Mismatch

Efter en begynnande förkylning, som jag försökte - och kanske lyckades - kväva med Coldzyme, var det inte igår jag var på gymmet. Eller, det var precis vad jag var, men dessförinnan var det väldigt längesedan. På grund av sjukdom och bokhylleprioriteringar (jag lovar, detta är sista gången jag nämner bokhyllorna) har det helt enkelt inte funnits TID. Eller ork. Men igår släpade jag mig som sagt dit. Vad som var tänkt att bli ett förmiddagspass slutade som ett snabbpass precis innan middagen. Med fokus på rumpa. ALLTID fokus på rumpa. Om jag ska komma i bikini och trendiga, formlösa mom jeans. 

 

.. gick jag på min nya tisdagstradition - lunchspinning. Eftersvettig och dan förevigade jag därefter dagens outfit bestående av lite gammalt skrafs från garderoben. Tröja och skärp från Filippa K. Varmt, om inte annat.

 

Så hur gick det då i Hälsokampen till slut? Jo, jag slutade på en nioendeplats på hela företaget. Alla i topp tio registrerades i mailet som skickade ut och det faktum att jag efter förra omgången hamnade på plats elva har gett mig lite extra eld i baken. Så pass mycket eld att jag nu, sedan tävlingen slutade i torsdags, knappt har rört en fena. Imorgon är det nya tag igen. Eventuellt.

 

Efter en stressig förmiddag, ett hårt spinningpass och ett efterlängtat frisörbesök kollapsade jag. När jag sent omsider kom hem i tisdags kväll kände jag mig märkligt illamående och trött. Istället för att avta, eskalerade illamåendet, för att slutligen kulminera i ett toalettsstolskramande hela natten. Igår var jag matt och trött, men ägnade hela dagen åt att vila och hämta nya krafter. Idag är jag åter på jobbet och förbannar Hälsokampen - som jag nästan ledde - och dess sista dag. Inte orkar jag ju gå till gymmet nu. Eller kanske kan jag bara dit och titta - och eventuellt lyfta - på någon hantel. Gå ett par meter på löpbandet och göra ett par situps? Från och med imorgon slipper jag registrera vartenda litet steg jag tar och det ska bli så skönt! Ska nog firas med en helt träningsfri helg!

Så har ännu en helg - och vecka - kommit till ända. Veckorna formligen flyger fram (till skillnad från när jag var gravid och de gick i myrtakt) och jag känner att jag inte hinner med allt jag har planerat. Varken jobbmässigt eller privat. Jag får helt enkelt försöka mig på lite struktur nästa vecka. Mer struktur. Jag är ju trots allt en åttondels tysk.

Hur som helst. Helgen inleddes med date night i fredags kväll. På fredagar brukar jag och Erik försöka äta efter att barnen har somnat. För att kunna lyxa till det lite, njuta av maten och prata. Så och i fredags. Efter boeuf bourgingnion, äppelpaj och ett eller två glas rött ställde vi dock in den planerade filmkvällen och jag gick och knöt mig istället. Skönt! Igår åkte vi till Ängelholm på eftermiddagen för att hämta böcker, fika och äta middag. Och träffa mormor såklart.

Och så kom söndagen. Min före detta hatdag, men numera veckans bästa dag. Eller åtminstone den näst bästa. Och vi har gjort absolut ingenting. Jag älskar när man bara kan ta dagen som den kommer utan några måsten eller tvång. Laga mat, gå och träna och bara umgås (läs: städa och tvätta en faslig massa maskiner. Med efterföljande tumlande, sorterande och vikande).

Imorgon är det måndag. Peppen!!!

 

Eftersom Erik måste delta i precis vartenda lopp som går av stapeln i Skåne spenderade vi dagen i mysiga bokskogen i Torup. Med en förkylning på nacken knatade Erik på sina tolv kilometer medan jag och barnen lekte bland pinnar och höstlöv. Vackra färger och en smygande vinterkyla präglade vår dag. Efter målgång styrde vi kosan mot Staffanstorps gästgiveri för att stärka oss med en kaloririk lunch. Nu ligger jag utslagen på sofflocket och har planer på att krypa till kojs mycket snart. Den friska luften tar på krafterna.

 

På äventyr i skog och mark.

Veckan har verkligen gått i ett. Mest med jobb, måste jag dessvärre medge. Efter tisdagens review började ett intensivt forecastarbete med tight deadline. Detta har gjort att jag suttit klistrad framför datorn dag och natt och egentligen inte kunnat koppla av förrän... nu. Så den här kvällen vägrade jag att öppna datorn. Stackars lilla Alice drabbades av ögoninfektion igår och är bannlyst från förskolan. Erik drabbades av en mancold och åkte på vabben. Efter att ha nattat alla och nästan somnat i soffan själv tog jag mig i kragen och drog till gymmet - något som annars blivit lidande den här veckan. På gymmet var det väldigt tomt; varken andra människor eller min motivation var där. Ett snabbpass senare retirerade jag hem till sängen. Ja, via duschen.

Fredag imorgon. Så skönt! Så efterlängtat!

