Mismatch

Försöker frammana vårkänslor med hjälp av tulpaner. Färskt vatten till blommorna gånger två. 

Nytt jobb - ny hiss. Januaris sista dag i Acne på jacka, mössa och tröja. Och den obligatoriska kaffetermosen. 

På grund av sin längd har jag hunnit med oräkneliga träningspass i januari. Inget ont som inte för något gott med sig. 

Nytt år! Nytt jobb! Och nya resolutioners att ta hänsyn till på gymmet.. Jag vet att 2022 var ett stressigt och värdelöst år här inne, men nu är jag på banan och taggad på att SKRIVA igen. Eller? Varken motivation eller humör är på topp just nu samtidigt som jag är mitt uppe i en stökig upplärning och jobbig flytt, men jag tänker ändå att 2023 är året jag kommer tillbaka. Häng med!

 

 

På nytt jobb. Hade glömt hur svettigt det är att vara ny.

På gymmet. Svettigt på ett annat sätt! Här är det många nya, som inte verkar bekommas alls över att de inte hör hemma här. Längtar till februari!

 

Och nytt år - nya sjukdomar. Här har vattkopporna härjat sedan juldagen och nu har vi massa nya sjukdomar att se fram emot i år. Vabruari är på ingång!

Så var påsken över. Tillika vår bröllopsdag, Eriks födelsedag och mitt allra sista bokslut för Pågen. Det börjar bli vår och vår långa födelsedagssäsong börjar lida mot sitt slut. Nåväl, hälften är klara i alla fall.

 

Eriks 41-årsdag innefattade lyxig frukost, vinlunch, tårta och sushi. Och en väldig massa blåsande för födelsedagsbarnets del. 

På långfredagen hade vi - förutom tråkigt - även påskäggsjakt i trädgården. Påskafton firades med barnens mormor och kusiner och jag tog inte en enda bild på hela dagen. Det var dock en mycket lyckad tillställning med massa mat, äggjakt och samkväm. Sedan cyklade vi hem till mer mat och lördagsgodis. Är det påsk så är det. 

Det finns nämligen få högtider jag uppskattar mer än påsken. Inga måsten, bara ledigt. Inget mörker och snöblask som till jul, utan vår och lite ljusare kvällar. Och så massa godis, såklart. What's not to like? 

Vi hann även med ett par utflykter under vår efterlängtade ledighet. Tirup och Smygehuk! Och så en mindre efterlängtad påskrunda i löpspåret. Är det nu jag är tillbaka?

Ledigheten var alltså - som vanligt - snabbt övergående. Det enda som räddar mig den här veckan är det faktum att det bara är fyra arbetsdagar. Och då jobbar jag ändå bara 40%. Hemifrån. Hur ska det egentligen gå när jag ska tillbaka på heltid? Och när blir det? Frågorna är många, svaren få. Förhoppningsvis trillar allt - förskola, skola, jobb, bostad - på plats inom kort. 

På sportlovet valde vi - i ett svagt ögonblick - att boka en miniskidresa till fjällen. En miniresa dit är aldrig en miniresa när man - som vi - bor i Skåne, men föga anade vi magnituden av den jobbighet vi hade framför oss. 

Säfsen ligger i princip så långt söderut man kan komma i fjällen. Tillräckligt snösäkert, men cirka tre timmar kortare bilresa än till exempelvis Sälen. Tre timmar är guld värt i sådana här sammanhang. Så i torsdags morse packade vi in hela familjen i bilen och gav oss av. Väckta av de fruktansvärda nyheterna om Rysslands invasion av Ukraina satt vi, till barnens stora förtret, med P1 på nästan hela resan. 

Framme och installerade i stugan mitt i backen. Toppenfräscht och toppenläge, trots att varje meter skulle komma att kännas som en kilometer - minst - när jag senare kånkade på pjäxor, skidor, vagn och bebis. 

Innan livets första skidlektion. Nervösa och taggade om vartannat. 

Vädret var verkligen på vår sida hela helgen. Strålande sol som värmde gott i snön. Kändes nästan som Alperna (med den lilla reservationen att jag aldrig har varit i Alperna). 

Jag drog fram glajorna och njöt. Mellan allt bärande, tjatande, hjälpande och stånkande. 

 

Efter skidor kommer pulka. För tre nybörjare gällde det att variera sig med något bekant och tryggt såsom pulka också. Och som skåningar är vi nästan helt säkra på att inte se någon mer snö i år. 

Varm choklad i backen hör också skidresor till. Mycket och ofta!

