Dagen efter
Nej, jag pratar inte om sviterna efter ett fylleslag, utan om nya bokklubbsboken. För att undvika förra omgångens stress- och blädderläsning är jag ute i god tid den här gången. Så god tid att jag till och med tjuvstartade i somras. De tre sidorna jag klämde då var dock som bortblåsta och jag började om från början igår. Inget mer segande med bokklubbsböckerna. Nu är jag on top of things.
Recension? Jag ber att få återkomma när jag läst lite mer än första kapitlet. Men utan att säga för mycket kan jag bara hinta att den än så länge verkar lovande.
Sänglektyr. Bästa stunden på dagen.
Tröttma och polarexpedition
Ligger i sängen med senaste bokklubbsboken och en trött bebis. En perfekt avslutning på denna intensiva onsdag. Ett svettigt spinningpass var kronan på verket för att åstadkomma total utmattnad, men efter några liter vatten, lite (läs mycket) vegetarisk lasagne och en dusch kände jag mig som en människa igen. Nåväl. Nästan i alla fall.
För att återgå till bokklubbsboken. Bea Uusma skriver om den fascinerande, men totalt misslyckade Andree-expeditionen till Nordpolen. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till boken som är skriven som en kärlekshistoria. Jag vet inte om jag mäktar med att läsa hela när jag redan vet historiens tragiska utgång. Samtidigt är det en fängslande bok om ett intressant ämne. Halvvägs igenom känner jag att ursäkterna för att ge upp nu är alltför lama och ogiltiga. Så jag läser vidare.
Här ligger jag och gottar mig. 30 centimeter av sängen har jag lyckats roffa åt mig!
Amningsunderhållning
Efter att ha slötittat så mycket på dålig TV under mina amningspass att jag känner att jag har fördummats har jag nu lagt fjärrkontrollen åt sidan till förmån för lite litteratur. Bokklubbsboken ligger oöppnad och väntar på mig, men som ett första steg ut valde jag en traditionell sommardeckare. Mari Ljungstedt släpper väl åtminstone en deckare per år; lättlästa, men inga litterära mästerverk. Årets roman - Den sista akten - tog dock priset. På mindre än ett dygn var den utläst och den fick Real Housewives of Orange County att framstå som en kulturell höjdpunkt. Å andra sidan är det precis den typen av litteratur jag har ork att klämma när jag sitter fast under amningskudden. Hur länge det nu varar.
Mördaren ljuger inte ensam
Alla Oscarsvinnare i all ära, men just nu är det en helt annan film som öppnar upp biosuget i mig. För dryga 15 år sedan var jag helt besatt av allt vad Maria Lang hette. Jag tror faktist inte att hon har skrivit en enda bok som jag inte har klämt. Så hur glad blev jag då inte när jag fick höra att böckerna ska filmatiseras? Jätteglad!
8 mars har Mördaren ljuger inte ensam premiär och jag tänker - om jag så ska gå ensam - sitta på första parkett och avnjuta min forna favoritbok på vita duken. Internationella kvinnodagen och allt. Då om någonsin borde jag väl få välja film?
Christer, Puck och Einar. Precis som i boken.
Nostalgiläsning
Det var sannerligen ett tag sedan jag besökte min forna favoritblogg Peace, Love and Capitalism. Kanske för att jag inte har tid (läs ork) att sätta mig in i författarens välfunna formuleringar och spetsfundiga ordalag när jag snabbsurfar mellan mailande och Excelarken, utan istället nöjer mig med bloggar där jag kort och gott kan titta på bilderna.
Idag hade jag dock lite tid över och tänkte att om jag hinner plöja ett par artiklar i Svenska Dagbladets nätutgåva hinner jag plöja ett par inlägg i en välskriven blogg. Vad jag då upptäckte var att bloggen har bytt portal och det kuliga, men kanske inte mest seriösa bloggnamnet för en riksdagsledamot, är nu bortbytt. Den nya bloggen är visserligen intressant, men mer riksdagsinriktad och mindre åsiktsintensiv.
Tur i oturen är väl att den gamla bloggen ligger kvar. Kanske inte högaktuella ämnen längre, men dock en intressant vinkling av diverse samhällsproblem med en personlig touch av åsikter. I mängder! Kanske något jag borde dra nytta av här?
I bokhyllan
Eller på sängbordet, för att vara exakt. Ja, där befinner sig boken med den vackra titeln "Sång till den storm som ska komma". Peter Fröberg Idlings debutroman om en ung Pol Pot - och vägen till folkmordet 20 år senare.
