Wives corner
Förra fredagen var jag på en tillställning i Lomma. Jag och hela småbarnsföräldrareliten hade pallrat sig dit. Och det var en upplevelse, må jag säga. Nu har jag äntligen samlat tankarna och ska försöka få dem i print.
För det första måste jag säga att det var en mycket trevlig tillställning. Precis den typen av tillställningar jag vill gå på. Halvt inofficiellt sett var det en 35-årsfest och den tog igen alla de förväntningar jag trodde att 30-årsfesterna skulle leva upp till, men aldrig gjorde. Sushi, plockmat, cocktails och vin i mängder. Det som inte fanns på den här festen är inte värt att finnas i festsammanhang. Men sedan var det en ingrediens till. Något jag missat tidigare. Småbarnsföräldrar.
Ett ganska så fascinerande koncept som inte hade behövt utgöra en avvikande variabel om det inte vore för just de här småbarnsföräldrarnas ytterst märkliga beteende. Vid matbordet satt männen. Riktiga karlakarlar som känt varandra sedan barnsben och nu drack öl och sprit, slog varandra på brösten (samt mer intima kroppsdelar än så) och pratade om gräsklippare och tyska ölsorter. I soffan satt dessa alfahannars respektive. Fruarna. Det var som att entra en helt annan värld. Helt frivilligt avstod de från allt vad alkohol hette oavsett om de ammade eller ej, och helt frivilligt diskuterade de uteslutande en enda sak hela kvällen igenom (ja, vi kom vid sjusnåret och gick halvtvå). Barnen. Jag tror aldrig jag kommer kunna bli korvstoppad med mer information om bröstförändringar vid amning och diverse viktproblem än vad jag blev i wives corner den kvällen. Mittemellan dessa två läger stod vi. Utbölingarna.
När det var dags för hemfärd syntes det dock tydligt var makten låg. I wives corner. Fruarna, även assisterande chaufförer, skulle då köra hem sina dyngraka män. Och de bestämde när, var och hur. Jag var fascinerad, men chockad. Är det det här det innebär att vara småbarnsförälder? Tar livet verkligen slut efter krystningarna? Eller är detta fenomen helt unikt för wives corner i Lomma?
För det första måste jag säga att det var en mycket trevlig tillställning. Precis den typen av tillställningar jag vill gå på. Halvt inofficiellt sett var det en 35-årsfest och den tog igen alla de förväntningar jag trodde att 30-årsfesterna skulle leva upp till, men aldrig gjorde. Sushi, plockmat, cocktails och vin i mängder. Det som inte fanns på den här festen är inte värt att finnas i festsammanhang. Men sedan var det en ingrediens till. Något jag missat tidigare. Småbarnsföräldrar.
Ett ganska så fascinerande koncept som inte hade behövt utgöra en avvikande variabel om det inte vore för just de här småbarnsföräldrarnas ytterst märkliga beteende. Vid matbordet satt männen. Riktiga karlakarlar som känt varandra sedan barnsben och nu drack öl och sprit, slog varandra på brösten (samt mer intima kroppsdelar än så) och pratade om gräsklippare och tyska ölsorter. I soffan satt dessa alfahannars respektive. Fruarna. Det var som att entra en helt annan värld. Helt frivilligt avstod de från allt vad alkohol hette oavsett om de ammade eller ej, och helt frivilligt diskuterade de uteslutande en enda sak hela kvällen igenom (ja, vi kom vid sjusnåret och gick halvtvå). Barnen. Jag tror aldrig jag kommer kunna bli korvstoppad med mer information om bröstförändringar vid amning och diverse viktproblem än vad jag blev i wives corner den kvällen. Mittemellan dessa två läger stod vi. Utbölingarna.
När det var dags för hemfärd syntes det dock tydligt var makten låg. I wives corner. Fruarna, även assisterande chaufförer, skulle då köra hem sina dyngraka män. Och de bestämde när, var och hur. Jag var fascinerad, men chockad. Är det det här det innebär att vara småbarnsförälder? Tar livet verkligen slut efter krystningarna? Eller är detta fenomen helt unikt för wives corner i Lomma?
Kommentarer
Trackback