Hedda var såklart också med. På gott och ont. Hon gillade pulkan, men ägnade ju inga timmar åt åkning. Hon hade nog lika gärna kunnat vara hemma, om hon hade fått bestämma. 

I vårt inklusivepaket ingick två middagar på Hyttan, en skilodgeanläggning någon kilometer från vårt hem. All inclusive är aldrig en dålig idé när man reser med barn. Den mysiga ambiencen skadade inte heller. 

Otto var stolt som en tupp när han fick diplom från skidskolan. Utan att kunna stanna eller svänga tog han sig dock både upp och ner i backen. Det var ju trots allt första gången. 

Och jag? Jag stod också på skidor. Faktiskt. Inte länge eller mycket, men fick mig något åk och ramlade såklart även någon gång i backen. Som sig så bör. Sedan åkte skidorna av…

… och jag chillade i solen med bebis. Som sig så också bör. 

Summa summarum? Jag förstår varför jag aldrig har hört talas om en familj med fyra så små barn som åker på skidresa. Det var en logistisk mardröm, men såhär i efterhand en ganska så mysig sådan. Det var roligt att se barnen i snön, framför allt när det lossnade för Victor och han inte ville sluta åka. Kanske blir det en årlig tradition, kanske inte. Kanske överlever vårt äktenskap fler resor av det här slaget, kanske inte. Men när man ser bilder som den på Otto ovan är det plötsligt värt allt. Gullighet deluxe! 

Otto var taggad för en dag full av spex på förskolan. Med rätta! Det var dansstopp, kärleksmums, ansiktsmålning och pyssel. 

Det var ett ledset lejon (eller tiger?) som hämtades upp. Han ville varken gå hem eller tvätta bort sitt smink. 

Själv hade jag städerska hemma, så fick inleda dagen på Gateau med ett annat litet kärleksbarn. Lugnt, skönt och harmoniskt. Inte helt fel. 

Sedan målade jag - och Alice - naglarna i hjärtfärger; en röd nagel och resten rosa. Själva målningen blev ju sådär. 

Och så min present till mig; en timmes utomhusträning i stormigt väder. Mycket bättre än vad det låter och vad är väl bättre än att investera i sin hälsa?

Under världens längsta jullov stod jag även värdinna för årets första bokklubb. Det är alltid lite skakigt när jag ska hålla i det - tycker jag - med tanke på mängden barn och vår begränsade boyta. Här hade jag dock fått iordning såväl mat som dukning och inväntade bara gästerna. För övrigt den enda bilden jag lyckades knäppa under kvällen, som avlöpte över förväntan. Familjen höll sig borta, barnen gick och lade sig i tid och vi diskuterade flitigt Nobelvinnaren Gurnahs Paradiset. Bland annat. 

Jag har även hunnit med en del träning i evighetslånga januari. Både utomhusträning på skolgården, mammaträning med bebis och egenkomponerad träning på gymmet. Som bevis för detta lägger jag upp två olika bilder från två olika tillfällen på gymmet. Det säger väl ändå något?

Det bästa med januari är väl ändå att julen åker ut? Detta firade jag med att ta in det första vårtecknet i form av tulpaner. Och det är redan ljusare på kvällarna. Snart är det vår!

Redan på nyårsdagen börjar affärerna bulla upp med semlor. Jag klagar inte och har hittat min personliga favorit i Pågens minisemlor. Så små att man med gott samvete kan ta två. Och med en hel månad kvar till såväl fastlagssöndag som till fettisdag finns det gott om tid för fler!

Eftersom alla aktiviteter inte har dragit igång än heller har vi haft tid för utflykter och samkväm helgtid. Här ovan på restaurang i Ljunghusen, tålmodigt inväntandes dagens lunch. Dock finns det nog bättre månader att spendera i Ljunghusen än just januari…

Så avslutar jag januariinlägget med ett av mina egna reafynd. Eller fynd och fynd, men jag gillar verkligen den här tröjan från Soft Goat. Den känns varm och lyxig och underbar att slänga över i princip vad som helst. Och 20 procent är väl bättre än inget?

Först och främst har min träning dragit igång igen. Hurra! Två gånger i veckan kör vi; måndagar och onsdagar klockan 20-21 är numera heliga tider för mig. Igen. Utomhus i alla väder!

Det brukar vara en salig blandning av gummiband, kettlebells och min personliga favorit - slam balls. Man ska känna att man lever. 

Efter passen brukar någon alltid vänta uppe och välkomna mig med tårar och ett litet leende. En timme är lång tid ibland. 