 

Oktober rullar på, veckorna avlöser varandra och vi är snart inne i november. Inte mig emot, oktober har ju inte bjudit på några större överraskningar. Mest jobb och ett ständigt meckande med livspusslet. Och träning. Vi har Hälsokampen på jobbet, så det gäller att röra på fläsket så ofta som möjligt. Jag går till gymmet när tid - och ork - erbjuds.

 

Jag brukar inte ta selfies på gymmet, men i och med Hälsokampen ska man gärna bjussa på bildbevis. Och här är ett. Ett av de bättre, ska tilläggas.

 

Till helgen vankas det bokklubbshelg i Haväng. Tills dess ska den här boken ha lästs ut.

 

Och så maten. Varje kväll ska det bjudas på något. I tisdags kom jag hem till ett skafferi som ekade tomt, men lyckades koka soppa på en spik; tacopaj.

.. to self: Ta inte första löprundan efter sommaren på fastande mage i gassande solsken klockan tolv dagen efter ett tungt benpass. Gör inte det! Jag kom knappt hem levandes. Jag kom knappt hem.

 

Det är inte bara barnen som ska få rutiner ifråga om förskolan, jag ska även försöka komma in i gamla träningsrutiner. Ikväll gjorde jag ett digert försök att kila till gymmet efter barnen hade somnat. Jag och massa tonåringar var där. Men dagens träning är avklarad, även om jag helst ser att det sker något tidigare på dygnet nästa gång. Att vara speedad till tjugo över tolv är inte alltid önskvärt.

Det enda som kunde locka ut en otroligt måndagstrött - och lat - kvinna på en joggingtur igår var nya löparskor. En bättre morot kan jag inte föreställa mig. Och vilka skor! De bar mig hela 7-kilometersrundan - snäppet snabbare än förra veckan. Att färgen piggar upp underlättar också. 

Förr i tiden var söndagskvällarna den värsta tiden på hela veckan för mig. Så mycket ångest och press ihopklämda på ett par timmar. Idag är det en av de bästa stunderna på veckan. En god middag och lite lugn och ro innan en ny arbetsvecka tar fart. Kanske är det för att mina helger numera präglas av mycket mer lugn, kanske är det för att jag inte längre känner ångest inför att gå till jobbet. Kanske håller jag bara på att bli gammal. 

Sedan någon gång i mars har mitt jobb tävlat i Hälsokampen. Någon slags inspirationshistoria för att få sina medarbetare att röra på sig, gissar jag. Lagvis registrerar man sina bedrifter och målet är att åtminstone komma upp i två 30-minuterspass i veckan. Något alla borde klara av, med andra ord. 

Glesheten mellan inläggen beror inte så mycket på att jag har börjat jobba som att jag har varit ledig. Och då jobbat hemifrån. Att det har varit fullt upp med jobb är kanske att ta i, men på hemmafronten är det alltid full rulle. Alice kryper och Victor... Ja, han är mest sitt vanliga livliga jag. Att vi dessutom åkte på några härliga dagisbasilusker förra veckan ökade inte direkt på mina energidepåer. Men nu. Snön har äntligen smält undan och jag kan cykla till jobbet. Mitt gymkortsköp har äntligen gått igenom och jag har kommit igång med årets träning så smått. Veckans höjdpunkt? Dagens lön!

Om söndagen tillägnades Alice var lördagen Victors dag. Då var det nämligen dags för honom att springa sitt allra första - men förhoppningsvis inte sista - lopp. Mulleloppet. Hela 300 meter skulle han knata för att sedan mötas av medalj och presenter för väl utfört arbete. Piggelin och chokladmjölk. Victors version av himmelriket. 

Min nya hobby - som jag är pinsamt dålig på, och smärtsamt medveten om att jag är pinsamt dålig på - är pilates. Två minuters cykelväg från vårt hem ligger en dansstudio, där man bland annat kan utöva denna ädla konst. Och trots att jag var ovigast i salen kände jag mig ändå något böjligare efter dagens session än vad jag gjorde förra veckan. Så! Ett steg i rätt riktning. Nu ska jag bara få koll på andning och hållning också. 

Idag gjorde jag ett otroligt välkomnat återbesök på självaste gymmet. Välkomnat av mig själv, ingen annan verkade bry sig, trots att jag inte har satt min fot där sedan någon vecka innan Alice kom till världen. Och trots att jag kanske inte tog i mest av alla på gymmet idag, tog jag i betydligt mer än jag gjorde sist. Och näst sist. Och, ja ni fattar. 

Torsdagskvällen avslutades med en löptur längs havet med kvällssolen som sällskap. Efter en dag med grill och snask var det hög tid att röra på fläsket. Och trots att det inte blev någon längre runda var det skönt att komma ut på egen hand med en god podd i lurarna. Om inte annat så för utsiktens skull. 

Ikväll masade jag mig ut på en mycket oefterlängtad löprunda. Jag minns hur svårt det var att springa första tiden efter min förlossning med Victor och har använt det som ursäkt för att slippa ge mig ut nu. Alice blir dock två månader nästa vecka och när Victor var i den åldern var jag redan i full gång med träningen. Det är jag inte nu.