Lärdom från Greys
Har än en gång dragit lärdom av Greys. Patetiskt, kanske, men jag kan inte låta bli att ha en hel liten känslostorm hemma så fort det programmet visas i rutan. Igår var det Cristinas frustrationsutbrott som fick mig att klappa händer av igenkännande.
PRECIS så känner jag också. Jag utvecklas inte. Jag får inte göra något avancerat. Ingen ser mig. Så har vi det. Jag och Cristina.
Jag och en fiktiv karaktär delar samma dilemma
Kvinnor som hatar... kvinnor
Har suttit och ringt massa banala samtal hela förmiddagen. Pratat med diverse medelålders kvinnor som reagerat med hysteri så fort jag har presenterat ett enkelt dilemma för dem. Samlade kraft och mod för att ringa ytterligare ett samtal efter lunch. Hamnar hos en... man. Mannen på andra sidan luren blir inte hysterisk. Han skriker inte att han inte förstår vad det rör sig om eller att det är fel. Tvärtom är det lugn och förståelse som möter mig. Jag slickar mig fascinerat om läpparna. En man på en kvinnas plats. Tänker på min egen ostrukturerade organisation och de kvinnor som styr mitt arbete för tillfället. Kaos. Är det verkligen en tillfällighet att män styr världen?
Jag - en undermänniska?
Jag har fått mjölkmage. Tror jag. Efter den största chocken lagt sig gav jag mig ut till Hemköp för att, likt en vilde, rota runt bland allt från Valio på mejeriprodukthyllan. Och det är rena rama rånet att ha mjölkmage kan jag upplysa er om. Flera hundralappar fattigare begav jag mig hemåt med min egenställda diagnos och började sörpla. Nu är det bara att sitta ner och vänta på resultatet. Blir jag bättre, månne? Eller är det något helt annat som hägrar?
Bota mig, Valio!
Solen.. ho ho?
Vet ni att jag kommer inte ihåg när jag såg solen senast. Det är helt sant. Idag slogs jag av hur GRÅTT det är, och inte undra på. Solen har ju lyst med sin frånvaro i mer än en vecka. Jag undrar när vi ska återses, jag och solen. Jag håller tummarna för snart. Tänk om jag faktiskt kunde ta ut min semester på det här stället och resa iväg. Men just det. Resor kostar pengar. Och pengar är en bristvara just nu. Dubbla hyror och nån helveteshög mastercardräkning har bidragit till att jag är pank redan den 26:e denna månad. Starkt jobbat, jag.
Wind of changes
Just det. Förändringarnas vind blåser.. hoppas jag. Vågar inte ropa hej än, men idag är en bra dag.. hoppas jag!
Nå. Nog med det kryptiska. Nu blir det lunch, min mage har redan kurrat i dryga 2 timmar. Den går nog fortfarande på sommartid. Förresten, det här med vintertid. Härligt! Jag vaknade pigg tjugo i sex. Fantastiskt. Och ljust när jag cyklade hemifrån. Också fantastiskt. Vintertidens baksida lär jag bli varse om i eftermiddag...
Män med för mycket ambition och för lite talang
Varför, varför, varför är de så vanligt förekommande i arbetslivet?
Jag bara undrar.
En dag i taget-tankesättet
..är man tvungen att tillämpa i Flöng. För ren överlevnad. Men som grädde har nu även vintern nått Flöng. Det gör inte saken bättre. Skånsk (och även dansk) vinter gör å andra sidan sällan saker och ting bättre. Det är kallt och det är mörkt, men framför allt är det blåsigt. Huga!
För att mundra upp mig själv från mitt ständiga helvete tittade jag på debatt igår. Vilket program! Vilken glöd! Det handlade om klassresor (sociala sådana, inga för skolklasser) och den ständigt pågående klasskampen. Federley var där och representerade vettigheten, förnuftet och logiken, sedan var det ett helt gäng sossar som representerade det motsatta. Trots kacklet och bristen på struktur bjöds det på en mycket underhållande föreställning. Jag satt som klistrad. En förening med det klatschiga namnet Allt åt alla hade egna idéer om hur välstånd byggs. För att ständigt återkomma till klass. Personligen förstår jag inte vad det är de obsessar om. Har arbetarklassen svårare att ta för sig och utbilda sig? Möjligtvis har överklassen bättre utgångspunkt, men det är väl inget som säger att de per automatik får bättre betyg eller gör bättre ifrån sig på arbetsintervjuer. Nej, kom igen nu Allt-åt-alla, lämna den svenska avundsjukan och jante hemma nästa gång.
Back on track
Helgen är över. Igen. Denna gång tycker jag dock att jag har sugit musten ur helgen så mycket jag bara kunnat. Sovit, vilat, slappat - kärt barn har många namn. Jätteskönt. Men är det verkligen rimligt att vara så totalt utmattad varje helg till förmån för.. Flöng? (Orkar inte med cp-ö längre). Eller har min utmattnad att göra med fredagens festligheter? Eller gårdagens simtur? Nåväl, nu är det i alla fall måndag och kallt som satan. Jag är avundsjuk på alla de som har en resa till sydligare breddgrader inbokad, och såklart alla som befinner sig i storstadens sus och dus. Nu gör jag det här ett par timmar, sedan hemåt!
DABDA
Nu har jag gått igenom alla stadier av DABDA. Tror och hoppas jag (trots att vissa passerade stadier stundtals fortfarande gör sig påminda). DABDA ska ju egentligen tillämpas vid sorg, men vad är väl en obestämd vistelse i Fløng om inte sorg? Mitt sorgearbete tog sig uttryck på följande sätt; Denial: Jag ska inte till Fløng. Det är omöjligt. Ingen skulle göra så mot mig. Och OM jag ska dit ska jag bara vara där en kort kort tid. Aggression: Måste jag säga mer? Jag bearbetar fortfarande det här stadiet. Bargaining: Jag flyttar fakturorna. Jag FLYTTAR dem helt själv. In till Köpenhamn. Bara jag slipper åka till Fløng. Depression: Se aggression. Acceptance.
Så. Nu är det ute ur mitt system. Jag har bearbetat det. Jag har ACCEPTERAT det. Typ. Nyduschad och nergottad i soffan iklädd min favoritrödrutiga pyamas i storlek XL (nej, mina andra plagg är aningen mindre, men den här är så HÄRLIG) känns det i alla fall som om jag nått någon form av acceptans. Fredag imorgon, hur skönt ska inte det bli!? Och bäst av allt (jag vet, men jag sa typ ute ur mitt system) - jag ska inte till ni-vet-var. Nu; sova, mysa och fnula på framtiden.
SSRI
Jag behöver SSRI. Jag behöver det omedelbart. Tiden i Fløng har utökats. Till obestämd tid. Varje dag. Jag skojar inte. Jag önskar att jag skojade, men jag är gravallvarlig. Jag åker tåg och väntar på diverse perronger 4 timmar per dag. Sanslöst, men framför allt ohållbart. Det känns som om någon spelar mig ett spratt, som ett dåligt skämt. Men det är min verklighet. Och denna verklighet vill jag piffa upp med SSRI. Omedelbart!
Selective serotonin reuptake inhibitor. Give me!