Otto har såklart varit sjuk en del. Knappt märkbar hosta, tror jag var den senaste diagnosen. Det öppnar upp för ganska många dagar hemma. Så det har blivit en del utflykter till lekplatsen och något besök på Burger King. Kudos pandemin!

Han har även fått kvalitetstid med sin lillasyster, som han faktiskt är ganska gullig mot. Här fångade jag dem på en sällsynt bild när han smyger till henne en puss. 

Alice gillar också att HÅLLA PÅ med sin lillasyster. Det ska bäras, lyftas, kramas och klappas. "Hon är ingen leksak", tjoar jag allt som oftast. Detta hindrar inte Alice. 

Paus i tennisträningen för lite lyft, till exempel. 

Och apropå tennis.. Erik har inte direkt legat på latsidan när det kommer till detta. Bortsett från hans vanliga spelande i tre olika divisioner har han även deltagit i en hel del tävlingar. Varenda helg har det varit minst tre matcher och en jäkla massa flängande. En tävling resulterade i en vinst i form av lån av en elektrisk BMW en helg i höst. Det är för tidigt att säga om det var värt det..

Här agerar vi hejarklack på en match innan barnens tärning drar igång. Kul var det när jag efter tennisen själv fick baxa in alla barn i bilen för att dra till Entré och lämna Victor på ett av MÅNGA kalas. Efter corona är kalasen verkligen på frammarsch igen. 

Efterspelet efter ett av kalasen. Födelsedagsbarnet skulle tydligen hissas av sockerstinna, men kanske inte så starka, kompisar. 

Tennistävlingar, aktiviteter och kalas till trots har vi ändå hunnit med ett par utflykter det senaste. Lunch, promenad eller bara en fika står då på agendan. Nedan i Ljunghusen för allt som nämnts ovan. 

Tro det eller ej, men nu hoppas jag på lite kyligare temperaturer och mer höstkänsla. September har varit - och ÄR - ljuvlig, men jag är redo för regn, rusk och mörker nu. Eller snarare vackra höstfärger, krispig luft, mustiga grytor och stickade tröjor. Längtar! 

Sagt och gjort! Jag vill säga att de hade gjort så fint, men ska jag vara helt ärlig hade jag själv ett finger med i dukningen kvällen innan. Kontrollbehovet är det sista som lämnar människan. 

Efter lite telefonsamtal och fix gav jag mig ut på en kort, kvav och otroligt svettig löptur innan vi skulle iväg. Dagens lågvattenmärke. Jag eftersvettades i säkert två timmar. Men det var väl skönt att ha det gjort, antar jag. 

Lunchutflykten gick till Skanör och Badhytten, där jag serverades bubbel och poke bowl. Två av mina favoriter. 

Alla mina människofavoriter serverade mig också den finaste födelsedagspresenten - ett litet diamanthalsband att ha på sig… alltid. 

Såhär fint!

Sedan badade vi och det var ungefär då mina eftersvettningar upphörde. En försmak på klimakteriet kanske. Jag är ju ett år närmare och så vidare. 

Väl hemma svidade jag om och drack bubbel. Försökte få till en bra bild i trädgården, men det visade sig vara omöjligt. Alice tog bilderna underifrån på grund av sin längd och Erik hade bara tålamod nog att ta en bild. Så det blev som det blev, men var på det hela taget en mycket härlig födelsedag. Nu är jag redo för allt vad 38 har att erbjuda. 

Nu kan det väl egentligen bara gå bättre?

Mars fortgår och vi har redan kommit halvvägs! Vädret är ömsom bra, ömsom dåligt. Jag pendlar mellan frustration över att ha glömt vantar hemma till att slänga av mig mössan på promenaden och få hopp om våren. Mars och skånsk vår i ett nötskal. 

 

Ett par ljusglimtar har dock flimrat förbi. Mitt nya glasögoninköp gick mycket snabbare än förväntat. Redan efter en vecka plingade det till om leverans och jag är faktiskt nöjd över resultatet. Mest nöjd är jag över de bågar jag tvekade kring länge, men sedan bestämde mig för var lite kul. Och dyra, men det var ju ingen fördel i sammanhanget.

 

 

Ett par klassiska Gucci-bågar kan aldrig slå fel. De är faktiskt inte fullt så mörka som de ser ut på bilden, utan mer sköldpaddsfärgade, vilket - enligt mig och butikssäljaren - ger ett mjukare intryck. 

