Let's Dance
Efter en SJUKLIGT stressig dag på jobbet kopplar jag av i soffan med finalen av Let's Dance. Är oerhört trött och kan knappt vänta tills jag får krypa ner i min renbäddade säng, men har jag sett såhär långt kan jag lika gärna se resten. Om det är spännande? Inte särskilt, men jag måste erkänna att jag - precis som Reinfelt - hejar på Steffo. Lite halvhjärtat i alla fall.
Helgen i bilder
Helgen har - som vanligt - sprungit iväg och jag har till största del spenderat den tillsammans med min lilla familj.
Fredagskvällen inleddes dock med dammiddag på kontoret; ett trevligt påhitt som gärna får blandas upp med lite manlig fägring nästa gång. Jag sänkte medelåldern med säkert tio år.
Fredagsfest eller ej, jag väcktes med ett pekfinger i ögat klockan sju i lördags morse. När Erik och Victor senare begav sig till babysimmet fick jag äntligen en chans att slappna av lite.
Lördagskvällen var mest lugn. En god tacosgratäng och massvis av choklad stod på menyn. Och en halv film. Jag måste ge
Dallas Buyer's Club en till chans.
Idag har vi varit mest slappat samt varit och fikat i Limhamn. Ett synnerligen trevligt Espresso House. Ja, för att vara Espresso House.
Innan det var dags för middag hann jag med ett snabbt träningspass på gymmet. Det har inte varit alltför mycket av den varan den här veckan så det var skönt att komma iväg och svinga kettlebellen lite. Om så bara en halvtimme.
Efter mat och dusch ligger vi nu i sängen och ser slutspurten av
House of Cards. Nagelbitande.
Och ja, de kinesiska undertexterna är bara tillfälliga. Någon slags varningstext, tror jag.
Oscar, Oscar!
I natt gick årets Oscarsgala av stapeln. I vanlig ordning satt jag inte bänkad framför TV:n, men det första jag gjorde i morse var att gå igenom vinnarna och klänningarna. Och jag måste säga att jag var något mer begeistrad över klänningarna än över vinnarna.
Jag hade ju - återigen i vanlig ordning - inte tittat in mig på filmerna särskilt bra, men hann i helgen klämma August: Osage County, med den något intetsägande titeln En familj på svenska. Meryl Streep briljerade som vanligt i rollen som en elak pillerknaprande matriark, men det gjorde även Julia Roberts, som gick ifrån sin vanliga lättsamma humoristiska rollkaraktär och istället spelade en bitter bedragen kvinna med såväl gråa hår som åldersrynkor. Ingen av dessa kvinnor kammade hem något pris, men såg fantastiska ut på röda matten. Liksom Kate Hudson i Versage. Hur snyggt!?
Svart och vitt. Snyggt, snyggt!
House of cards
Vad jag gör på kvällarna i annars så tråkiga februari? House of cards har ju dragit igång igen. Avsnitten avlöser varandra tills jag däckar. Men hela dagen går jag och väntar - febrilt och nervöst. När får jag komma hem och klicka igång serien igen?
Det finns ingenting att inte älska med House of cards. Den känslokalle Francis Underwood. Hans lika känslokalla och beräknande hustru. Svensk politik framstår plötsligt som - om möjligt - ännu mer ointressant. Avsaknaden av intriger och marionettspel, för att nämna något. Avsaknaden av spänning. Avsaknaden av Francis Underwood.
Kevin Spacey briljerar. Som vanligt.
Statusuppdatering
Tisdag. Veckans tråkigaste dag är här IGEN. Men! Jag försöker göra det bästa av dagen. Frukost på jobbet, arbeit macht frei och förhoppningsvis ett spinningpass vid fem-tiden. Jag får alltså, om jag har tur, skubba lite tidigare idag. Tisdagsspinningen med Forums - enligt mig - bästa instruktör går inte av för hackor. Inget ont som inte för något gott med sig.
