Mismatch

Årets sista timmar närmar sig med stormsteg. Jag känner stor stress inför detta - inte minst med tanke på att vi i år står som värdar för årets nyårsmiddag. En småskalig middag, men ändå. Det ska städas, dukas, fixas, handlas och lagas mat. Och mitt i allt detta försöker jag organisera ihop packningen till Mexico, dit vi styr kosan på torsdag. Just det! Mitt i den värsta nyårsångesten flyr vi landet. I skrivande stund är detta dock inte något som dämpar min ångest, utan snarare tvärtom. Packningen! Flygresan! Maten! Hotellet! Jetlagen! Hemresan! Jag kommer nog inte att koppla av förrän vi når svensk (läs dansk) mark igen. Den 17 januari. Nedräkningen har börjat..

Ni är vi hemma efter en hektisk, men framför allt förvirrad, jul. Håller jag på att få alzheimer? Schizofreni? Eller bara allmän förvirring? För som om inte julaftons debakel vore nog lyckades jag även tappa bort ett örhänge och röra till biotiden igår. Kanske är jag bara oerhört ovan att röra mig utanför min comfort zone; hemmet. 

 

Nu har jag och Erik för första gången någonsin lämnat Victor över natten och anlänt till hotellrummet ett kvarter bort. Samtidigt som jag ser mycket fram emot en sammanhängande natts sömn kan jag inte låta bli att undra hur min lille älskling har det. Alltid är det något som ska hålla mig vaken. 

Som om inte detta vore nog stannade vi på åhlens i Helsingborg för att fixa toalettartiklar och underkläder till mamman. Så snart varuhuset stängt dörrarna för julen uppdagades bristen på minikläder. Så vad hände? Jag tog mitt straff. Nu sitter jag på tåget tillbaka till Malmö för att rusa hem, hämta en påse och rusa tillbaka till nästa tåg. 

Jisses. Jag måste bli mer organiserad. Är det för sent att önska sig den egenskapen i julklapp?

Det finns ingen känsla som slår den man har en tidig fredagskväll. Hela helgen ligger för ens fötter och allt är möjligt. Framför allt efter ett glas vin eller två. Idag är det söndag, men årets kortaste - och mysigaste - vecka står för dörren. Julen! Sedan är det fredag igen. 

Nytt för i år var såklart att Victor var med. Här fångades han på en bild med tre generationer. Alla med benan åt samma håll. 

December, som började så bra, har den senaste veckan nästan uteslutande kantats av diverse sjukdomstillstånd. Efter vaccineringar för både min och Victors del trodde jag att vi kunde vänta oss lite feber, ömhet och trötthet i ett par dagar, men jag kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att familjen Stam skulle drabbas av vinterkräksjukan. Visserligen drabbas var och varannan svensk av åkomman, men det är helt enkelt något som händer andra. Well, inte i år.

 

Utan att gå in på detaljer kan jag meddela att jag spenderade hela torsdagen nere för räkning. Victor däremot var glad som en lax, pigg som en mört och redo för äventyr. När Erik behagade komma hem vid halvsjusnåret på kvällen kändes det som en ren befrielse. Men efter regn kommer.. Mer regn, tydligen. Redan i lördags började min hals krångla och natten till söndagen var min förkylning ett faktum. Igen! Och inte nog med det. Inkuberingstidens passerande till trots drabbades Erik igår av samma version av vinterkräksjukan som jag hade haft. En betydligt kraftigare variant, enligt egen utsago.

 

Så. Nu börjar vi äntligen må lite bättre. Då är det väl dags för Victor att få kräksjukan? Om inte annat kommer väl biverkningarna från mässlingsvaccinet slå till senare i veckan. Jag håller tummar och tår för att vi alla är friska till jul. Och lång tid därefter.

Här kommer ett smakprov ur boken;

Nu hänger jag undan (fusk)pälsen för vintern, men längtar redan till nästa användningstillfälle. Jag vet att det ser lite kitschigt ut och jag älskar det! Kanske kan den rentav bäras ovanpå en tröja på kontoret!? Någon fördel ska det väl bära med sig att börja jobba igen?

Vinlunch på Torvehallarna, opshop-fönstershopping och ett lååångt besök på Illums barnavdelning var några av de godbitar dagen bjöd på. Jag är nästan helt säker på att Victors mamma uppskattade dagen mer än Victor själv. 

Jag har fått för mig att en resa till soligare breddgrader över, eller strax efter, nyår är precis vad jag och min lilla familj behöver. Något sent ute samt i avsaknad av pass för både mig och Lilleman surfar jag numera frenetiskt varje vaken timme. Och destinationen växlar ständigt. Ena sekunden är det Florida och South Beach för hela slanten och när jag sedan tröttnar på reguljärflyg, tilläggskostnader och partybilder byter jag sökning till Gran Canaria och all inclusive. Thailand är dock varmare, men samtidigt osäkrare och längre bort. Var ligger Kap Verde då? Och jag har ju aldrig varit i Mexico.

 

Som ni hör leder de här sökningarna mig ingenstans. Om det ska bli någon vinterresa innan arbetet tar vid måste jag fatta ett beslut NU. Destinationen. Eller så låter jag tiden gå sin gilla gång. Snart kan det ju inte finnas många alternativ kvar..

Som jag tjatat om så länge börjar alltså min mammaledighet lida mot sitt slut. En dryg månad till, sedan är det dags för tidiga morgnar, bokslut och datorknappande igen. Det är med blandade känslor jag går tillbaka till jobbet. På plussidan står ju lön (ja, det var nog det), men det känns fruktansvärt tråkigt att inte längre få spendera hela dagar med min lilla sparv. En sparv, som börjar bli väldigt busig och behöver nästan ständig tillsyn. Därav dåligt bloggande.

 

En sak som jag trodde att jag skulle kännas mycket tråkigt är att inte längre få delta i torsdagarnas mammaträffar. Sitta med en bebis, en kopp kaffe och snacka skit. Men ju längre tiden lidit desto mindre börjar jag känna att jag kommer att sakna det. Hur trevliga mina mammavänner än är så är vi fruktansvärt olika. Eller; JAG är olik dem. Jag hänger inte på Möllan, jag köper inte enbart ekologiska varor och jag gillar att klä min son i blått. Och det är klart att våra åsikter kan gå isär, men jag behöver inte få det som andra anser vara rätt nedtryckt i halsen för att jag ska känna mig som en dålig mamma. Fleeceoverall till exempel. Ett big nono, enligt vissa. Och detsamma gäller färdig barngröt, i princip alla leksaker som existerar på marknaden och plaststekspadar till köket. För att nämna ett par exempel. Nä, då kanske det till och med kan bli lite skönt att lämna över stafettpinnen till Erik och i lugn och ro ta en kopp kaffe utan bebis med obstinata kollegor. Aldrig kan man vinna.