 

Och så de "roliga" bågarna från Oscar Eide. Lyxvarianten. Glasögonens Rolls Royce. Ja, ni fattar. Och nej, så dyra var de faktiskt inte. Bara något dyrare än Gucciglajorna. Är ändå nöjd över att ha något annorlunda, något ljusare än alternativet.

 

 

En annan födel med att sitta hemma är att jag kan få till trevliga lunchpromenader vid havet, och inte vid ett industriområde i Sofielund, som hade varit alternativet. Dagar som dessa; när solen strålar från en klar himmel, man ser bron i horisonten och vattnet glittrar, är oslagbara. En dos energi mitt på dagen. 

 

Hur som haver. Jag ställde klockan på sex och hoppades på det bästa. Det var inte igår jag gick upp så tidigt. Mysigt ändå med ett helt mörkt och tyst hus i ett helt mörkt och tyst kvarter. Sedan trampade jag iväg till gymmet och rev av ett 45 minuter svettigt pass. Och det kändes så skönt efteråt. Framför allt när jag kunde slänga mig i duschen med vetskapen om att det är fredag och dagens träning redan är avklarad. 

Det man inte vill mötas efter en sådan bra start på dagen är ett frukostkonto som ekar tomt hemma. Vi kör - sist på bollen-  Linas matkasse den här veckan, vilket har gjort att vi nästan inte har handlat någonting under veckan som gått. Inklusive frukost, tydligen. Men skam den som ger sig. Jag slängde på mig myskläder och svängde förbi ett julpyntat Gateau, där det införskaffades färska frallor, croissant och lyxkaffe att avnjuta på hemmakontoret. En mycket god start på helgen!

Välkommen till släkten Amelie! Längtar tills minskade Coronarestriktioner så att jag får träffa dig! Men den som väntar på något gott...

Min träning flyter på BRA. Uteträning måndagar och onsdagar, lunchpass på fredagar och under helgen försöker jag klämma in någon typ av rörelse. I onsdags sprang jag till och med ett virtuellt lopp på lunchen, men det blev lite mycket för mina stackars ben, som var helt stumma i torsdags. Lärdomen? Lagom är bäst!

Drygt tre månader efter min födelsedag damp presenten med; en rosa Apple-klocka. Äntligen kan jag ha koll på rörelse, träning, ståmål och puls. Mycket bra i hemmajobbstider så att jag kommer ihåg att gå och stå. Bästa presenten någonsin!

Så till det som upptog nästan varje vaken minut första veckan i november; USA-valet. Jag är varken amerikansk medborgare eller bosatt i landet, så man kan ju fråga sig varför det var så viktigt för mig. Och för resten av Sveriges befolkning. Men det var väl bara förhoppningen om att få bort Donald Trump från Vita huset; att ha en president i världens stormakt som vill kämpa för klimatet, jämlikhet och minskad polarisering. Tvärtemot vad the Donald vill, så att säga. Och måhända har han gjort något bra för den gemene amerikanen de senaste fyra åren (det är ju ändå hisnande nästan 70 miljoner som har röstat på honom), men för världen just nu tror jag att det behövs en förändring. Efter fyra dagar av nagelbitande och ständigt uppdaterande av grafer, rösträkningsstatus och CNN live stod det slutligen klart; Biden/Harris vann. Enligt de flesta. Enligt Trump själv är valet ännu inte avgjort och det görs upp planer på stämningar och omräkningar. Min tvååring är en bättre förlorare än denne trumpne 74-åring. 

På jobbet, som jag inte vet när jag kommer att återse. I en kofta med dinosaurieknappar, som gör att barnen tycker jag är lite cool. Med betoning på lite. Och se vad som händer när min frisör är mammaledig - håret utom all kontroll. Bara en månad kvar till nästa besök!

Ett annat besök som hänger på en skör tråd är det på gymmet. Känns ju lite skakigt att springa dit och svettas just nu, men visst borde det gå om man spritar ordentligt och håller avstånd? Se så tomt det var i söndags till exempel! Pre nya rekommendationer. 

Det var Halloweenfest på förskolan. Alice rotade fram en häxutstyrsel och blev en klassisk zombievampyrhäxa, medan vi hittade en gammal skelettdräkt till Otto. Det känns alltid bra när kläder har använts av alla tre barnen. 

För att göra något kul på höstlovet åkte vi in till stan och gick på Pinchos tidigare idag. Pinchos kanske kostar mer än vad det smakar, men konceptet är ju tacksamt och barnvänligt. Sedan tog vi en tur på stan för att rasta barn. Här ovan i full fart med att spionera på pappa. Han märkte nästan ingenting. 