Helgen har gått i lugnets och matens tecken. Jag fullkomligt älskar sådana helger. Inga måsten, bara ta dagarna som de kommer, vara hemma och njuta. Med alla hjärtans dag på agendan blev det även lyxmiddag med löjrom och oxfilé, rosor och ett fint armband. I lördags avhandlade vi det obligatoriska babysimmet, följt av den lika obligatoriska lördagsfikan samt en kväll med tacopaj och alla svenskars nya favoritsysselsättning - Melodifestivalen. Jag måste säga att jag blev ytterst besviken. Inte för att jag är något större Mello-fan från början, men jag hade nog väntat mig lite mer av detta omtalade spektakel. Musiken var kass, programledarna inte mycket bättre och pausunderhållningen likaså. Kanske ska jag hålla mig borta från dumburken tills det är dags för final. EN Melodifestival per år räcker gott och väl. Precis som en tisdag per vecka.
Flickidolen Zia och skrällen Ace Wilder. Samma visa vid varje deltävling. Hur många skrällar får egentligen plats i finalen?
Sherlock
Hur glada är vi inte över att säsong tre av Sherlock Holmes har dragit igång? Hur glada som helst! Och ja, den är minst lika bra som de
föregående två, plus att man slipper Moriarty, som var lite av en pain in the ass.
Spänningen - liksom Sherlocks logik, sarkasm och fantastiska avsaknad av fingertoppskänsla - är densamma. Om inte ännu bättre. Så för alla er som uppskattar ett bra mysterium - se Sherlock Holmes!
Dessutom; Watson's getting married!
Babblarna
Inte helt otippat har jag aldrig tidigare hört talas om Babblarna. I alla fall inte som barn-tevefenomen. Detta verkar dock vara något som alla föräldrar känner till. Och älskar. Varför? Jag tror att det lugna barnet på bilden nedan är svar nog på den frågan.
September
Nu har den första riktiga höstmånaden anlänt. Med buller och bång. Regn och rusk. Vi gjorde det bästa av situationen och efter en kort, men kylig, promenad bestämde vi oss för att strunta i söndagsträningen och istället stanna inne och titta på film. Mitt val; Side effects, visade sig vara ett mycket bra val, något som inte hör till vanligheterna när jag väljer film. Intressant och lagom spännande utan att bli alltför invecklad och intrikat. Och Jude Law är ju aldrig fel att vila ögonen på. En bra start på hösten med andra ord.
Efter tio
Jag börjar nästan varje morgon med att fälla ett par tårar. Inte på grund av någon förlängd baby blues utan tack vare Malou von Sivers och Efter tio, som alltid lyckas sammanfalla med förmiddagsamningen. Det ena programmet är sorgligare än det andra, det ena livsödet värre än det andra. Alltid samma sak och aldrig några solskenshistorier. Självklart är det bra att ljus faller på dessa tragiska öden, men någon gång vill man höra något trevligt. Något lättsamt och avfyra ett leende istället för tårar. Jag behöver nämligen inte ännu ett organ som rinner.
Girls
Vart jag mig än vänder tycker jag mig höra talas om HBO-fenomenet
Girls.
Alla pratar om det. Igår fick jag nog och var tvungen att undersöka vad allt fuzz handlar om. Tyvärr har jag svårt att uttala mig, eftersom kombinationen sen kväll, TV i sovrummet och en intensiv dag tog ut sin rätt och jag somnade sju minuter in i programmet. Men jag är sjukt laddad! Jag tror att det här kan bli bra. Äntligen hoppas jag ha hittat något som kan ersätta alla de serier jag redan sett klart eller som slutat sändas. Andrahandsvalet faller på
The Following. Den verkar dock tillhöra en helt annan genre, så det får bli att se tillsammans med Erik.
Girls. Ska detta bli min nya följeslagare kvällstid?
En bio på det
Så fick jag äntligen gå och se filmatiseringen av Langs Mördaren ljuger inte ensam. Jag hade glömt bort precis varenda detalj från bokens handling (som det säkerligen var minst 16 år sedan jag läste), men både miljöerna och huvudpersonerna var bekanta. Mördaren var däremot ingen jag kom ihåg, trots att det inte kom som en total chock vid upplösningen.
