Speaking of..
Igår var jag bitter över att jag inte fick åka till Nice, idag är jag mer än tacksam. Ett nytt terrordåd på strandpromenaden mitt i Frankrikes nationaldagsfirande. Så hemskt! Hittills 84 döda, däribland många barn. Så otroligt ogreppbart och fruktansvärt. Världen, vad händer? När ska detta sluta?
Rädslan övervinner allt
I morse tog jag tidiga morgonflighten upp till Arlanda. Trött och mosig klev jag av planet för att mötas av nyheten att terroristerna varit i farten igen. Den här gången på en flygplats i Bryssel. Och sedermera på tunnelbanan i Bryssel. Inte helt otippat tog IS på sig dåden. Dagen har bara varit en enda lång färdsträcka mot min hemresa. Det enda jag vill är att komma hem, krama om mina barn, bädda ner mig och glömma allt vad våld, krig och terrorism heter. När kan det bli möjligt? När kan IS knäckas? För det måste vara en fråga om när, inte om.
❤️
Terror(o)
Europa står fortfarande lamslaget efter IS fruktansvärda terrordåd i Paris i förra veckan och hoten om nya attentat gör att alla tassar på tå. Bryssel har i princip stängt igen, men även i Sverige har hotläget höjts. Lev som vanligt med en extra vaksamhet, är devisen från Säpo. Detta har fått mig att fullständigt gå i taket. Jag är en orolig själ i vanliga fall, men nu är jag näst intill psykotisk. Hysterisk, är kanske en mer korrekt term. Min inplanerade, redan betalda, Stockholmsresa som jag sett fram emot i helgen lämnade jag vind för våg till förmån för hemmets lugna vrå. En vrå jag aldrig vill lämna. Förrän det blir världsfred.
Världen
Vad händer i världen? Vart är vi på väg? Nattens terrordåd i Paris skakade hela västvärlden medan IS lovar uppföljning. Jag vet att man inte ska låta rädsla styra en - då låter man de onda vinna - men jag kan inte låta bli att känna ängslighet inför i princip allt. Rädsla för att resa, rädsla för att försätta mig i utsatta situationer, rädsla för mina barns skull. Världen har blivit mörk. Måtte terrorn - och vad som mer och mer börjar påminna om ett tredje världskrig - ta slut snart. Frågan är bara hur.
Pray for Paris. Eller något annat. Religionen har gjort sitt.
Decisions, decisions
Med vetskapen om att jag var omåttligt trött på mitt jobb satte jag mig redan i somras och började slänga iväg nya jobbansökningar. Tyvärr började karusellen snurra lite fortare än vad jag tänkt mig och innan jag visste ordet av det satt jag med ett anställningsavtal i handen. Världens bästa jobb, eventuellt. Till priset att jag aldrig skulle få träffa min familj, ha 50 resdagar på ett år till praktiskt taget samma lön. Så nu har jag tackat nej till vad som var världens chans för mig. Karriärmässigt sett. Men. Family first. Och det måste finnas jobb som lättare går att kombinera med familjelivet. Eller?
Hur skulle jag kunna åka iväg från den här lilla donnan? Som HR-mannen sa; "A man would do it". Well, det får stå för honom. Och han har ju aldrig träffat Alice.
Halloween
På "min" tid (jaja jag vet, det är fortfarande min tid) firades inte Halloween överhuvudtaget. På sin höjd tänkte man ett ljus eller två på gravarna, men att klä ut sig och skrika "bus eller godis" fanns inte på kartan. Nu verkar dock konceptet ha kommit till Sverige med buller och bång och jag antar att det alltid är kul att ha en anledning till att klä ut sig. Dock väntar jag med att fixa en egen kostym tills Victor förstår tjusningen med det hela.
Men. Apropå Halloween. Det finns få bilder som får mig att skratta så mycket som denna i dessa tider. En Halloween-walk-of-shame.