Därefter bar det av hemåt för att fira en annorlunda och coronasäkrad Halloween. Jag fäste klubbor i en pumpa, så att barnen slapp ringa på. För våra barn anordnades en skattjakt skala mindre för att hitta belöningen och det man egentligen är ute efter - godiset. 

Annars då? September har mest bestått av tråkigheter, såsom otaliga mängder vab, men även en klimatutmaning med jobbet, lite jobb och lite träning. Kort sammanfattat. Och festligheter! Förra veckan klämde jag både in sommarefterfest med jobbet och tjejmiddag. Sen var det fullt i kalendern. Månaden har antingen varit så ospännande eller händelserik att jag knappt lyckats ta en enda bild, så istället för att bjuda på en trött selfie bjuder jag på det senaste - och enda - alstret i mobilen sedan jag sist bloggade. Alice i sina nya gympabyxor på väg till gymnastik. Söt som socker. 

Oktober månad SKA bli månaden då jag ska bli bättre på att använda min nya fantastiska kamera. Looovar jag...

Förkylningsastmatikern Otto har varit hemma så mycket att förskolan numera är en exotisk plats för honom. 17 av 24 dagar stannade han hemma. Här ovanför är han nöjd över att ha stulit ett äpple i affären sista dagen på andra ronden av hemmavarandet. Om han inte kan vara iväg varje dag resten av hösten vet jag inte vad jag gör. 

Alla aktiviteter har som sagt dragit igång. Och med alla menar jag MÅNGA. Alice går på fotboll, tennis, simskola och gymnastik. Victor har samma, men basket istället för gymnastik. De senaste veckorna har varje söndag ägnats åt cup OCH Erik är med i tre olika tennisföreningar och spelar fotboll på måndagar. 

Själv då? Jo, jag har ju min älskade kvinnoträning och har nu även köpt gymkort efter ett halvårs uppehåll. Bästa köpet i år! Jag har verkligen saknat mina lunchpass med GRIT och att bara gå dit och LYFTA. Känna av stämningen och höra skivstängerna vibrera. Tyvärr är mitt gymmande lägst prioriterat i hierarkin av aktiviteter. 

Så! Vad har hänt sedan sist? Framför allt har Victor fyllt år - världens mest efterlängtade födelsedag. 7 år! Är det ens möjligt att jag har en sjuåring? Hur gammal gör det mig? Han fick en stor cykel och en telefonklocka, som får mina sjuårspresenter att blekna i jämförelse. Vad han däremot inte fått är ett kalas på grund av "rådande omständigheter". Kanske kan det ändras tills värmen kommer. För vädermässigt har maj inte varit någon hit. Inte som det kan vara. Jag lägger därför allt hopp på juni och juli istället. Om man ska sitta hemma hela sommaren behövs en fin svensk sommar. 

Presenter och sång på sängen hör födelsedagen till!

Så glad för sin telefonklocka. Jag är också glad för jag kan alltid se var han befinner sig och ringa när han ska komma hem istället för att ge mig ut och leta. #lat

Tårta och fler paket efter skolan. En lyckad dag!

Och en ny, stor cykel att susa runt på. Den kan han förhoppningsvis ha i måånga år. 

Utöver födelsedagen - maj månads stora happening - har vi gjort små utflykter när vädret har tillåtit. På Kristi himmelsfärd åkte vi till Smygehuk - Sveriges sydligaste udde. Vi var inte de enda som tänkt den tanken. 

Kasta macka. Eller i alla fall stenar. Otto var en glad assistent. 

Jag försöker komma ut och röra på mig när tillfälle ges, men jag saknar verkligen gymmet. Drömmer mig tillbaka till en tid när jag gick på GRIT på lunchen och lyfte tyngder på helgerna. När vågar man sig tillbaka? När har man råd - och lust - med ett gymkort? I brist på annat ger jag mig ut på en och annan joggningtur. Försöker få till det en gång i veckan. Och så har jag ju min kvinnoteäning. Jobbigare än vad det låter. Nedan är jag in action. I en röd jacka i en sidoplankliknande ställning. 

Idag - majs sista dag - är det mors dag. Jag har redan fått frukost och ser med SPÄNNING fram emot vad dagen har att erbjuda. 

En avhuggen bild från Pågens damtoalett. Jeansskjorta känns som en lagom kompromiss. Jag väntar med kavaj och klackskor tills... ja, framtiden. 