Störst plus av allt - förutom den stilige kriminalkommissarien Christer Wijk - får ändå den härliga 50-talskänslan som genomsyrar varenda minut av filmen. Svensk midsommar på 1950-talet i Bergslagen. Jag vill också! Minus morden, såklart.
Hemmakväll
Det blev ingen bio för mig ikväll. Internationella kvinnodagen i all ära, men Erik prioriterade en AW i Helsingborg istället. Jag fick istället lite egentid; gick till gymmet, handlade lite godsaker och vaggade hem. Nu sitter jag mätt och belåten med en romcom på TV:n och lite glass på soffbordet. En härlig fredagskväll!
Mördaren ljuger inte ensam
Alla Oscarsvinnare i all ära, men just nu är det en helt annan film som öppnar upp biosuget i mig. För dryga 15 år sedan var jag helt besatt av allt vad Maria Lang hette. Jag tror faktist inte att hon har skrivit en enda bok som jag inte har klämt. Så hur glad blev jag då inte när jag fick höra att böckerna ska filmatiseras? Jätteglad!
8 mars har Mördaren ljuger inte ensam premiär och jag tänker - om jag så ska gå ensam - sitta på första parkett och avnjuta min forna favoritbok på vita duken. Internationella kvinnodagen och allt. Då om någonsin borde jag väl få välja film?
Christer, Puck och Einar. Precis som i boken.
It's time for Oscar
Jag lyckades sova mig igenom hela nattens festligheter i form av Oscarsgalan. När jag idag går snabbspolar sammanfattningarna ser det kanske ut som om jag inte missade så mycket trots allt. Mitt absoluta favoritmoment på hela Oscarsgalan är dock att kolla in röda mattan; kändisar, klänningar, hår och parkonstellationer. För att ta igen detta har jag gått igenom hundratals - tusentals? - bilder idag istället. Som vanligt en hel del fint, men ganska stor del fult också. Jag fastnade för två bilder på två par. Jennifer Garner och Ben Affleck - superparet som båda var supersnygga i Gucci. Och ett annat superpar - Helena Bonham Carter och Tim Burton - i en lite mer... hrm.. bohemisk stil.
Uttrycket "lika barn leka bäst" har aldrig känts mer applicerbart.
Ändrade planer
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Middagen som jag planerat sedan länge, och faktiskt till och med tillagade igår kväll, blev hastigt och lustigt inställd på grund av sjukdom. Nu står jag här med en ledig eftermiddag, mängder av boeuf bourgingion och chokladmousse så att det räcker och blir över. Det är visserligen inte helt fy skam. Med tanke på veckans tröttma var jag ändå lite osäker på hur jag skulle ha hållit mig vaken till desserten. Nu kan jag ju istället avnjuta den till På Spåret-finalen och filmen som jag aldrig hann med igår.
Inget ont som inte för något gott med sig, eller hur var det nu igen?
Härliga helg
En härlig dag på stan, bestående av bland annat lunch på omtalade La Bonne Vie och fastlagsbullar från Hollandia, avslutades med en kväll i biomörkret. Jag älskar att gå på bio. Det är en helt annan upplevelse än att titta på halvtaskig kvalitet hemma i soffan. Såklart!
Just ikväll var det Django Unchained som stod på filmmenyn. Tarantinos senaste rulle om slavhandeln i 1800-talets Amerika. Dåligt påläst om amerikansk historia som jag är hade jag inte kunnat ana exakt hur grym slavhandeln faktiskt var. Att slavarna var livegna och diskriminerade har jag ju förstått, men att de snarare behandlades som boskap än som människor, och att slavägarna fick göra som de behagade med sina ägodelar, har jag nog blundat för.
Jag förstår att Django tilldelats många Oscarsnomineringar och jag skulle bli förvånad om de inte lyckas knipa en statyett eller två. Leonardo di Caprio som skurk för första gången i filmhistorien är förmodligen en lågoddsare. Om jag skulle se om filmen om jag fick chansen? Svar nej. 2 timmar och 45 minuters slavhandel och prisjagande räcker gott och väl en gång. Hur bra filmen än må vara.