Denna bok är helt otippat månadens bokklubbsbok. På grund av diverse bortfall från senaste mötet lyckades jag för första gången någonsin få igenom mitt val. Då får vi ju bara hoppas att den är läsvärd. Fyra sidor in i den fiktiva romanen om mannen som sedermera blev känd som Pol Pot känns det för tidigt att uttala sig om den saken, men jag tycker att boken verkar ruggigt intressant. Hur formades den man som kom att utplåna hela Kambodjas historia - materiell som kulturell? 1,7 miljoner människor beräknas ha mist livet vid röda khmerernas framfart och en hel värld gick förlorad.
Strandunderhållning
Diane Keatons otippat kvicktänkta och tragikomiskt underhållande självbiografi Then Again gör mig sällskap sista dagen vid poolen i Spanien. En välkommen omväxling från den något patetiska bokklubbsboken.
Om mindre än två timmar bär det av hemåt och om jag har förstått saken rätt har sommaren även anlänt till Sverige. Precis som jag hoppades.
Just nu..
.. sitter jag på balkongen och väntar på att Erik ska bli färdig samt att nagellacket ska torka, med ett glas sangria och en god bok. Härliga semester!
Kvällslektyr
Det känns som om det tog ÅR innan jag fick sätta mig ner och ta det lilla lugna. Dagen har gått i ett. Jobb, spinning, shopping av förnödenheter, hårtvätt, matlagning, diskning. Ni fattar. Nu får jag äntligen andas ut. Och andas ut gör jag till Kate Mortons "Den glömda trädgården". En lagom spännande och underhållande bok som jag själv valt, vilket gör den relativt lättläst. Så fort jag sätter en bokklubbsbok i mina händer känns det nämligen som ett jobb eller hemläxa. Hur bra den än må vara. Denna bok däremot - sidorna svischar förbi och jag kämpar inte ögnandes igenom sista sidorna mot klockan. Bara ren och pur underhållning. Som det ska vara.
Att skriva ihop
Är det något jag verkligen har deklarerat mig allergisk mot så är det särskrivningar. Men nu har jag börjat tänka om. Folk som skriver isär låter så glada. Man får intrycket av att de är mer obekymrade och har roligare. Så jag tar tillbaka det jag har kämpat för i alla dessa år. Folk borde skriva isär mer!
Så festligt! Och muntert!
Påsklov i sikte!
Utanför skiner solen från klarblå himmel. Alla på kontoret har checkat ut för påskhelgen. Alla utom jag, vill säga. Att jag arbetsbefriade mig själv igårkväll till förmån för att ansluta bokklubbsmötet får jag sota för idag. Men vad gör väl det när man vet att man har fyra dagars påsklov framför sig? Iväg med rapporteringen, sedan bara njuta. Inga måsten, ingenting. Så skönt!
Jag planerar att njuta av en god bok, ej utvald av bokklubben. Att Ranelid fick Augustpriset för Synden övergår mitt förstånd. Hans svulstiga språk och omständliga beskrivningar biter dessvärre inte på mig. Jag saknade en röd tråd och historien, liksom protagonisten, blev för mig ointressant. Det enda jag intresserade mig för var att boken skulle ta slut. Vilket den gjorde efter 354 sidor.
Nu däremot ska jag läsa vad jag vill. Sova så länge jag vill och gå på härliga promenader (ja, stegtävlingen har börjat). Jag håller tummar och tår för att SMHI och alla andra vädersajter har spått fel. I påsk vill jag ha sol!
Nytt i bokhyllan
Nu har jag att göra hela våren. Först ut är Ranelids Augustvinnare. För bokklubben. Och för bloggen, såklart.
Zlatan
Fotboll har aldrig varit mitt största intresse (möjligtvis har jag tittat på några EM och VM-kval, mest för att hänga med i det allmänna tugget), så när bokklubben valde
Jag är Zlatan: Zlatans egen berättelse hjulade jag inte direkt av lycka. Sent omsider köpte jag boken som invigdes igår kväll. Att påstå att den är ett litterärt mästerverk vore en överdrift av rang. Att påstå att den ökat mitt intresse för fotboll likaså. Men det var något med boken, med Zlatans historia, som fick mig att klämma 100 sidor på en kväll utan att tröttna.
En riktig liten odåga verkar han ha varit, Zlatan. Dock med någon slags självinsikt, som förvisso kan vara vuxne den mannens insikt när han berättar sin historia. Och den där bollen. Av någon anledning gjorde boken ett intryck på mig, då jag drömde om dribblingar, brassetricks och mål i krysset hela natten. Ganska udda för en fotbollsfob. Det ska bli spännande att se hur jag fungerar om ytterligare 300 sidor.