En lite mer negativ aspekt av att inte arbeta hemifrån längre är att vardagsmotionen minskar. Eller kanske inte. Jag cyklar ju till jobbet nu och det där med att jag skulle ut och springa varje lunch var ju mest önsketänkande från min sida. Men. Igår gav jag mig ut i blåsten till ett utegym. Trots att det inte var helt självklart för mig hur jag skulle använda all (eller någon) utrustning har jag otrolig träningsvärk idag.

Delar av utegymmet med härlig havsutsikt. Kanske blir det ett återbesök snart. 

Julen kom. Och den gick. Helt plötsligt är det bara två dagar kvar av 2019 och jag har gjort absolut ingenting på jullovet. Hur skönt som helst!

Julafton blev lyckad! Det var förväntansfulla barn i farten redan på lillejulafton, för att inte säga redan på lucia. Men så började det äntligen närma sig. På kvällen den 23:e fick alla barn öppna varsin klapp. Lyckan var total!

Efter lunch hemma kom tomten på snabbvisit och alla klappar under granen fick öppnas. Därefter promenerade vi bort till mormor, dit en annan tomte också hittade oss. Fler julklappar! Kan det bli bättre?

Tomten hade dock bråttom vidare till nästa familj och efter en hetsig julklappsöppning var det dag för middag. Och lek! Erik fick agera förste lekman.

 

Vi lyckades även knäppa en bra bild på alla kusiner. Trots att småttingarna verkade vilja gå hem och hade satt på sig skor. 

Ingen jul utan systrarnas årliga julbild. Den åker upp på alla sociala medier. En tradition att hålla hårt i. 

Nu laddar vi batterierna för nyår! För en gångs skull håller vi i taktpinnen hemma hos oss, vilket på sätt och vis känns rätt skönt. Barnen kan gå och lägga sig utan att behöva förflyttas senare och vi slipper tänka på transport till och från festen. Vi måste dock tänka på tusen andra saker, men det blir nog kul. Vi säger att det blir kul!

Tennis, fotboll, dans och simskola avlöste varandra på löpande band. Lyckligtvis hjälpte mormor till att passa lille Otto så jag kunde flänga runt på cykel med Alice till diverse utsvävningar. 

Här är hon till exempel på dans och simskola. När man ser bilderna kan man lätt få det felaktiga intrycket av att hon var glad och lycklig hela dagen. 

Otto fick följa med till tennisen i lördags, där han intresserat följde varenda boll. Alla andra åskådare stirrade ner i sina mobiler. Inklusive Mats Nileskär, som var där! 

Victor börjar bli en van matchdeltagare vid det här laget. Notera fotarbetet. Det kan vara en blivande Zlatan vi har att göra med. 

Och viktigast av allt; även jag hann riva av ett pass medan Alice dansade loss på Fair Play! 45 minuter. Vad mer behövs?

Nu är jag mer än redo för en ny arbetsvecka. Förhoppningsvis utan vab-avbrott, men med någon slags gudomlig insikt i vad sjutton det är jag sysslar med på jobbet.. Fortsättning följer!

Annars? Det rullar på. Jag jobbar min allra sista månad på nuvarande jobb och påbörjar imorgon mitt allra sista bokslut. Dock med en budget för 40 enheter som ska vara klar innan oktober tar vid så smekmånaden jag tänkte avsluta anställningen med verkar utebli. 

Barnens inskolningar är så gott som färdiga och imorgon börjar de riktiga veckorna. Frukost på förskolan och hela långa dagar för alla parter. För första gången i min inskolningskarriär känner jag ångest över att lämna en liten ettåring på förskolan. Kanske för att det är sista barnet, kanske för att jag har glömt eller förträngt hur det var förr. Oavsett vilket blir det nog bra. Förr eller senare. 

Alla tre på promenad. Ibland är de riktigt gulliga mot varandra. Ibland inte. 

Alice har blivit stor och börjat gå på kalas även hon. Äntligen! Kerstin var först ut för terminen. Nu är det egna 5-årskalaset det enda Alice pratar om. Bara dryga sju månader kvar. 

Otto har varit hos frisören. En mycket mindre traumatisk upplevelse än när Victor gick dit första gången. Och andra. Och tredje. Kort blev det och fin blev han. Även om jag kan sakna barret så växer det ju ut igen. 

Och vi har börjat lunchträna tillsammans. Något som har varit helt omöjligt under föräldraledigheterna Två gånger måste ju klassas som en trend. Och nästa vecka blir det nya tag!