Valkatastrofen
Idag börjar jag så sakteliga återfå krafterna - och humöret - efter den sanslösa valkatastrofen. Jag har dock tappat all lust till att följa nyhetsrapporteringen kring valets efterdyningar. Ju fler nyheter, desto fler nedslående besked. Avgång efter avgång. Och jag kan ju inte påstå att jag är särskilt förvånad. Att sitta i opposition till en minoritet(s)regering med SD som vågmästare kan ju inte vara någon hit. Men ändå. Anders Borg. Den bäste finansminister som Europa har skådat. Och Reinfeldt. Den ende statsminister jag hittills har varit riktigt stolt över. Han satte Sverige på kartan och vägrade vika sig för den mörkbruna geggan. Man kan bara hoppas att de rotar fram en värdig efterträdare och det snarast.
Överlag känns det politiska landskapet i Sverige för tillfället mycket osäkert. Kommer det att bli någon regering av S och MP? Kommer det att bli omval? Kommer den svenska kronan, tillika konjunkturen, att störta? Kommer allt att gå åt helvete?
Valet i en bild. Precis så.
Valvaka
Valvakan ser ut att bli något av det deppigaste i mannaminne. Jag tror jag slår om och tittar på en upplyftande film istället. Valförlusten får helt enkelt hanteras imorgon. Den, och migratonsplanerna.
Nedslående prognossiffror är bara förnamnet.
Debatt
Följer den sista partiledardebatten på SVT. Om du frågar mig krossade Alliansen de rödgröna med råge. Men efter ett tag blev der för mycket, till och med för mig. Frågorna flöt in i svaren, ögonen började klippa. Jag väljer sängen framför slutet och hoppas på en fortsatt mandatperiod för alliansen. Hoppas kan man ju alltid.
Det enda regeringsalternativet.
En mörk dag för Europa
Det är med stor sorg jag följer resultatet av EU-valet. Inte bara svenskarna tycks ha drabbats av tillfällig sinnesförvirring - utan hela Europa. För det första; röstdeltagandet. Att få rösta är en rättighet inte alla förunnat och det är en rättighet som bör förvaltas. Men. Något som borde ses som en demokratisk högtid blev en främlingsfientlig fiesta. Partier som sätter olika värde på olika människor gick framåt i valet i hela EU. Jag hoppas att det här valet inte säger allt om höstens val. Jag hoppas att det beror på en tillfällig överhettning av människors hjärnor och att de tar sommaren för att skärpa till sig.
Annars bor vi i ett Sverige och ett Europa som jag inte vill vara en del av. Jag trodde att EU är till för att gemensamt skapa förutsättningar för ett öppnare och friare Europa. Tji fick jag. Europa har blivit mörkt, kallt och brunt. Skäms på er.
Löpet på Expressen. Bra ändå.
Mammaklyverier
Som jag tjatat om så länge börjar alltså min mammaledighet lida mot sitt slut. En dryg månad till, sedan är det dags för tidiga morgnar, bokslut och datorknappande igen. Det är med blandade känslor jag går tillbaka till jobbet. På plussidan står ju lön (ja, det var nog det), men det känns fruktansvärt tråkigt att inte längre få spendera hela dagar med min lilla sparv. En sparv, som börjar bli väldigt busig och behöver nästan ständig tillsyn. Därav dåligt bloggande.
En sak som jag trodde att jag skulle kännas mycket tråkigt är att inte längre få delta i torsdagarnas mammaträffar. Sitta med en bebis, en kopp kaffe och snacka skit. Men ju längre tiden lidit desto mindre börjar jag känna att jag kommer att sakna det. Hur trevliga mina mammavänner än är så är vi fruktansvärt olika. Eller; JAG är olik dem. Jag hänger inte på Möllan, jag köper inte enbart ekologiska varor och jag gillar att klä min son i blått. Och det är klart att våra åsikter kan gå isär, men jag behöver inte få det som andra anser vara rätt nedtryckt i halsen för att jag ska känna mig som en dålig mamma. Fleeceoverall till exempel. Ett big nono, enligt vissa. Och detsamma gäller färdig barngröt, i princip alla leksaker som existerar på marknaden och plaststekspadar till köket. För att nämna ett par exempel. Nä, då kanske det till och med kan bli lite skönt att lämna över stafettpinnen till Erik och i lugn och ro ta en kopp kaffe utan bebis med obstinata kollegor. Aldrig kan man vinna.
