Inte för att jag fått spendera pengar på något som visade sig vara ganska onödigt, utan för att jag fick ett kvitto på att allt såg fint ut. Och för att det förhoppningsvis dröjer 18 månader tills mitt nästa besök.

Trots att vädret just nu kanske inte direkt skulle beskrivas som klassisk sommar får man väl ändå säga att sommaren är här. Mer än halva juni har passerat och det är bara två dagar kvar till midsommarafton. Sedan går vi mot mörkare tider igen. Helgens högsommarvärme var tvungen att kompenseras och vädergudarna har därför bjudit på ruggig kyla och regn de senaste dagarna. Men vad är väl svensk midsommar utan regn? Vi slipper i alla fall tänka på att vattna gräsmattan.
För mig pinnar livet dock på - sol eller ej. Med Victor halvtid på förskolan och Erik heltid på jobbet är det full rulle mest hela tiden. Nu till exempel. När jag inte försöker hindra honom från att slå ihjäl sin lillasyster försöker jag hindra honom från att riva hela huset. Ibland. Ibland leker han så fint med sina leksaker och ibland ser jag ingen annan utväg än att ta fram paddan. Vad gjorde föräldrar innan paddan?

Sedan ska det ju ätas också. Något man gör gärna och ofta - framför allt i sommartider. Igår var jag och Alice inne i stan på vinlunch och på kvällen blev det rårakor med löjrom. Somrigt värre. Ännu bättre blir det när maten kan förtäras utomhus. Låt oss hoppas att den tiden är här snart. Lagom till Eriks semester, till exempel. 

Nu kan jag även titulera mig moster! Och en stolt sådan! Kan knappt vänta tills jag får träffa underverket! 

Igår gick ännu ett kungligt bröllopsspektakel av stapeln i Sverige. Det sista på länge, får man förmoda, och antagligen även det roligaste. Som inbiten republikan borde jag betacka mig för den här sortens svassande för kungafamiljen - en familj som omodernt nog ärver sitt ämbete - men romantikern inom mig kan helt enkelt inte låta bli att engageras i detta. Från klockan tre igår eftermiddag satt jag sedermera bänkad framför TV:n. Med champagne i glaset och halva familjen utkörd ur huset tittade jag och Alice på vackra klänningar, bröllopscermonin, middagen och eftersnacket i studion. Med ett par avbrott för matlagning, umgänge och middag, men hela tiden med TV:n på i bakgrunden. Och vilket bröllop! Sällan har jag skådat en vackrare brud än Sofia och - vad jag bara kan anta är på grund av kvarvarande förlossningshormoner - fälldes även en och annan tår under såväl vigseln som under talen. 

Idag tog jag och Alice bussen in till stan efter Victors dagislämning för att kolla in rean på Filippa K. Om någon annan har liknande planer kan ni redan nu bespara er besväret. Jag såg inte ett enda plagg som jag ens övervägde att prova. Med eller utan rea. 

Det är inte ofta, men ibland händer det. Hela familjen sover samtidigt. Dagsover alltså. Då har jag tid att sätta mig på altanen med en kopp kaffe och paddan och bara koppla av. Surfa runt på alldeles för dyra shoppingsajter och leta alldeles för dyra resor. Idag tog jag också tag i att rensa ut i min garderob. Ut med vinterkläderna i förrådet, in med sommarkläderna. Det är ju lite som shopping. Kläder jag glömt att jag hade och kläder jag önskar att jag aldrig köpt. Och kläder jag inte kommer i. Än. Men framför allt! Ut med de tråkiga, illasittande gravidkläderna. Hela vägen till papperskorgen. Utan att passera förrådet. 

Ikväll masade jag mig ut på en mycket oefterlängtad löprunda. Jag minns hur svårt det var att springa första tiden efter min förlossning med Victor och har använt det som ursäkt för att slippa ge mig ut nu. Alice blir dock två månader nästa vecka och när Victor var i den åldern var jag redan i full gång med träningen. Det är jag inte nu.