Sommarfavorit
På sommaren älskar jag allt vad deckare heter. Både i TV- och bokformat. På något sätt lämpar sig dessa mycket bättre till svala, ljusa sommarkvällar än kolsvarta, iskalla vinterdagar. Det är som om mörkret och kylan på något sätt bygger på rädslan. Jag har tyvärr begåvats med en sambo som inte delar min sommarfascination för denna skräpgenre, men igår när han var på bio passade jag på. Säsongspremiär för Morden i Midsomer. Jag satt som klistrad. Livrädd, men klistrad. Och fick blodad tand. Nu vill jag gräva ner mig i allt vad deckare, mord och spaningsarbete heter. Men först Bockfesten.
Bokklubb
Det var inte bara jag som tyckte att Den stulna romanen var svårklämd. Hela bokklubben var rörande överens. Kritikerna var också överens. Men inte om att det var en flopp, utan tvärtom. Har mitt intellekt hamnat på efterkälken eller missade jag något väsentligt i den osammanhängande romanen? Eller är det en sådan bok som recensenterna ska ge bra kritik för att visa att de minsann har förstått den?
Till nästa möte blir det science fiction. Mitt Aspergers-jag, som har svårt att relatera till allting som är overkligt, är måttligt road. Men jag får väl ge det ett försök. Kanske till och med avlägga ett besök i science-fiction-bokhandeln? Därefter måste mitt förslag om att läsa något ur kanon accepteras.
Myshelgen fortsätter
Jag känner mig varm, trött och lätt febrig efter spinningen, så myshelgen fortsätter. Det gör däremot inte billiga veckan, då varken blodpudding eller risgröt retade smaklökarna idag. Istället lyxade vi till det med en härlig tacobuffé, Häägen Dazs och ett glas rött till handbolls-VM. Den stulna romanen, som jag skulle kunna döpa om till Den olästa romanen, plågar fortfarande mitt samvete. Bara 240 sidor kvar. Så snart jag inte har några TV-relaterade ursäkter kvar till att inte läsa ska jag ta tag i den. Eftersom jag nu tittar på en finsk dokumentär om barnyoga känns inte det så troligt att det kommer att inträffa...
TV-kväll
Arbetsveckan avslutades på perfekt sätt med take away framför TV:n. Härliga fredagskväll. På spåret (med en ovanligt kvicktänkt Adam Alsing och min gamla barndomsidol Ebba Blitz i det vinnande laget), Skavlan och kändisspäckade New York, I love you betades av innan jag kastade in handduken och somnade till fantastiska 30 Rock. Nu har jag stillat mitt TV-tittande för ett tag framöver. Spinning och Den stulna romanen står på agendan denna gråa lördag.
Hypnotisören
Klämde dryga 200 sidor av Hypnotisören igårkväll. 50 sidor från slutet gav jag upp. Kände mig konstigt mätt på boken. Verklighetsförankringen, som länge varit på glid, tappades plötsligt helt. Det intresserade mig inte längre att läsa färdigt boken. Jag kunde inte relatera till den. Jag vet inte om det beror på det faktum att klockan var kvart över ett på natten eller att Kepler helt enkelt tappat det. Någonstans kring följande citat smällde jag ihop Keplers opus;
"..den stora finanskrisen slog till som en följd av de nyliberala vägvalen och plötsligt hade landstingen inga resurser..."
En ny teori kring finanskrisen, känner jag. Jag suckar tungt och återgår till Johan Norberg. En man som inte gör mig besviken.
Ur form
Känner mig helt ur form idag. Kanske är det den tidiga ringsignalen från väckarklockan, kanske är det gårdagens spinningpass, kanske känslan - eller bristen på känslan - av att vara hemmastadd. Jag längtar mig tillbaka till hotellrummet, varm thaimat, lite choklad och den spännnande fortsättningen av Hypnotisören. Sist i Sverige har jag insett Keplers storhet. Och slukar "honom". Låt klockan slå fem snart. Idag står inte övertid på agendan.
Kosher?
Läser för tillfället Indignation av Philip Roth. Helt jävla fantastisk. Har precis kommit till ett stycke där huvudpersonen, vars pappa är slaktare (och jude, vilket gör honom till en kosherslaktare) träffar en tjej, som med hjälp av rakblad försöker ta livet av sig. Marcus (ja, huvudpersonen!) liknar då detta vid kosherslakten. Vet inte varför jag blev så attached vid detta, men beskrivningarna och utsvävningarna i boken är oöverträffliga. Och så är han är full av visdom - Roth. Har även lärt mig betydelsen av blue balls och hur fantastiskt dålig koll jag har på amerikansk historia. Tack Philip, jag håller tummarna för dig till nobel!