Brittsommar
Britts namnsdag har för längesedan passerat, men temperaturerna håller sig ändå på ett par stadiga plusgrader. Igår kändes nästan jacka överflödigt. Detta om något måste väl klassas som brittsommar? Jag har dock hört skräckrykten om att en riktig vargavinter lurar runt hörnet. Igen! Jag vet helt enkelt inte om jag klarar av en sådan vinter till. Kanske måste det då bli en resa till varmare breddgrader i mars!?När uppgivenheten är som störst och inget annat än ett rakblad i ett varmt bad lockar.
Fuck cancer
Måndagskvällen tillägnar jag Cancergalan på Sjuan med tårarna strömmande längs kinderna. Alla starka, gripande och tragiska öden. Vissa med lyckliga slut, vissa med ännu oklar utgång och vissa - alltför många - som slutat med döden.
Alla får inte cancer, men alla drabbas. Stöd Cancerfonden!
Mot vallokalen
I söndags kväll ryckte jag vagnen och begav mig till församlingshemmet i regnet för att avlägga mina röster i årets kyrkoval. Jag är egentligen inte av åsikten att man bör blanda ihop religion och politik - och framför allt inte med samma partiet som i riksdagen - men när detta är alternativen och ett främlingsfientligt och odemokratiskt parti har mobiliserat sina (lobotomerade?) väljare fanns det inte så mycket annat att göra. Varje röst som inte går till Sverigedemokraterna måste ju vara värt något?
Som väntat fick SD en hel del mandat jämfört med tidigare år, men hade förmodligen fått ännu fler om det inte vore för sociala medier. Troende eller ej, kyrkan är en del av samhället och ett stöd för många genom livets ibland svåra bana. För att visa att jag står för ett samhälle där alla är lika mycket värda röstade jag. En röst som inte tillföll Sverigedemokraterna.
Svensk sjukvård
Att svenska vårdköer ser ut som de gör visste vi ju, men hur bedrövligt övrig sjukvård fungerar blev jag faktiskt lite förvånad över. Igår var det dags för ytterligare ett återbesök på prenatal, där en barnmorska - förutom att slarva bort min journal - lyckades vända upp och ned på allt som bestämdes i onsdags. Vad jag sa spelade ingen roll. Vad läkaren i onsdags sagt spelade tydligen inte heller någon roll. Slutligen fick en ny specialistläkare kallas in för att försöka få lite ordning på torpet. Hon lugnade och förklarade att jag inte skulle lyssna på barnmorskan, eftersom hon inte hade någon koll. Hur tryggt känns inte det? För som jag har förstått det är det ju barnmorskor och inte läkare som till största delen figurerar på förlossningen.
Dagar som igår önskar jag innerligt att jag vore bosatt i USA. Där har man en LÄKARE som följer en genom hela graviditeten och som dessutom är den som förlöser en. Vilket drömscenario!
The queen is dead
I måndags avled Margaret Thatcher i sviterna av en stroke och därmed har - i mitt tycke - 1900-talets främsta ledare gått ur tiden. Det gör mig därför extra illa berörd när jag ser hur hennes död har firats bland vänsteraktiva på flera håll i Storbritannien och världen. Det är inget annat än osmakligt, oavsett politisk åskådning.
Att Thatcher kunde väcka så många känslor är visserligen fullt förståeligt. Hon var en pionjär på sin tid - nytänkande och annorlunda. Men framför allt gick hon sin egen (nyliberala) väg. Att hon nu har lämnat jordelivet är inget annat än tragiskt, men förhoppningsvis kommer spåren hon lämnat efter sig aldrig att dö ut.
