Julen är över
Nu är glada julen slut slut slut. För den här gången. Och i år kom jag relativt lindrigt undan. Lagade skinka och risgrynsgröt på lillejul, men brydde mig inte om att steka några köttbullar, koka kål eller köpa någon sillburk som bara blir stående i kylskåpet.
Hur jag hade lyxen att komma undan med detta? Jo, för att julafton firades på annan ort, närmare bestämt i Ystad hos syster med familj. Med tio vuxna och fem barn runt bordet blev det ett glatt och livligt firande. Vi tjuvstartade
dock julen här hemma redan den 23:e med julklappar och den skrala julmat som nämndes ovan.
En av få bilder på hela familjen Stam. Kanske den enda som existerar. Att alla ska bli bra vore väl att önska för mycket. Men att någon mer än Otto ska bli det vore väl rimligt? Tydligen inte.
Det var en lång och olidlig väntan på tomten. IPads till trots. När jag var barn väntade man bara. Och då kom "tomten"* först efter middagen. Som i sin tur inföll efter det obligatoriska kyrkobesöket. Mina barn förstår inte hur bra de har det.
*Under flera års tid uppenbarade sig "tomten" i skepnad av Dracula. Don’t ask!
Så kom han till slut. Tomten. Lång, mjuk på magen och knappt torr bakom öronen. Men ändock en tomte som barnen INTE kunde identifiera som en kändis. Lyckan var total!
Victor, av någon anledning iklädd pyjamas lagom till tomtens besök, var överexalterad och överlycklig. Önskar jag kunde känna så ibland.
Alice med de bästa julklapparna; prinsessklänning och en enhörning. Genustänket i familjen är för övrigt stort.
Och så den årliga julbilden på systrarna. Inte gravida det här året. Bara det är ju värt att fira.
Småkusinerna i tomtenissekostymer. Eller pyjamaser. Otto hatade julen! Skrek mer än han någonsin skrikit i sitt liv. På juldagen verkade han ha landat i eländet. Eller så var han glad för att han snart skulle få åka hem.
Och nu lever vi i limbo mellan jul och nyår. Tiden då man varken vet vilken dag det är, vad man förväntas göra eller vem man är. En förvirrande, men härlig tid.
Kommentarer
Trackback