Vuxenvarning
Eftersom mina utekvällar är ett minne blott nu för tiden har jag börjat med andra aktiviteter på helgerna. TV-kvällar. Detta är förvisso inget nytt fenomen för mig, men karaktären på programmen är det. På Spåret, Tack för musiken och - framför allt - Stjärnorna på slottet är mina nya favoriter. Fantastiska program! Varför har jag aldrig följt dessa slaviskt tidigare? Jag börjar väl helt enkelt bli gammal.
Trots detta är jag en lång bit från mål till en riktig vuxenvarning. Men den dagen jag ställer klockan för att varken missa Så ska det låta eller Gäster med gester måste varningslamporna börja lysa. Och när jag tar "kaffe på fat" som TV-snacks är det nog dags att boka plats på hemmet.
Mina nya vänner underhåller mig varje lördagskväll januari ut.
"Ömmande flygplats och residensstad". I fredags knäckte jag min första tiopoängare i På Spåret.
Hobbit
Vad passar väl bättre en julhelg än att gå på bio? Idag slog vi till på en matiné av Hobbit - Peter Jacksons uppföljare, eller ska jag säga föregångare, till Sagan om ringen. Liksom varenda film i ringtrilogin var filmen om den lille hobbiten lång och utdragen, men mycket välgjord. Alla de onaturliga varelser som figurerat i de tidigare filmerna dök upp, och likaså de många och långa krigs- och våldsscenerna.
Kanske inte en personlig favorit på filmhyllan, men ett stort plus till att filmen gick i 3D. För ett ögonblick trodde jag faktiskt att jag själv befann mig i Fylke, Vattnadal och de djupa skogarna. Om jag kommer att se återstående två filmer förblir dock ett frågetecken.
Glasögon på glasögon gjorde att jag kunde följa hela filmen med perfekt syn.. på gott och ont.
Endgame
Jag skäms nästan för att säga det (nej, inte nästan - jag skäms!), men jag har slaviskt följt alla avsnitt av Gossip Girl. Likt en annan 14-åring streamar jag serien varje tisdag för att kunna se det så fort som möjligt. De senaste åren har jag dock bara väntat på ett avslut. Någon slags trygghet om att allting ska ordna sig; att Chuck och Blair ska få varandra och att alla ska få leva lyckliga i alla sina dagar. Samt naturligtvis vem själva gossip girl egentligen är.
Igår fick jag äntligen detta avslut. Sista avsnittet på sista säsongen. Och vilket slut! Parkonstellationerna man hoppats och hejat på i 5 år gick i lås, vissa mindre tippade och mindre framhejade konstellationer likaså. Men det var ett lyckligt slut. Och jag kan äntligen slappna av medan jag letar efter ett nytt guilty pleasure att lägga kraft och fokus på. Vampyrer känns överexploaterat till och med för mig. Så vad annars lägger tonåringar sin energi på nu för tiden?
Skyfall
Förutom maten har jag även hunnit med ett biobesök i helgen. I fredags lyckades vi knipa två platser till den nya James Bond-filmen; Skyfall. Som barn fullkomligt älskade jag James Bond. Roger Moore, Sean Connery, ja till och med Timothy Dalton. Och Daniel Craig är väl ändå den snyggaste av dem alla?
Trots detta har såväl filmen som karaktären förlorat lite av sin forna glans i mina ögon. Det handlar mer om så mycket hämnd, skjutande och sprängande som möjligt nu för tiden. Att lägra kvinnor, varav minst en håller ut till slutet, verkar inte längre vara en bedrift i Bonds ögon. Istället förekommer en eller två kvinnor hela filmen igenom, som ganska omedelbart efter sitt möte med Bond trillar av pinnen.
Men. Bond är ändå Bond. Och något magiskt lever kvar över detta. Så trots att jag inte är överförtjust i att titta på overkliga slagsmålsscender på skenande tågtak eller hus, broar och fordon som sprängs i luften i två och en halv timme en fredagskväll fanns det ändå en viss behållning med filmen. Och slutet bådar gott för framtiden. Nästa Bondfilm har nog potential att bli som på den gamla goda tiden.