I'd do anything for love..
.. but I won't do that.
Igår gick prinsessan Lilian ur tiden - hela 97 år gammal. Jag läser om hennes öde och "fantastiska" kärlekshistoria med prins Bertil i medierna. Och visst är den väl fantastisk! Under brinnande krig träffade arbetarklassflickan Lilian sin prins och kärleken spirade något kolossalt. Från hennes sida. Han var nog också kär, men mest av allt plikttrogen. Hette det. Han kunde inte gifta sig om något skulle hända hans far - Gustav VI Adolf. Då hans båda bröder skandalöst nog hade gift sig med ofrälse och blivit utstötta ur familjen kunde ju inte Bertil gå ett likadant öde till mötes. Kronprins eller ej.
Av den anledningen gifte de sig inte förrän Lilian var 61 år gammal. Det blev inga barn av samma anledning. Lilian hade fram till bröllopet ingen plats i det offentliga, utan levde som älskarinna till prinsen. Till vilken nytta? Bertil blev aldrig kung. Var det värt det? Han kunde (läs ville) inte gifta sig så länge hans far var i livet och Lilian accepterade detta. Var det äkta kärlek eller var det kärleken till hans plånbok som lockade?
I mina öron låter det obegripligt. Jag hade ställt ett ultimatum till mannen som nu sade sig älska mig så högt. Men vad vet väl jag? Jag är ju både ofrälse och i avsaknad av blått blod.
4 år!
Tiden rusar fram och jag har helt glömt bort att uppmärksamma en viktig födelsedag. I onsdags fyllde min lilla blogg 4 år. Det är ju inte klokt! Ibland känns det som att det var igår jag skrev de första inläggen när jag går tillbaka och nostalgiläser. Men det har hänt mycket på 4 år. Två flyttar, ett jobbyte och - vad det känns som - flera års ökad visdom.
Eller? Har jag verkligen blivit klokare eller ägnar jag mig bara åt mindre tankekrävande funderingar? Varför är det ingen som pratar om tankar och idéer längre? Allting handlar nästan uteslutande om praktiska saker som barn, heminredning och semesterresor. Var människor mer intressanta förr eller har mitt umgänge bara förändrats? Har jag förändrats? Stora filosofiska frågor att bita tag i en söndagsförmiddag.
Utan att komma ifrån den verkliga orsaken till inlägget alltför mycket, vill jag utbringa ett försenat leve för Mismatch. Hurra! Nästa år slår vi kanske på stort. Då blir det kanske fest.
Dagens höjdpunkt!
Dagens höjdpunkt blir Chris och Madeleines förlovningsfilm. Jag rekommenderar dock att ha skämskudden nära till hands. Detta är underhållning på hög nivå! Vi får väl bara hålla tummarna för Madde att det går bättre denna gång..
Godmorgon?
Samma sak varje dag. Detta ständiga ekorrhjul. "Godmorgon, godmorgon" och "Hejhej" eller "Hur är det idag?". Inte en gång. Inte två. Utan hela tiden. Till varenda ny människa man ser på hela kontoret. Som man också såg igår.
Ska det vara såhär? Varenda dag? Jag vill inte heja. Jag vill inte veta hur de mår. Jag vill bara vara ifred.
Tisdagar måste ändå vara veckans värsta dag. Förutom tisdagskvällarna. Då tar livet en härlig vändning. Den sega starten på veckan är över och man kan titta på Hollywoodfruar och käka praliner. Ifred.
Ska det vara såhär? Varenda dag? Jag vill inte heja. Jag vill inte veta hur de mår. Jag vill bara vara ifred.
Tisdagar måste ändå vara veckans värsta dag. Förutom tisdagskvällarna. Då tar livet en härlig vändning. Den sega starten på veckan är över och man kan titta på Hollywoodfruar och käka praliner. Ifred.
